Tända ljuus, mamma? 

…frågar den där lilla pojken mig, varpå jag så snabbt jag bara kan med mammahjärtat värkande (ja, det värker mest hela tiden.. Minimänniska, alltså. Så vansinnigt gulligt!!) hämtar tändsticksasken och tänder ljuslyktorna han gått i aja-baja-skåpet (skåpet proppfullt av porslin) och omsorgsfullt valt ut och sedan ställt på köksbordet.

Det är ju för fint, det där. Att komma hem.

Efter en måndag proppfull av undervisning. Ett litet eftermiddagsglapp, där jag passade på att dra iväg till simhallen och simma en massa längder och bli sådär skönt slut i hela Preggokroppen. Och sen följde ett par timmar jobb till, som inte hör till min vanliga måndag, men som idag fanns där för att vi nu börjat repa inför vad jag minns som det roligaste jag visste när jag själv var fiol- och pianoelev; Vårens stora Temakonsert. Kommer så ihåg det där året jag och M, han jag nu är gift med, spelade elfiol och elgitarr, som en battle mot varandra i vad det nu var för låt (kommer inte ihåg). Jag var så pirrig i kroppen av att bara titta på honom… men det fick jag inte säga högt.

Njuter därför ännu lite mer av busiga synen i köket, när jag nostalgisk kommer hem från ett sånt där Temarep som jag och mannen själv ägnade tid åt för sisådär 10 år sedan. Den där pojken med gitarren, isblå ögonen och det där leendet som fängslade mig då, och så gör än idag. Pojken, som ju är mannen jag är gift med och älskar så. Han som är pappan till det vackraste jag har.

Mina äskade pojkar, i full lek.

”Buusig få!” … säger den lilla, med det största lilla leendet. Då pappan just sagt att han är busig som få. Mamman kramar kapp dagen och säger Mamma älskar Sisse, och du är en riktigt Busråtta! varpå han skrattar och upprepar vad jag just sagt. Buuusjååtta! 

Måndagkväll. Bra fint, alltså.

…den där snön som lagt sig som ett tjurigt täcke över gården. Den skiter vi i.

Lillafrun