Antingen alldeles, alldeles själv, i ett knäpptyst hus. Med mannen bredvid. Eller med ett sött litet småttingsällskap. Det är oavsett alltid, alltid alldeles förfärligt trevligt.
Där, i kökssoffan, menar jag.
Jag kommer ihåg. För sisådär fyra år sedan. När vi trampade runt i vad vi då såg som det allra mysigaste boendet; vår Lya i Norrnorr. Absolut en guldLya, men vi hade börjat längta. Till hus. Gärna gård. I alla fall, ett kök. Med kökssoffa.
Och nu. Nu är vi där.
Det är många saker på gång här hemma. Det är då lätt att bli.. Glömmig, liksom. Därför. Är det så himla, himla skönt.. när man plötsligt bara överöses av den där fantastiska känslan. Känslan av Tacksamhet. För hela alltet.
Till exempel, över att ha en kökssoffa.
-Att kura i. En onsdag i januari, när det regnar på snedden, vinden tar i så det knakar, nyanser av grått når nytt antal och det mitt i allt brakar loss och toksnöar lite också. Att sitta där på fårskinnet, med kuddar i ryggen, en kurrande katt bredvid. En bäbisflicka i famn, med spretande tår och det gulligaste jollret. Maa-ma-mama-ma. Och så den där kaffekoppen bredvid och ljusen tända runtom. Bland annat i kammarljusstaken, med det hemstöpta ljuset.
Livskvalité. Om ni frågar. Mig.
Så idag, har det tillbringats mycket tid just där. Definitivt en dag av den mycket lugna sorten. Pojkarna pysslade sig iväg på föris i morse, medan flickorna fick sovmorgon. Jag vet. Nästan odygdigt skönt! Men jag vette katten, om jag blev det minsta piggare av mer sömn. Men det var mysigt, i alla fall. Ett par timmar ute i snålblåsten gjorde vi oss sedan. Jag och Lillan. Mötte upp Storan enligt plan. