Igår skulle det där köket förvandlas till ett lite kalasigare sådant.

Något jag tycker är skitmysigt och roligt; att baka och längta och till sist duka fint och få fylla hemmet med såna vi älskar, och som älskar oss.  Jag sökte i linneskåpet efter kalasigaste duken jag kunde hitta. Igår föll det på den där jag loppade för flera somrar sedan, och lite glömt bort och därmed aldrig använt. Och i servettlådan fann jag sötaste servetterna. Förutom rosa kopparna så var resten loppisporslin.  Man vet att det är kalas när hela slagbordet dukas ut. Inte bara ena halvan, som räcker för våran egna lilla, ändå ganska-stora, familj.
Hoppsan då. Där var  hon vi visst skulle fira i lite förväg. 25åringen som jättesnart fyller 24…. eller hur det nu var.

…

Så dukades fikat fram, lagom till att klockan höll på att slå Kalas;

Sådärja.

Och gästerna trillade in!
Någon stod och hälsade välkommen och var i vanlig ordning mycket, mycket peppad. Särskilt på den där lille herren han möter där i trappen. Gullbarna våra.

Och i hallen? Där väntade någon annan och hälsade välkommen och gav oss alla lite smått, smått andnöd. Av söthet, liksom.

Sen väntade Kalasfika och paketöppning. Pärlsocker, skratt och prat. Paketöppning av så fina presenter! Och en tårta jag trodde blivit kajkobajko, men som visade sig smakade precis tvärtom. Vilken grej! Och efter några timmar av MorsaKalas så väntade kramkalas… Åh vad jag är glad för alla dom där människorna vi har runtomkring oss. <3

Vi stod och vinkade hejdå på bron när alla drog åt varsina håll. Kvar stod den lilla versionen av Taikons. Nån jättetrött, nån med lite för mycket sol i ögonen, nån helt fine med precis allt och så hon som kände sig så bortskämd och uppvaktad och alldeles, alldeles varm i hjärtat;

Det dyrbaraste jag har. <3 

Och Kalassöndagar. Det borde man ha oftare!

Lillafrun