av Emmeli | nov 13, 2015 | Emmeli funderar, Jag och M, Laga, Baka, Äta, Lilla familjen, Liten ett år, Norra Drömgården
Han;
Älskade M. Han kom hem och var med mig och S i fyra värdefulla timmar idag. Han gör sånt där, mannen. Med hjärta och kärlek och med en sån självklarhet som gör mig så oändligt tacksam. Så sa han bland annat
–Emmeli, det där är ju också din största drivkraft här i livet; att du är en stjärna på att se på saker positivt, uppskatta det stora i det lilla och också att du har ett jädrar anamma. När jag tänker på dig så tänker jag på ordet Lycklig. Bara för att du känner att det är tufft nu, suddar det ju inte ut vem du är. Det är starkt, att som nu, också kunna visa sig svag.
Åh.
Ni förstår att jag är glad över honom, va? Han säger alltid bra saker. Som när jag säger att jag önskar att jag vore klokare; Innan du fyller 65 är du där…
För nä, jag är aldrig låtsas-glad. Jag är verkligen oftast glad och positiv, känner lycka bara över att få vakna till en ny dag. Men, mitt Jag förändras ju inte bara för att jag ibland, som nu, inte riktigt känner mig på topp-topp. Det är såklart att jag inte alltid gör, jag är ju precis som du, Bara Människa. En balans är bra; att dagar som när det känns småtungt ändå kunna peppa sig själv och kämpa på. Men att också ibland, dagar som dom där, kunna bromsa in och bara acceptera.
Så, det var dagens konstaterande. Kanske lite småklokt, faktiskt.
Efter att småfåglarna fått mat, gick vi ut på promenad. Liten kunde inte hålla sig vaken och snarkade efter en liten stund.
Hela världen var frostig och det gör mig på något vis alldeles lugn. Jag tror att det saknas lite snö och ljus nu. Vi har haft en fantastisk höst, varm och solig och vacker. Men nu är det så mörkt att jag längtar och längtar efter en Vintervit Värld. Håller du med?
Frostiga höstplanteringar.
Efter långpromenaden var vi rosiga om kinderna och jag och mannen hade haft en sån skön prata-bara-han-och-jag-stund. Liten sov fortfarande gott i vagnen, så vi gick inte och ordnade lunch.
Värmde den där Ärtsoppan vi råkade köpa fel förra veckan. Och stekte pannkakor. 
Minimannen vaknade lagom till att allt var klart, han hade ju somnat utan lunch i magen och vaknade likt en Skalman där mat- och sovklockan ringt. 
Nam, nam, namn! , sa lillvännen där han pulade in pannkaka på pannkaka. Med varma Skogshallon från sommaren och vispad grädde, såklart. 
Det var faktiskt barnsligt gott!
Sen trippade temperaturen upp där ute och frosten försvann, spöregnet kom och vi myste här inne. Mannen åkte sedan iväg på veckans sista uppdrag. Jag och Liten tog tag i veckostädningen och gjorde hemmet skinande rent. S fick till och med vatten i sin lilla skurhink idag och ni kan ju tänka er lyckan….. och vattenpölen Allan på köksgolvet. Men det var det värt. Han var så lycklig där han hjälpte sin mamma.
Nu har vi ätit hemmapizza till middag och skålat för fredag med våra mjölkglas.
Det bästa med att ha haft/ha en liten dipp, är när det börjar kännas bättre…
Nu tar vi helg. Önskar er den finaste, finaste helgen!
Ta hand om Er.
Lillafrun
av Emmeli | nov 13, 2015 | Emmeli funderar, Lilla familjen, Liten ett år
Jag erkänner, det är inte min starkaste sida.
Att visa sig svag, menar jag. Känner jag mig någon gång nere och svag, då kickar min egen-pepp in och det ska mycket till innan jag liksom accepterar och bara tillåter mig själv att faktiskt känna efter. Men jag tycker också att det är fint, och en styrka, att även kunna visa sig svag. Och ert mottagande till mina många, många ord igår kväll gör att jag suckar och pustar ut och också känner att åh, vad skönt. det är fler som har det likadant. och det är inte så konstigt att man blir slut ibland. det är helt okej, liksom.
Igår var en skön dag, ändå. Jag kommer alltid hem från jobbigt mitt i Litens sovtid på torsdagarna, så då ringer Förskolan mig när han har vaknat istället för att jag ska hämta han och han vaknar hemma och inte förstår någonting. När jag då kom hem igår hade M precis tänkt träna innan han sedan skulle ge sig iväg på veckans sista borta-tripp. Jag hakade på honom och sedan gick jag till Förskolan och hämtade hem min lillvän som då hade vaknat. Vi gick en promenad i det vackra, vackra frostvädret. Sen hade vi bara världens lugnaste kväll, Liten och jag.
Den här fredagen vaknar jag och Liten bredvid varandra i storsängen. Vi gick och la oss 19.15 igår…. och har sovit i tolv timmar. 
