Sagolikt Glitter och Orolig Verklighet, på samma gång.

Precis så känns det just nu.

Sagolikt Glitter och Orolig Verklighet, på samma gång.

Dagen igår var som en endaste sagodag. Så otorligt mysig på alla sätt. Inget extraordinärt, bara en underbart vanlig dag. Ni vet. Som jag gillar det.

 

Dagen började sådär;

Med en Miniman som gjorde ”uppfinniN” efter uppfinning. Tills dess att Morsan och Storan intog Gympasalen och rev av sista tillsammanspasset innan julen tar vid på riktigt. Pojkarna var ute och njöt i solskenet istället. Möttes igen, det gjorde vi alli-allihopa, till lunch. Så himla mysigt att få rå om Storan en extrastund. Hon är som juleglitter personifierad, förstår ni.

Och där då;

Världens Sötaste Lilla Juniflicka.

Lika trött som ni anar av hennes tunga små ögonlock och blanka ögon. På väg att hoppa i sköna voksin, med tokstora handskar och tossor. Jag loovar att hon somnade gott. Lillhjärtat.

Hon och jag tog en bara-mamma-och-Juni-promenad som var så mysig och skön. Vi lyckades fånga sista sol- och dagsljuset för dagen.

Sen innehöll dagen en del fuffens och fix, i vanlig ordning dess Juletider.

Änglaspelet plingade stämningsfullt och Tomteverkstaden var i full gång.

I vanlig ordning var vår älskade missekisse såklart med också. Hon är på riktigt mer som en hund än en katt. Jag kastar leksaker och hon springer och hämtar, återvänder till mig och vill att jag ska kasta igen. Hon kommer på en gång så fort jag ropar ”Saaally”, hoppar upp i knät och vill ha kärlek. Hon är så galet social och har verkligen fått en plats i familjen.

Och medan ärtsoppan puttrade, pannkakan gräddades, jordgubbssylten kokades. Så var det någon som lekte och lekte och lekte med vad han precis fått av sin älskade Morfar och Mormor. En namnsdagspresent som var lite utöver det vanliga…

Behöver inte säga att han knappt hade tid att äta middag… det var en lycklig pojke som styrde sin traktor fram och tillbaka, med skopan upphöjd eller nedsänkt, lastande legoklossar eller annat. Traktorpojken!

Till kvällen kom och livet och nockade oss med Verkligheten utanför den där Drömgårdenbubblan. Verklighet av den inte så sagolika sorten. Så idag sitter orden lite fast i bröstkorgen. Att helt förklarliga skäl.

Vi ska försöka ha torsdag här. Fortsätta knäppa händerna för en älskad som blivit tvärsjuk men som just nu är på rätt ställe (sjukhuset, mao). Natten har inneburit typ fyra timmar orolig sömn för min del, så jag håller hårt om kaffekoppen idag. Ungarna är på topp och det är underbart att se.

Jag har sagt det förut, men jag säger det igen; man ska aldrig ta livet för givet. Jag lever enligt devisen att det alltid finns saker att vara tacksam över. Att fira. Vara glad över. Idag, är jag glad att ha fått vakna. Till ännu en ny dag. Det räcker så.

Dagar som strösslas med sagolikt glitter och orolig verklighet, på samma gång. Precis så. Och det är ju det, som kallas livet…

Ta hand om dig och hoppas att du får en fin dag.

Lillafrun