12102016-img_8467

Kommer ni ihåg häromdagen när jag sa att det varit en rätt körig dag. Med mycket innehåll. Fasligt spännande sådant. Men att ändå allt blev lyckat?

Den dagen innehöll bland annat det där ovan;

Jag och kidsen var på väg på Förskolan. Öppnar ytterdörren. Och där står världens bästa Svärfar med kallröken bollmandes ur munnen. Redo att hjälpa mig, fastän jag inte ens hade någon aning om att jag skulle komma att behöva hjälp. Sånt är fint. Mer än fint, faktiskt.

Mannen hade ringt honom, istället för att ringa sin fru som han ändå visste bara skulle bli hispig och ändå inget kunna göra. Vad som väntades komma inrullandes på gården, precis när som helst… egentligen två dagar för tidigt (meningen var ju att mannen skulle varit hemma såklart)..

Det här;

12102016-img_8464

Vår Drömleverans!

 -En lastbil med totalt TRE TON fönster och dörrar.

Ja precis. Just lämpligt när bara jag och barnen var hemma. Men Tack vare Svärfar som alltid räddar mig i nöden, så löste sig allt. Och det där vackergänget ställdes ner på backen och täcktes. Och sen har jag sovit skraltigt i två nätter, vaktat som en vakthund och typ varit livrädd att det ska tippa eller nåt. Men jag vet; omöjligt. Men ändå! Jag har längtat helt hysteriskt mycket tills M skulle komma hem så Svärfar och han kunde hjälpas åt, att med traktorn lyfta allt inom tak.

Under dagarna har jag och Minimannen beundrat dom där höga skapelserna…

13102016-img_8550Men nu är allt inom tak. Puh.

25 vackra skapelser till fönster. Med fasta spröjs, precis så som fönsterna sett ut här en gång i tiden. Själva rutorna är i kulturglas och Byggnadsvårdsnörden (mannen) jublar. Den här frun får gråa hår bara av att tänka på att allt ska målas typ tre varv, men är för kär i mannen för att säga att han är knäpp som inte ville ta det hela färdigmålat. Men han vill ha den färg han vill ha och jag litar på honom. Allt han byggt och gjort hittills är fantastiskt, så nu peppar jag på att få börja måla fönster! Och allt görs ju inte på en gång, såklart.

Två dörrar anlände också. En till balkongen bland annat. Alltsammans, gediget handgjort, från Allmogesnickerier. Svindlande att tänka på. Att någon gjort allt det där.

13102016-img_8547

Martin o Emmeli

Inte klokt. För några dagar sedan hittade vi en gammal film från när vi gick i sjuan och var på första klassresan ihop. 13 år sedan. Vi skrattade så vi vek oss av att se alltihopet. Två småbarn som man redan då såg var som två magneter till varandra. Jag, fulla munnen med tandställning, i full färd med att hitta en vas till den blombukett jag hade plockat och skulle pryda campingens bord med (Hallå! Sååklaaart att man måste göra mysigt, var än man är! Hah!). Och mannen? Sådär tok-ung, fastän redan då så trygg och lugn. Min livs stora kärlek, helt enkelt.

Nu står vi här på vår Drömgård, med gullebarnen runt oss och med en herrans massa fönster och dörrar, med våra namn på. Så det kan bli, alltså.

Vi satt i vintras och ritade och planerade och funderade och mätte och tänkte, och tänkte lite till. Ingen lätt grej, faktiskt. Att bestämma hur man vill att fönster ska sitta på ett helt hus. Därför helt magiskt när den där lastbilen rullade in på gården härom morgonen.

Så, nu har Drömgården all potential i världen att klädas med vackra fönster och dörrar. För den är här nu; Drömleveransen!

God lördag och sånt!

Lillafrun