Jag är av den typen att jag tycker förändringar är rätt jobbiga. Än om det kan bli hur bra som helst, kanske ännu bättre, det där nya…
Så nu är jag i funderardagar och kan konstatera att det ju inte är så konstigt att livet känns rätt mycket och omvälvande just nu. Det har ju hänt en del det senaste… och händer en massa nya saker just nu.
Det här var våren då mycket som stod på spel. Vi var ifrån varandra, men återförenades efter tre veckor, lyckliga som få. Vi packade ihop en hel lya. Någon tog sin Lärarexamen. Och så flyttades det. Och en massa hejdå:n sas, till älskade vänner och ett skolliv som varat huur länge som helst. Dags att ge sig ut i livet på riktigt!
Drömmen gick i uppfyllelse; Drömgården blev vår.
Så blev det då sommarlov, med stort S. Oceaner av tillsammanstid och otaligt många timmar av fix med hemmet. Inflytt, infartsgrävande, verandabygge, möbelfix. Två rum förvandlades och blev ett vackert Sovrum och ett lekigt Lekrum. Det var kalas och middagar och Sommarfest och ett par utflykter upp på fjället till vår Fäbostuga gjordes. Det här var sommaren då jag gjorde många, många fikabrickor till älskade mannen och svärfar, efter alla sena kvällar av snickrande. Det här var sommaren då vi inte hann klippa gräset så ofta men någon annan, min älskade pappa, ordnade vackert grönt i alla fall.
Den här sommaren glömmer jag aldrig, aldrig.
Sommaren då min älskade unge sprang på våran egen gräsmatta, i full fart. Plockade vinbär med sina småhänder, lekte i sin alldeles egna sandlåda. Traskade efter grusvägen om och om igen. Det var sommaren när vi levde varje sekund utav vartenda dygn. Ibland kanske lite väl mycket, men då tog vi också tag i bromsen någon gång…. som den där veckan när vi åkte till ön och bara njöt. Då vi badade och solade och åt och sov och tränade och åt glass och levde loppan.
Plötsligt blev det augusti och svisch var Sommarlovet med stort S, slut.
Morsan började Musikfrökna och fullkomligt älskade det. Men hon tyckte inte bara att det var lätt och roligt… det var förfärligt jobbigt att åka hemifrån och veta att timmar av Litens liv missas.
Plötsligt blev Liten stor.
Plötsligt springer han, bara fortare och fortare. Plötsligt säger han inte bara titta hää! som sin längsta mening. Utan; va’ ä’ e’ häÄ? (vad är det här?). Han har en egen pall att stå på när han borstar tänderna. Han slänger sig om mig och kramar mig, medvetet. Säger heeeeeej! med de ljusaste av toner…. som svar på att jag från han var pyttebäbis alltid sagt heeej älskling! med ljus röst. Plötsligt ska min lilla bäbis börja på Förskola…
Det händer så mycket nu.
Jag vill stoppa tiden. Jag hänger inte med.
Igårkväll hade jag och Liten världens finaste kväll, bara han och jag. Vi satt i sandlådan, tittade på när världens bästa farfar trimmade tistel på vår lägda. Liten och jag hjälptes åt med lite tvätt, han gillar ju att hjälpa till min Miniman. Och sen matade han mig med en herrans massa svartvinbär. Så snurrade vi, runt runt, på vår alldeles egna Kärleksbrunn. Till sist fick S ett bad, manikyr och välling innan han fick somna i vagnen. Kvällen hann bli alldeles för mörk för min smak, så den där kvällspromenaden vart på mitten tvärt enbart skitläskig… eller Liten tyckte den var mer än skön och somnade så gott. Och det var väl det viktigaste.
Han. Den viktigaste på jorden.
Håhå. Jag är så tacksam för allt vi får vara med om, vi lever verkligen vår dröm. Men ibland knyter det sig bara, livet blir för stort och svårt att greppa, liksom.
Det är inte så konstigt att det känns lite splittrat och tudelat just nu. Det har hänt väldigt mycket på kort tid, men det är okej att känna som du gör, det måste man tillåta sig att göra. Det kanske tar lite tid att landa i det stadie ni befinner i er nu, låt det ta lite tid också ❤️
Tack snälla för dom orden. Jag tänker också att det är så mycket bättre att känna än att trycka undan. Allt är så fint och fantastiskt och vi är så tacksamma för allt, men det är verkligen mycket nytt och sånt måste, som sagt, få kännas och ta lite tid. Kram till dig och hoppas du och lillvännen M ha en mysig dag!