Vi har mysmorgon med frukost och julmusikpremiär och så hänger vi inne i Litens Lekrum och där blir man serverad på en och sju kaffekoppar och sådär. Vi längtar också efter pappan som bestämt sig för att komma hem några timmar mitt på dagen idag, för att vara med oss. Han är borta ikväll igen, men imorn är det helg och bara helg. Åh.
Jag försöker att inte göra någon det-här-vill-jag-hinna-idag-lista för dagen, såna som jag vanligtvis älskar. Men, jag orkar inte det idag. Tar bara dagen som den kommer och det enda vi nu bestämt oss för att göra, är att klä på oss och gå ut i kylan och ge fåglarna mat. Dom ser småfrusna och hungriga ut!
Tack igen för era ord. <3
Hoppas att ni får en fin fredag.
Lillafrun
av Emmeli | nov 12, 2015 | Emmeli funderar
Det är torsdag mitt i november och världen är frostig och vacker.
–Senaste dagarna har jag bara känt mig slut. Och som att jag kämpar på, för varje dag… bara för att allt ska gå ihop.
Var det det här vi kämpade för hela förra året? Att ha en Drömgård, men aldrig hinna ses? Veckorna är nog svischande nu, och då finns ändå planer att ta in ännu ett jobbuppdragande till… Igår hade jag inte träffat M på flera dagar och kände mig, som ensamroddande i mörka november, väldigt trött.
I tisdags var Mormor&Morfar snäll och hämtade S från Förskolan. Jag slutar så sent och vill inte att han ska behöva ha en så lång dag som sin mamma. Jag ramlade innanför dörren hos mina föräldrar och blev sådär omhändertagen som jag alltid blir där; fick äta mammalagad mat, njuta av att vara flera vuxna i samma hus, vilket gjorde att jag till exempel kunde ta mig en skön dusch i lugn och ro efter det där cykelpasset jag svettades mig igenom i pappas hardcoregym. Vi sov som en prins och prinsessa, jag och Liten i mitt gamla flickrum, den natten. Men jag vaknade också, då och då och tankarna bara snurrade.
Förra hösten var tuff men vi hade en mållinje att blicka framåt på, det var bara under en begränsad period som vi höll på med det där påhittet. Dom där tuffa höstmånaderna… Jag och Sisse läste tillsammans med målet att ta Examen, M hjälpte till på alla sätt han kunde, samtidigt som han hade ett galet tempo på sitt uppdragande, med målet att tjäna pengar för att kunna köpa en hel gård till sin lilla familj. Jag var klar redan till efter jul och kunde vara ledig med S på våren, pusta ut. Det var en småbesvärlig vår, för huvudet. Mycket förväntningar och ovisshet, men ändå en lyckans vår. Vi jobbade ju för Drömgården och kände att det nog kanske, kanske kunde gå vägen.
Vi kom i mål.
Jag fick min Examen och Drömgården blev vår. Hallelujah! Ett utav livets galnaste lyckorus!
Men såklart, hårt arbete kostar på. Och Sommaren? Den gick i ett vansinnigt tempo. Underbart. Men också slitigt. För än om vi var lediga, så jobbade vi och grejade dygnet runt. Vi kunde knappt sova om nätterna i början, så ivriga på att vi nu äntligen fick sätta igång och börja forma gården till våran.
Och nu är det höst med massor av nytt-för-livet-nytt; nytt jobb för mig, nya rutiner, M har återigen otroligt mycket (såklart väldigt bra) med jobb. Jag är mycket själv hemma; jobbar, lämnar och hämtar på Förskolan, ror vardagslivet i hemmet med tvätt och städ och ser till att lillvännen får mat i magen och somnar gott om natten och ja ni vet, allt det där. Jag älskar ju att jobba och jag älskar ju att vara Mamma med allt vad det innebär och jag älskar ju att städa, leva livet här på gården och jag älskar också att längta efter min M…
… men ibland måste man bara få bli tvärtrött. Och slut. Stänga av superkrafterna, och faktiskt få tycka att saker kan kännas jobbiga hur underbart mycket är, och hur bra vi än har det.
Och det gjorde jag igår. Eller egentligen senaste dagarna.
Så man kan säga att jag varit lite som ett korthus senaste dygnen. Ett sånt som faller bara det blåser lite grann. Ett vingligt korthus med inget stopp på tårarna. Igår hade jag ledig dag och den tillbringade jag med min Storasyster Storan, hela dagen. M kom hem efter flera dagar borta och umgicks med sin son, dom hade världens bästa dag tillsammans. Och jag var med Storan som sällskap till staden en dryg timme bort. Vi pratade konstant hela dagen, 12 timmar. Jag grät, hon lyssnade, vi resonerade, jag lyssnade. Vi kramades, åt, köpte dyra och goda smoothies, skrattade. Och skrattade lite till. Och köpte doftljus att tända i det där hemmet jag ju älskar så att det värker i kroppen. Vårat hem. Våran Gård.
