Nu sör vi, mamma! , sa han. Och vi körde igång, med kantskärning och ogräsrensande.Just så;

Idag har jag bland annat påtat i trädgården tillsammans med hjälpsamme Minimannen. Vi längtar till den där rosen börjar blomma. Kommer ihåg från förra året. hur himlavacker den är i blom.

High five, liksom!

Och M?

Efter en helg utan målning, har han idag målat det sista. Så himla härligt att det är klart!!

Hoppsan då. En nybadad pyjamasklädd bäbis som hamnat i tvättkorgen. Men inte gjorde det henne något. Nöjda lilla Juniflickan, alltså.

Och ikväll har jag och Storebror varit ute på lång, svettig promenad. Bara han och jag. Jag älskar att ha båda barnen i min famn, samtidigt. Men det är så mysigt att umgås med min lilla Miniman, på tumanhand, också. Ni vet ju att jag var så himla rädd innan Lillasyster föddes, för att S kanske skulle tro att hans mamma inte älskade honom lika mycket längre. Att han skulle ”göra slut” med mig. Det har verkligen blivit tvärtom. Han är så kär i sin mamma, överöser mig med pussar och kramar. Och det finns inget som värmer ett mammahjärta så.

Nu är det snart midnatt.

Hemmet doftar såpa efter städrejset jag just avslutat. När det är sommar får man lov att springa ut och in med skitiga sommarfötter, man måste få leva liksom. Jag städar så gärna, det gör jag ju. Hur knäppt det än låter. Nu sitter jag och njuter här i köket. Bland tända ljus, och alldeles nyinplockade jersmin- och lupinbuketter. Snart, snart Natti!. Jag ska bara sitta och Ferdinandsucka en liten stund till.

Tänk så mycket som kan hända, på några få minuter. Att en liten flicka kan komma till världen och slå i kull en hel Liten Familj. På det där sättet man inte trodde var möjligt. Kärlekssättet. När allas våra hjärtans gränser bara flyttades och gav plats för en Juniflicka vi alla älskar så. I natt är det tre veckor sedan det var årets ljusaste natt… det var då hon kom till jorden. Vår Lillan. Vår Juni.

Natti! 

Lillafrun