Vilken helg!!!
När vi åkte från vår älskade pojke i fredags tänkte jag att det här kommer aldrig att gå.. Jag grät som ett barn i bilen och ville vända om. Men så började bilderna från farmor ramla in, en efter en. På hur bra han hade det och hur obefintligt mycket han längtade efter sina päron.
Så jag började slappna av. Njöt av prattid tillsammans med älskade vännen (som ju kom på besök redan i torsdags och åkte med oss mot bröllopshelgen i fredags) och mannen och att bara sitta en stund och slappna av. 40 mil i bil, liksom. Då hinner man komma ner i varv. 
Vi lämnade hemmet med en utetemperatur på 35 grader. Det. Var. Så. Varmt.
På vägen stannade vi och köpte glass. Jag kommer inte ihåg senast jag åt en glass, kan ha varit förra sommaren… så jag njöt i fulla drag!
Vips var vi framme i Piteå och hamnade på campingen bredvid festlokalen. Där hade M´s gymnasiekompisar (som ju var bjudna på bröllopet) ordnat 25års-uppvaktning för mannen. Jag visste såklart om hela alltet och har haft apjobbigt med att inte försäga mig. I present fick mannen en kofot… här ska rivas brädfodring så småningom (typ nästa år!).
Så blev det lördag och vi vaknade på den där luftmadrassen i en ekande tom lya. Mannen åkte iväg och klädde brudgummen och hade en mysig stund med sina närmaste killlkompisar. Jag stack ut på grisan och sprang som en ko som nyss blivit släppt på grönbete. Alltså, på riktigt. Alltid, alltid när jag ätit glass dagen innan jag ska springa, så går det som hejsan! Jag har läst om det där, att glass lagrar sig bra i musklerna och så springer man som en gasell. Det stämmer i alla fall för mig.
Plötsligt var vi finklädda och i kyrkan för soundcheck. Maaakalöst pirrigt! H och M var taggade, som ni ser! Särskilt H, kanske…! Mannen är inte så yvig i rörelserna, som ni säkert förstått. Han är bara finast och bäst på jord i alla fall.
Fiolen var redo.
Stämningen var så pirrig.
Jag var lika pirrig och förväntansfull som när jag och mannen gifte oss. Och M instämde.
Mannen, som igår bar sina manschettknappar han fick av sin blivande fru dagen han skulle gifta sig. Jag ville att han skulle ha dom dagen vi gifte oss, så han fick en för tidig morgongåva av mig.
Så började kyrkklockorna ringa. Prästen tala. Vi spela. Och plötsligt var dom gifta. Dom där två människorna vi, Lilla Familjen, tycker så himla, himla mycket om.
Vackra, det är bara förnamnet. Och nu är dom man och fru.
Och festen som sedan följde? Helt makalös. Vi hade det såå gott och roligt. Jag var så rörd hela dagen. Det är så fint att se när två människor älskar varandra så. Att spela på deras vigsel var svårt, men så ärofyllt att få göra. Att på kvällen tala till brudparet, var också svårt, men så oooerhört fint att få göra. Och det är ju så;
det som bryr ens hjärta. Det känns.
Och nämen, titta! Där är vi ju. Han och jag. Och faktum är, att när jag landat i att Liten inte alls saknade oss och hade det precis som jag trodde att han skulle ha det hos sin Farmor och Farfar; världsbra! (Måste bara få skryta lite om honom; så himla duktig liten pojke. Så trygg i sig själv, redan nu. Jag blir så stolt!!) Då, njöööt jag så av att bara vara med mannen. E och M. Hålla handen konstant, pussas i massor, dansa med varandra på kvällen så svetten lackade, bara ha ögon för varandra, skratta tillsammans med älsklingsvännerna och bara, bara ha det så fantastiskt härligt. En helg av tumanhandtid, vänner, gott att äta, fniss, skratt, bus och ett bröllop att aldrig förglömma.
TACK E och C för i helgen. Fantastiskt. Och återigen;
All lycka till er, älskade ni! <3
Jag är mållös och så varm i hjärtat. Och nu är vi på väg hem till vår älskade lilla pärla. Som vi längtar nu!!!
Lillafrun
Senaste kommentarer