Det är så oerhört vackert om morgnarna nu. Alldeles trollskt. Älvorna dansar och dimman lättar inte på många, många timmar. I träden hänger kristallklara vattendroppar, luften är så god att man vill andas djupt och spara den i bröstkorgen, så länge man bara orkar. Färgerna skiftar, från grönt, till gult, till orange och rött. Hösten är magiskt vacker just nu. Helt enkelt.  Och det där var igår; när jag för första gången efter förra veckans herva, gav mig ut på en barnvagnspromenad tillsammans med Lillan. Hade hela tiden i huvudet att här kan jag svänga av, så blir det kortare. Kroppen blir verkligen för var dag, mer och mer på banan. Jag utmanade såklart ändå inte ödet och tog längsta rundan, precis. Men det var en gudomlig runda, på alla sätt. Samtidigt som jag försöker vila mig i form, börjar mannen känna igen sin fru. Hon som typ klättrar på väggarna om hon inte får göööra saker. Jag älskar att göra, fixa, dona, pyssla och greja. Men jag vet att lugna dagar är bra, också. Det är ju inte precis som att dom absolut inte existerar annars, heller. Men nu har det varit, i mitt tycke, väldigt många såna. På raken, liksom.

Ja, ni hör ju. Jag är piggare. Helt makalöst skönt.
Den här veckan försöker jag i sakta mak (typ omöjligt, särskilt i en småbarnsförälders liv där som sagt det där med att vara effektiv går till en annan dimension..) att fixa både inför en morsas födelsedag och inför en Lillasysters dop.  Lillskrotan som ska döpas snart. Åh. Världens coolaste bäbis. Precis som sin Storebror. Fast kanske till och med ännu snäppet coolare, på det där viset att hon liksom ligger där och säger lite försynt att jag är hungrig nu mamma, men jag kan vänta en liten stund i fall det behövs?. Sådär lugn, precis som sin pappa. Storebror, han har lite mer sin morsas temperament, så att säga. Och det syntes ända från bebbeålder. Världsnöjd bäbis han också, men hade han bestämt sig för att det var nu han var hungrig, det vill säga skalmanklockan hans hade ringt, då var det DÅ han skulle ha sin mat. Punkt slut, liksom.

Älskade barn, alltså. Så lika, och så olika, på samma gång. Men båda två, helt fantastiska.

Nu har morgondimman gett med sig för dagen och det är tisdag. Jag myser med bäbis och bakar bullar. Storebror är på Förskolan… han som undrade var det var i luften;

äre damm, mamma? eller snö? 

… varpå hans pappa, smartskaftet, såklart skulle förklara det überkorrekta… ”vatten i luften” bla bla blaaaa…

varpå jag kärlekstrackade mannen lite och då får till svar;
”Ja, vad säger du då!? Att det är booomull…. rooosa-vitt-bomull, Sixten. Shabby-chic, liksom…!”…

Det är skönt att leva med människor som älskar en. Utan och innan.

Lillafrun