20122016-img_1862Alltså.

Åh..

..Vår älskade, älskade, äälskade lilla Juniflicka. Idag är det inte bara årets allra mörkaste dag, det vill säga vändningen av mörkret. Utan också, Juniflickans Halvårsdag. Precis så; Lillan kom till jorden för precis 6 månader sedan, idag. Det var årets ljusaste, sommarens för oss vackraste, dag när hon föddes. Lilla J som så snabbt kom till oss, och så självklart gjorde livet än vackrare.

20122016-img_1867Ja. Ni förstår ju själva.

Lillan, som fortfarande badar i sin sockersöta overall. Fasligt skön i alla fall!

Det är helt magiskt att ha två, så himla små men samtidigt så stora människor, i ens liv. Såna som liksom kramar om ens hjärta så mycket att det gör ont. På kärlekens vis. Och med sånt där medföljande hjärteont i magen. Och med sån där sprudlande lyckokänsla, som bara dom kan ge. Som jag älskar den där lilla solstrålande, koladoftande lilla flickan och hennes fantastiska Storebror. Dom är mitt allt.

Livet nu är så mycket på alla sätt. Det är nästan så att man gör rivspår i gruset eller springer runt med vindpinad frilla. Det svischar, om man säger så. Men vi bara är i allt och försöker njuta så mycket vi bara orkar. Det är en ynnest. Hela alltet.

Och nu har vi bara tre dagar kvar till Julafton, dessutom. Julruschen gör såklart att det svischar än mer! Mannen är iväg sedan svintidiga tisdagen och kör sin sista uppdragssväng innan jul. Vi längtar inte alls lite efter honom, utan typ hur mycket som helst. Jag och barnen är här hemma och försöker stöka med allt möjligt, så gott vi bara kan. Varvar innepysslande, bakande och lekande med barnsvagnspromenader och lek ute i dagsljuset.

21122016-img_1871

Där ligger mina två nyvakna stjärnor efter dagens promenad. Två slagna hjältar som snusat gott i decemberluften.

20122016-img_1859

Mitt i allt, småbarnsliv som snurrar i 120, julrusch och en vild kattflicka som fått fräs på det där med jakt och liksom springer som en galning upp på bron och försöker lura in sig genom dörren för att få visa oss hur duktig hon varit. Titt som tätt. Och med nytt byte i munnen. ” Ååh bra gjort Sally!”, säger jag i samma veva som jag försöker blunda för hur äckligt det är och hiva iväg stackarn som fått sätta livet till. Mitt i allt det där ringer älskade mor och undrar jag vattnat julgranen och jag bara hör mig själv säga; …

”Nej mamma, det har jag inte. Jag försöker hålla ihop truppen här!!”.

Ha ha

(och nu, har stackars granen fått påfyllt vatten!)

21122016-img_1886

Livet som småbarnsmorsa är fullproppat. Av kärlek, småttingar som kramas, sytande, bytande. Skratt, gråt. Någon som då och då störtdyker in i den berömda trotsen och ger självlysande hår på undertecknad. Samma människa som nästa sekund är hur god som helst, hjälper till i bakandet och utbrister på farbror-vis om degen som snurrar i assistenten;

” åååh, uuundebar deeg!! mm, mamma! det hä lukta velkin velkin gott!”.  Nästa stund stoppar han assistenten och säger; ”Mamma? jag äälskar dig!” 

…innan han springer iväg, meckar med nån bil eller kör ett varv med släckbrandbilen. Med deg på tröjan och ruffsigt julledighetshår. Och med så mycket bus i lilla kroppen att mamman ibland får alldeles, inte bara grått, utan självlysande OCH blinkande hår (!).

21122016-img_1891

Men vi var sannerligen ett dreamteam idag under bakningen!

Ett tag hade vi deg precis överallt, men till slut så var bröden färdiggräddade och vi var omåttligt nöjda båda två. Fram till imorn eller så får man stå ut med att trampa i degpluttar lite här och där. Det har nog ingen dött av, tänker vi!

21122016-img_1868

Och där, en bild på från Drömgården och årets mörkaste dag. Jag blev så känslosam och varm i hjärtat, där jag stod och blickade ut över vår vackervy.

Jag kommer ihåg att jag, trots täta, täta värkar, bad mannen om att ta en bild. ”Det är ju så himla vackert, sa jag!! Tänk att få föda precis nu. Knäpp nu!”. Och han fångade min känsla i en bild…

21062016-IMG_0601

21 juni, 04.21 är det där. 04.56 är vi framme på BB. 05.16 är Lillan på mitt bröst. Magiskt. <3

Nu pustas det ut efter en fartig dag och jag undrar om i kväll är kvällen jag lyckas slå in ännu några julklappar. Just nu känner jag mig så trött att jag inte ens vet hur jag ska orka mig upp på vinden och frysen, med bröden alltså. Nåväl. Det ska nog gå alldeles ypperligt alltihop.

Så, man skulle kunna sammanfatta saker och ting och nuet med; Att ha livet fullt av liv.

Jag önskar mig inget annat. <3

På återseeende!

Lillafrun