av Emmeli | mar 16, 2015 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Lilla familjen, Liten ett år
Precis så gjorde vi med denna helg.
Avslutade på topp!
Vi hade ju funderingar på en repris av gå-och-kika-på-skotrar-tur nere vid Norrstrand, men så när vännerna ringde och frågade något i stil med vill ni med upp på ett berg? så var vi dom sista att vara svårflörtade. Mannen blev eld och lågor, glad alltså, över att han äntligen skulle få testa kånken med Liten i på ryggen.
Så vi snodde ihop den delen av matsäcken vi ansvarade för och packade skönt att sitta på och extrakläder och blöjor och våtservetter och ja, ni vet. Dök till sist in i frysen efter en bit morotskaka och sen gav vi oss iväg. Mötte vännerna, åkte mot ett ställe vi aldrig varit till, hoppade ur bilen och började vandra.
Det behövs inga ord. Bilderna får tala för sig själva.
Att vara ute på tur, med hela Lillafamiljen och hjärtevännerna. Helt enkelt makalöst fint.
Det tyckte Minimannen också, som ni ser!
Fulltankad på energi från en ljuvlig helg, är jag nu mer än taggad på att starta denna vecka. 5 dagar, sen är mitt låtsasjobbande, min slutpraktik, helt och hållet färdig. Det är ju så man får nippran, alltså. Måtte dessa dagar bara svisha fram, nu vill jag återgå till det vanliga mammalivet med min älskade unge! 5 veckor. Kan kännas väldigt kort, kan kännas förbaskat långt. Oavsett..
Nu jädrar, nu kör vi!
Lillafrun.
av Emmeli | mar 15, 2015 | Emmeli funderar, Lilla familjen, Liten ett år
Vilken helg det har varit!
Och än är den inte slut, vi njuter i det längsta. Tre dagar. Fullproppade med finväder, friskluft, familjetid, små äventyr och utflykter, motion och god mat och idag också en dag med vännerna… Ja, massa sånt där som man bara mår så bra av.
Nu har vi riktig efter-att-ha-varit-ute-på-fjället-en-hel-dag-känsla. Såå trötta och mosiga. Rosiga om kinderna och rökdoftande. Eller snarare; grillad-korv-stinkande. Det har varit en fantastisk dag. Vi jobbade på här hemma på förmiddagen och sedan drog vi iväg med vännerna. Nu är vi hemma igen, efter att, direkt efter dagens tur, ha varit och införveckanhandlat. Skönt att ha det gjort. Nu ska här försökas samlas ork för att laga middag, checka familjepussel, söka galonbrallor att klicka hem till en liten och göra en liten söndagsstädning. Det virvlar damm och är grusigt konstant nu i dessa tider. That´s life i en compact living-lya där vi alltid drar in grusiga vagnen om nätterna och där det är pinaler överallt. Sooom vi längtar efter större nu. I många hänseenden!
Men vilka dagar vi har haft, alltså. En helg att leva länge på.
Lillafrun.
av Emmeli | mar 15, 2015 | Liten ett år, Mammalivet
Det här är ju nästan för bra för att vara sant.
Ännu en solig dag! I morse när vi vaknade, var det varmt som en bastu i sovrummet och vi öppnade fönstret på direkten. Som sagt, så älskar jag när man känner att den varma, kvava luften börjar blandas av något friskt. Så släpps det där fågelkvittret in också.
Kanske blir det en repris av mitt och Litens lördagsäventyr, idag?
Ett äventyr i vår smak, inget märkvärdigt på något sätt mer än att det bara var så jädrans mysigt och vansinnigt spännande för en liten Miniman. Mer behövs ju inte, liksom.
Det var igår. Jag och Liten packade hans lilla kånken med liten kaffetermos till morsan och mellis till S. Så klädde vi på oss och gick ut, fiskade upp vagnen som vi skjutsat ut på baltansidan och så drog vi iväg. Jag njöt av att både känna och höra vagnen rulla på bar asfalt. Liten satt och kisade för att det var så himla ljust. Vi gick och gick, både på vägar vi ofta går på men också på vägar vi aldrig tidigare gått på.
