En höstpiffad och tvärstädad Sal. Med en liten efter-Förskolan-trött pojke där i fotöljen.

September. Den första. Och det känns för mig som den allra, allra första dagen på Den Riktiga Hösten. Jag älskar hösten. Särskilt den här första delen utav den. Det där tokmörka novemberkapitlet… tjaa, då får man väl jobba på lite extra för att känna pepp. Om man säger så. Typ tända hur många ljus som helst. Och kramas lite extra..

Jag tänkte visa Salen lite!

Ljusrosa och blommigt, spetsigt och somrigt. Allt det är nu puts-veck. Nu är hela stora lilla huset helt tipp topp.

Så konstigt egentligen, vårt hus är ju så stort. Men det är bara en våning som är inredd. Så vi bor ju bara här nere, liksom. Tänk den dagen vi kan gå upp för den där trappan, in i vårt sovrum, eller det där vackra badrummet. Eller bara ta klivet ute genom vackerdörren och ut på balkongen.

Tåååålaaaamoood.

Men nog kan man bli nipprig ibland och önska fäkta lite med ett trollspö eller så. Fast, det skulle inte vara lika charmigt, faktiskt. Och vi har det fasligt bra som det är, nu också.

Och i Finsoffan känns det så nytt. Blått är flått. Eller hur?

Så himla skönt med kväll.

Och att slippa känna sig som en Häxan Surtant… Att pussa på småttingar, vräka på med såpa under jagvetintehurmångatimmar det tagit att bli klar idag (inte gått som på räls precis..) och ett träningspass tillsammans med M. Den där mannen som då och då bara kommit med sina armar och omfamnat mig. Allt det där, har gjort susen för den här dagen som varit en lite sur, smådeppig och morrig dag för min del. Avskyr såna, men dom ingår ju liksom. Nu ska vi, två trötta småbarnspäron, krypa ner i en renbäddad storsäng och sova ruset av oss. 

Natti!

Lillafrun