Innan jag var hemma igen, där på sena kvällen igår. Så kändes det annorlunda än senaste dagarna. Älskade, älskade M hade snabbt tänkt om. Han är världens finaste, det är han. Och den tid framöver som skulle fyllas med ännu mera Uppdrag än han redan har, nya uppdrag utöver, den tiden har han pausat och skjutit på framtiden när det passar sig bättre. Ett beslut han tog utan att jag visste om det. Men ett beslut som gjorde mig överlycklig och gör att livet känns lite luftigare.
Det är ju det här som är livet och som ska pågå länge, länge. Vi är båda så måna om att vi ska hinna leva också. Hinna leva det där livet, som vi älskar över allt annat. Vardagen är såklart tuffare än exempelvis lediga sommarlovsdagar, men det måste finnas en bra balans.
Vi drog i handbromsen igår och började tänka lite klokare. Och inget kunde kännas bättre just nu, det känner både han och jag.
Så, nu vet ni.
Jag är fortfarande lite fransig i kanten, gråtig och småslut. Men just nu också världens tacksammaste och lyckligaste. För; kära nån, vilken fin familj jag har. Både den stora och den lilla. Och vilka underbara vänner, som skickade hjärteord till mig så fort dom anade att allt inte var bra med hon som ju för det mesta alltid är glad, tuffar på och tycker saker går finfint. Och så ni, mina fina här-ute-på-nätet-vänner som också är helt fantastiska. Här på bloggen skrev jag inget igår. Men jag skrev en hint på instagram att allt inte var så bra, och direkt överöstes jag med värme.
Man måste ha dalarna för att nå topparna, visst?
Det är fasligt fint att ha fallskärmar här i livet, när det känns som att man faller och inte mäktar med på egen hand. Tack alla ni. <3
Lillafrun
av Emmeli | nov 10, 2015 | Emmeli funderar, Liten ett år, Norra Drömgården, Salen
Vi vaknar till en raggsocksgrå dag, även idag. Gnuggar sömnen ur ögonen och tar oss ann tisdagen. Hade gärna suttit i finsoffan och den där Stora Fotöljen och läst Tio Vilda Hästar för Liten. Boken han fått av min Hästmamma, hans HästMormor. Så himla gulligt.
På tal om hästar, så saknar jag verkligen den där delen av mitt liv; hästarna, stallet, pussa mule, mocka skit och vara helt lyrisk över en rivig galopp uppför grusvägsbacken. Det där ljuvligt vilsamma i att vara i ett stall med hästdoft och vackra, mäktiga fyrbenta.
Min dröm har alltid varit att ha en egen Häst. Nu har jag ju till och med chans att göra eget stall av lagårn och världens bästa hage av lägdan utanför. Men som ni vet; var sak har sin tid.
Tisdag var det, ja..
Vi ser fram emot kvällen, jag och Liten. Då ska vi på lyxigt tisdagsmys! Men först lite jobb och Förskola, fint det med.
Må så gott idag!
Lillafrun
av Emmeli | nov 9, 2015 | Emmeli funderar, Mammalivet
Håhå, vilken dag;
Fick världens mysigaste start då jag lämnade Liten på Förskolan. Han är så hemma där nu och jämfört med i början av lämningarna när han avskydde när vi gick, så småflinar han nu och tar Fröken i handen och vinkar till Mamma. Jag åkte från Föris alldeles varm i hjärtat. Min stora, lilla duktiga pojke, tänkte jag.
Sen… har det helt sonika varit en rätt, låt säga; megamegakrävande dag. Nog om det. Den tog musten ur mig i alla fall. Så det var därför vaaansinnigt mysigt att efter jobbet hämta hem den lilla Minimänniskan igen och överösas med pussar och kramar från första stund. Vi åkte hemåt och jag kastade av mig Frökenstassen och hoppade i Fjällisarna och snörde håret i en knut.
-H i m m e l s k t!
Vi bestämde oss för att gå ut. Liten sa mm! och nickade när jag frågade om han kunde tänka sig en vagnspromenad. Jag behövde rensa hjärnan helt enkelt och Sisse bangar sällan en runda där traktorer och lastbilar kan dyka upp. Det var skymning och mörkret föll i en rasande takt, men vi var inte mörkrädda alls utan hade en så förbenat skön stund. Ibland är det helt enkelt bara så himla skönt att komma hem till sitt igen efter en ansträngande dag, och friskluft och motion i kombination- kan verkligen göra susen.
Nu myser vi här i kvällen. Middagen är undandiskad. Liten ser på Bolibompa och jag viker lite tvätt och gör i ordning för morgondagen.
Ja, vi säger Hallelujah för kväll, helt enkelt.
Ha en skön kväll alla ni!
Lillafrun
Senaste kommentarer