Och till slut hamnade vi nere vid Norrstrand, som det heter (ser ut som på bilden allra överst!). Det var full fart ute på isen. En massa skotrar, folk som pimplade, åkte spark och bara njöt av en solig vårvinterdag. Vi höll oss såklart på land. Här går inte på några isar i första taget. 
Liten hoppade ur vagnen och tyckte det var så oerhört festligt. Grus! Åh, grus! , sa han. Och bara hivade in i munnen. Åh, vattenpöl!
Vi måste se över din utestasss, Sixten.. mumlade morsan för sig själv samtidigt som hon fiskade upp det lilla lyckliga livet som satt där, med lillrumpen i blöt, helt bekymmerfri.
Och sen, till det bästa enligt Minimannen:
Där stod han, jag vet inte hur länge, och bara tittade och tittade.
Helt knäpptyst. Han tittade på skotrarna som åkte förbi. Han var så söt där han stod, mitt mammahjärta svämmade över. Varje skoterförare som åkte förbi vinkade till honom. Ett gäng åkte förbi en massa gånger, tror dom var på någon slags vi-skjutsar-runt-tur, men dom vinkade precis varje, varje gång ändå.
Där hade Minimannen kunnat stå, precis hur länge som helst.
Till slut bestämde vi oss ändå för att gå vidare…
Vi gick efter vattnet hem och landade till sist på baltantrappen. Där åt vi mellis och sörplade kaffet som vi haft med oss hela tiden.
Åh, jag kan inte få nog av såna här små äventyr.
Och idag är det söndag. med hela familjen hemma! Nu sover Liten förmiddag och jag och mannen ska passa på att göra sånt där tråkgöra som är skönt när det är gjort. Springa en massa vändor med insamlingen, fixa med tvätten och så vidare. En räserstund av sånt, sen blir det njuta-ute-dag hela dagen lång!
Ha en fin söndag!
Lillafrun.
av Emmeli | mar 14, 2015 | Emmeli funderar, Mammalivet, Träning
Senaste tiden, typ senaste tre veckorna, har jag stundvis varit så himla sentimental och funderande och det har då bara bubblat över och bara varit jobbigt. Jag har både lyssnat på mig själv men också försökt att ”inte ta mig själv på så stort allvar”. Och det har funkat. Men, jag har längtat till att det lilla moln av småjobbiga hjärteöversvämmande känslor ska lugna ner sig lite.
Dagarna innan och runtomkring att Liten fyllde ett år, visste jag knappt vart jag skulle ta vägen. Jag var på ett sätt så ’tänk, för er år sedan den här tiden’-tänkande. Ville vara i hur det kändes då, för precis ett år sedan. Det häftiga var att allt som skedde för ett år sedan, spelades som upp igen i form av minnen och känslor. Det var ju helt magiskt med en färskisbebbe som doftade fostervatten och som klunkade mammamat och sov och sov och sov och bara vara så vacker. På ett annat sätt höll jag på att gå sönder av hur stor kärleken vuxit sig för min Miniman, hur vansinnigt stort jag tycker det är att han är här hos oss, fyller ett år och bara skiner i kapp med solen. Växer så det knakar, lär sig nya saker stup i kvarten och förgyller mitt och mannens liv till det bästa. Jag tänkte på hur förbenat rädd jag är om honom och hans liv. Hur tacksam jag är över att just jag fått äran att bli mamma till denna unge. Hur skört livet är, hur jag ska kunna skydda honom från allt ont på denna jord?
Ja, du förstår.
Jag har haft en svämma-över-period.
Mer än vanligt, liksom. För svallande känslor, det finns det ju alltid hos mig. Och mammahjärtat, det slår för min älskade son, dag ut och dag in. Det är så stort att vara mamma.
Men nu, senaste dagarna, ja helt enkelt efter Litens födelsedag, så känner jag igen mig själv igen. Är bara ”normalkänslostormande” och bara så himla glad över att vi fick en så makalöst fin ettårsdag och att vi nu kliver in i ett nytt år tillsammans. Lämnar ett år, som varit helt och hållet magiskt, bakom oss och välkomnar ett nytt.
