Så var det helt plötsligt onsdageftermiddag-nästankväll.
Jag sitter här och bara pustar ut en stund. Har haft ännu en bra frökendag, och det känns så stort, att ha fått ta steget ut i det verkliga jobblivet. I måndags kändes det lite som när jag körde bil själv för första gången, efter att ha tagit körkort. Jag kunde ju inte köra så mycket bättre eller sämre två dagar innan uppkörningen, när pappa eller mamma satt bredvid. Men bara grejen att dom satt där, gjorde att man på något sätt förlitade sig en liten uns på dom. Så när jag satt där själv, för första gången, så kändes det som om jag hade snott bilen och var ute på världens rackartyg, för ”inte kan väl jag köra, helt själv!?”. Samma sak här; ”jag är väl inte lärare?” … men jo, tänk för att det är jag. Och det känns helt crazybananasbra!
Kom hem i eftermiddag till en vilding och hans pappa. Bytte om och packade ner min lilla Miniman i vagnen. Vi gick på långpromenad, bara han och jag. Filosoferade och lyssnade på pippifåglarna och så försökte vi hålla oss vakna in i det längsta, men alla lyckades inte så bra.. en Miniman somnade och sover än, trots att jag tänkte att han skulle kapa sin eftermiddagsvila då han tydligen sov toklänge i förmiddags. Men vi klagar inte, på dessa långa sovstunder som han fortfarande har. Äta och sova har alltid varit och är alltså fortfarande, Minimannens specialitéer. Vildingen jobbar på varendaste vakenminut och ibland har vi svårt att hänga med i hans tempo, så det är rätt skönt med ett par lugna stunder om dagen, med andra ord.
Det är häftigt att ha ett par gummistövlar storlek mini som står ute på baltanen. Grusiga är dom och viskar om att någon lekt och haft väldigt roligt idag. Min ettåring.
Nu väntar köttfärssås- och spagettimiddag här. Ha en skön kväll!
Senaste kommentarer