Var ska jag börja?

Undrar jag där jag sitter utanför Bästa Barnmorskans rum, illamående av den där sockerlösning jag just svept och som om ett par timmar ska visa på om jag får förhöjt blodsocker eller inte. Det vill säga om risken för graviditetsdiabetes finns, eller inte.
Det stod på lappen att jag kunde ta med mig något trevligt att fördröja tiden med… så jag säger Hej på er!07062015-IMG_5804
.. och visar en absolut favoritbild från förra juni. Skriver bokstäver igen, efter dagar något bortkopplad från mitt vanliga liv.

Maj Gadd, alltså. Det känns lite som om jag sprungit in i en vägg och liksom bara försökt kamma till håret därefter och sen hoppa på tåget här hemma igen.

Vi åkte ju ner i söndagsnatt. Jag hade nattat min lillvän och han sov så gott. Pussade pojkarna hejdå och vid midnatt mötte jag mina fina kollegor vid tåget. Jag lämnade kameran hemma men ångrade mig typ sekund  två… ni skulle sett den där tåghytten, alltså! Vi gick in och ut därifrån som ni vet, i ett sånt där sifferpysselpussel där man måste dra och flytta alla bitar för att komma åt en siffra? Sex bäddar, på typ 4,3 kvadrat. Tre sängar i höjd och jag trodde att jag skulle dö i klaustrofobi. Men med fnitter och skratt och allt sånt, så gick det vägen. Men vi anlände till Huvudstaden som sex spöken. Ett gravidspöke som fortfarande var chockat över 04.45-synen på nattåget; en tuffsgråhårig man i alldeles för rutiga kallingar (någon som minsann kände sig hemma där i tågvagnen) och med en bäbismage som var såå spänd efter 6 timmars parerande på tåget. Norrlandsbönorna  irrade runt på Centralen och försökte hitta en vattenklosett att städa upp fejsen med. Och kaffe, det behövdes också.
Till slut kom vi fram till Konferensen. Fin, välarrangerad, god mat, trevlig och fylld av en massa Musiklärare. Efter en dag av 5 föreläsningar och med en natt med noll sömn i bagaget rumlade vi ut från dag ett. Skiljdes åt, åt var våra håll. Jag och Storan passade på att träffa älskade. Syster M och Syster M. Och mamma och pappa, som också är nere i Storstan. Så konstig grej, med alla samlade, just där och då.

Vi vaknade till tisdag, hemma hos ena syrran. Klev upp svintidigt för att gå ut och morgongå (jo, vi gillar sånt, alla fyra systrar). Efter effektiva umgåstimmar drog jag och Storan mot stan igen. Det känns lite som att jag haft en skrattande hund dessa dagar. Jag har gått som ett ånglok först och Storan som den där fnissiga hunden strax efter. Där jag försökt minnas det där livet när jag bodde i Huvudstaden och gick härs och tvärs och åkte tunnelbana vart jag nu skulle. Det där livet som är allt annat än färskt i mitt huvud nu. Men jädrar, alltså! Vi har hittat och ränt och åkt. Jag och min älskade Storan. Hon med skrattet ständigt nära och sin söta rosa väska på hjul efter sig.

Vi hade ännu en fantastiskt bra konferensdag igår och det var ett fullproppat, tröttfnissande och inspirerat gäng som sökte sig till rätt tåg. Jag hade som mission att hinna äta så mycket jag bara orkade innan klockan blev 20 och jag skulle börja min fasta. Efter timmar av baklängesåkande och matproppande mådde jag som ni kan ana. ”Små-illa”. Men jag avksyr att vara hungrig, får panik, typ.

Så kommer vi fram till perrongen till vår lilla stad och på vägen hem kommer jag på att jag kommer att vara utlåst när jag kommer hem. Orkar inte annat än att gapskratta där under sena kvällen. Det där är ju min grej; låsa ut oss i tid och otid. Pusslet den här veckan har varit småkomplicerat den här veckan så lite extra pusslande skulle vi nog klara, tänkte jag.

Som igår; jag i Storstan, M hemma först och kunde lämna Sisse på Förskolan. Sen drog han iväg norrut, långt, för att sända stor Finalmatch i Hockey. På eftermiddagen hämtade alltså Farfar Sisse och jag skulle då på kvällen bara komma hem och bädda ner ungen och mig i vår storsäng. Men… då hade jag ju ingen nyckel. För den hade jag såå smart lämnat hemma när jag åkte i söndags. Och extranyckeln, som Svärisarna har, ja den hade jag förstås lånat förra veckan och glömt lämnat tillbaka.. nycklar och jag..

Så jag ramlade innanför dörren hos Världens Bästa Svärisar. Fick äntligen träffa min älskade unge (som klarat sig gaaalant utan sin morsa.. liite för galant, kan morsan ,ändock lyckligt, tycka!) och få snällaste leendena av hans Farmor och Farfar. Dom som snabbt sa att det var  jättemysigt om vi stannade och övernattade och som snabbt hade bäddat gästsängen åt mig och lillvännen.

Så, där har vi sovit i natt. Lillvän och jag. Hur gott som helst. Och precis på utsatt tid (helt enligt veckans pusslande), kom älskade mannen hem tidigt i morse. Pussade på mig och Sisse och skjutsade sedan sin fruga till Barnmorskan, där hon nu sitter. Sockerillamående och med ett försök till att ha kammat till håret efter några dagar på vift.

…..

Åh!

Det blev visst en paus i skrivandet. Pojkarna kom och vi har mitt i glukosbelastningen varit på vanligt barnmorskebesök tillsammans. Såå mysigt att få höra lilla hjärtat igen!! Magens mått låg mitt på kurvan, blodtryck sådär Emmeli-lågt som jag är van, vågen tickar på… ja, allt ser och verkar så bra. Min foglossning är ett himmelrike denna gång (Med Liten hade jag en period som var besvärlig, men som gick över. Denna gång vette tusan vilken tur jag haft!) och ja, allt är bara så tacksamt så det förslår!! Nu ser vi lite bolibompa på mammas data! här i väntrummet. Snart är min belasning klar och vi kan ta onsdag för hela slanten!

Vi hörs senare!

Lillafrun