Precis så. En torsdag i November.

I morse när Förskole- och Mannen-iväg-för-uppdrags-alarmet ringde, trodde jag att någon skämtade med mig. Men icke. Jag kände mig hutlöst trött, i precis hela kroppen. Som sockerdricka, hela jag. Den där skäggige var himmelriket själv och lät mig och Lillan sova vidare, medan pojkarna roddade sin morgon själva. Någon timmes extra sömn, gjorde susen. Och sen blev det torsdag, på riktigt liksom.

Min lilla flicka vaccinerades som sagt igår, och  jag hoppades att hon likt första gången (3 månadersvaccinet) skulle klara sig från att bli påverkad. Men den här gången blev det några streck varmare bäbis, så jag har pysslat om henne extra, extra. Mellan varven städrejsades det också. Och ni ser ju vilken kanonhjälp jag hade. Sallykatten. Hon har verkligen blivit en i gänget nu. Där höll vi på och pyssla om azalean.

Där;

Jag och Juniflickan på väg ut i snålblåsten på frisk tur. Likt gårdagen hämtades Bjossan med vagnen och slumrade på vägen hem. Det här med att hoppa över vilan, funkar sådär… mitt i dagen är han inte trött, men på eftermiddagen. Då. Så ofta slumrar han en liten nap då, och så väcker jag honom efter en liten stund. Det funkar fint.

Så medan barnen sov där ute i friska luften, hann jag klart med nästan precis alla to-dosen som var kvar här inne. Prima!

Nu är det torsdagkväll och sån frid här hemma.

Bäbisens feber är åter borta och hon sover gott i vagnen i hallen. Minimannen är nybadad och sitter och myser framför Barnkanalen.

Och jag tänder ljus, njuter lugnet, nöjda barn och Nystädatkänsla. 

Katten spinner på sofflocket och verkar ha det gott, hon också.

Mysigt med fredag imorn och helgen som tar vid. Jag längtar till den!

Hoppas att ni mår bra!

Lillafrun