Jag hade en så himla, himla vacker födelsedag igår.
Först den där födelsedagsmorgonen tillsammans med min egna lilla familj. Sen drog Minimannen iväg på Förskolan och jag och Lillan gav oss ut. Hösten visade sig från sin bästa sida och jag kände mig så glad. Hela dagen överöstes jag med grattis- och kärlekshälsningar, jagvetintehurmånga. Tack, för precis varenda en!! Samtal från Thailand, Storstan, hela kollegiet som ringde och sjöng i maffig stämsång. Alla sms, alla små videofilmer, facebook- och instagramhälsningar. Tack, tack, tack!! Det värme såå!
Den där darlingen var snygg som få. Men det hjälptes liksom inte…. han drog iväg i alla fall. Såklart han skulle, man kan ju inte ta ledigt för att frugan fyller år. Tokstolle som ens kommit med förslaget! Men det är kärlek, det är det.
Efter promenaden med lilla Juniflickan, klampade jag in i huset och snodde snabbt ihop en över-dagen-packning till mig och barnen. På köksbordet stod blombuketten från mannen och såg sådär kalasig ut. Jag ville inte ta bort prasselpapper och snöre, riktigt än.
Vacker, va?
Där ute på gården låg någon, nedbäddad i sköna voksin, i djup sömn..
Älskade lilla flicka, alltså.
Så packades hon in i bilen, fortfarande sovande så gott. Vi drog till Förskolan och hämtade hem någon som haft några få, men ack så roliga, timmar på Föris. 
Gullpojken. Där och då, såå taggad…. på att få åka till MOLMOL OCH MOLFAAAAL!
…
Så dit det bar. Till Mamma och Pappa. Mina pärlor som pysslade om ”Lillan” hela dagen lång. Precis så mysigt som det låter!
Mamma hade bakat tårta, sån där man fick när man var liten. Med strössel och jordgubbar och hela bilevitten. Så god!
Sen tog vi oss en promenad. Storebror i skrindan och Lillasyster i vagnen. På loppis, såklart. Och där hittade jag ram-heaven.
Åhåå… för ett rysligt bra paketpris fick jag dom alla. Det kan bli något bra av dom där ramarna, tror jag. En och en, eller kanske som en liten fotovägg?
Och vad mer?
Någon tränade sitt första riktiga träningspass sedan sjukan. Två veckors återhämtning. Penicillinkurerna är över för längesedan och jag har känt mig pigg i kroppen i många dagar. Men kände att jag ville vänta till allt kändes precis läkt-och-lite-till och har därför ”bara” knatat på med en herrans massa promenader. Fastän det bara var tre små titt-hål/små sår.. så gjorde det ju så vansinnigt ont i början. Såren, och att dom varit och hälsat på genom magmusklerna, var ju det ondaste. Klörigt och besvärligt att bära barn och sådär i början. Det jag egentligen åkte in för, försvann ju fort med lite städning och antibiotika. Nåväl. Kroppen förundrar igen och mycket hinner ske på 14 dagar, kan man konstatera.
I alla fall. Jag cyklade mig igenom första passet och det kändes ypperligt och ingen var gladare än jag! Så skönt.
Sen följde kvällen;
Med världens bästa päron och mina två gullungar.
Lek och mys och god mamma-lagad middag.
Och till sist packade vi in oss i Räserbilen, som S säger. Kramade dom två älskade människorna hejdå och åkte hemåt genom stjärnklara kvällen. Kröp ner i Storsängen tillsammans och somnade, alla tre. Och nånstans där mitt i natten, kom mannen hem också. Och då lättnadssuckade jag, i vanlig ordning. Och somnade ännu djupare. Varm i hjärtat efter en så himla fin födelsedag, med så mycket omtanke och kärlek från alla håll och kanter. Tack alla ni inblandade! <3
Senaste kommentarer