Idag är det riktigt vinterkyligt här i Norr.

Sådär så att näsan blir röd och kinderna köldbitna, på stuberten. Efter dagens Musikfröknande åkte jag hemåt, genom skogen bland höga skägg-grå och frostiga granar och med en kallpastellig himmel ovanför mig. Jag hämtade hem min lillvän från Förskolan. Han som idag varit med sin lilla kompispastrull av Minimänniskor, på Biblioteket. Äventyret fick jag skickat till mig, förevigat av en älskad som råkade vara i närheten just då det där urgulliga pärlbandet av småfolk gick gåendes på byn.

Vi landade innanför dörren, hela familjen hemma. Bästa, bästa.

Efter lite lek och mellis tänkte jag klä på mig och gå ut för motionsrunda i mörkret, alldeles själv. Tänkte inte att Liten var sugen på det, han som redan varit ute idag. Men så fel jag hade, det visste jag ju egentligen. Han älskar att vara ute och skulle såklart med sin mamma ut, till varje pris. Såklart han skulle. Så vi klädde på oss, båda två.

Liten hoppade i vagnen och så gick vi långrunda. Lillvännen ombäddad i sin voksi. Han sa knappt ett knyst på hela vägen, bara satt och myste. Det syntes. Och åh, vilket helt ljuvlig runda vi fick. På ett sätt inte annorlunda alls, jämfört med alla dom andra hundratals rundorna vi gått… men det var så magiskt där i mörkret, med gnistrande träden som lyste upp vägen för oss. Med kylan som bet i kinderna. Tystnaden. Bara jag och min Lillvän och det där runtom, vår älskade By, som vi känner oss så trygga i.

Vi gick vägen genom byn som slutknix, och julstämningen spred sig i kroppen på mig. Byn är pyntad i både Stora trädet och över gatan och plötsligt släppte den där oron jag haft i magen i en vecka och några dagar. Världen kändes snäll igen. Än om den inte är det. Men jag, hur ego det än är, kände mig trygg där vi gick. Och det, var så värdefullt.

23112015-IMG_6614

Hej hej! från en Liten Rödnos och en Morsa med sin killes liiite för stora handskar.

Nu har vi kväll.

Ätit min favoritmat i dessa innan-jul-tider; Potatismos, julekorv och kokta morötter, och iiiskall mjölk i glaset23112015-IMG_6618Sisse ville sitta med sin mamma på kökssoffan. Mysigaste platsen, med mjuka fårfällen att sitta på.

Maten är inte mannens favorit, men han både lagade den och gick med på att äta den, i alla fall. En kärleksförklaring.

Nu sitter vi här vid köksbordet igen. Disken är undandiskad. Liten äter lite russin till efterrätt, petar i sig ett och ett. Mannen sörplar kaffe. Ljusen brinner. Och jag känner mig som världens lyckligaste Mamma och Fru.

Lillafrun