Och så den här våren (vårvintern) på det, med en snö som bara smälter så fort att man nästan kan se det med blotta ögat. Våren med sitt ljus, varmare grader, bara vägar. Det är som att det som varit sovande i kropp och knopp under mörka vintern, nu har vaknat till liv. Jag vill dansa när jag ser mig omkring. Det spritter i kroppen och jag är så oerhört tacksam.
I morse när jag var ute och sprang, kände jag äntligen!
Hela jag bara lyste och jag måste sett ut som en galning. Sprang som en travhäst, med tofsen viftandes på huvudet, log så mycket jag bara orkade innan svetten började tränga fram, benen syra och den där järnsmaken krypa fram. För varje fräsig refräng som satte igång i öronen så var jag liksom tvungen att göra ett litet avstamp och öka tempot ännu lite till. Jag kände mig så stark och så lycklig.
Jag kunde inte sätta fingret på vad det var, exakt. Att jag visste att jag där hemma har en man och Miniman som väntar på mig. Att solen sken, jag sprang i mina vanliga snabbskor, att kroppen kändes stark och lätt. Allt och inget, i en salig blandning. Lycka. Det finns ju knappast någon bättre känsla.
Det ser ut som att jag ska släppa värsta lyckofisen…
Jag är på banan igen. Äntligen.
Idag har dagen bjudit på solig löptur, för både mig och mannen innan han drog iväg på uppdrag. Jag och Liten har hängt tillsammans och varit på världsmysigt äventyr. Nu sover Liten eftermiddagslur och jag ska börja med middagen så den är färdig till jag väcker det lilla livet igen. Ikväll ska vi ha soft kväll, M sänder tidigare än vanligt idag så han kommer hem inte allt för sent. Härligt!
Hoppas ni haft en fin lördag, ni med!
Lillafrun.
av Emmeli | mar 14, 2015 | Emmeli funderar, Lilla familjen
Det behöver inte vara krångligt. Inte kosta tusenlappar, glittra eller endast finnas långt där borta. 
Oftast behövs det så lite, så lite. För att det i hjärtat och själen, ska kännas så mycket.
Visst är det fascinerande?
Dagen igår.
Den stoppade jag direkt i min hjärteask, där jag sparar sånt jag aldrig vill glömma.
Vi hade en hel dag att bara vara tillsammans på. Bestämde oss för att baka något gott, packa korgen med kaffe och morotskaka till mannen och mig. Banan och Litens favvomorotsbröd till honom. Och hoppa in i bilen och ge oss i väg.
På husdrömmar- och fikautflykt.
Husdrömmar finns här i familjen, det hymlas det inte med. Vi drömmer och ritar och funderar och spånar och drömmer lite till. Drömma, det är bland det bästa som finns! Och nu hade jag sett, i en liten by här i Norrnorr, ett hus med stora vackra fönster jag bara var tvungen att visa mannen. Han var inte ett dugg svårflörtad, så vi åkte till precis den där lilla byn. Åkte långsamt på små vägarna och spanade hus som vilka tjuvar som helst. Nåja, vi avslöjade oss bra. Tjuvar har knappast tokrosa bubbeljacka och sitter och fånglor med näsan tryckt mot rutan. Det jag var mest nöjd över då, var att jag faktiskt, med mitt skamligt dåliga lokalsinne, hittade tillbaka till det där huset med dom stora vackra fönsterna. Mannen var mäkta imponerad.
Så åkte vi vidare.
Och hamnade till slut mot en gammal övergiven ladugårdsvägg, med en sjö åt motsatt håll och med solen rätt mot oss.
Där kände vi oss som hemma för en stund.
Njöt av morotskakan, sörplade kaffe, 
traskade fram och tillbaka,
fram och tillbaka. Om och om igen.
Och så satt vi mot väggen med gapande mun och sa å kära nån, vad härligt. som i fjälls! och konstaterade att bättre än sådär, kunde vi inte ha det.
Så återvände vi hem. Till den lya vi kallar för hemma i bara några månader till.
Ett litet äventyr, så oskyldigt i sin enkelhet. Blev till något så fint. Som värmde hela hjärtat.
Jag är så oerhört tacksam, att jag får leva, precis nu.
Lillafrun.
Senaste kommentarer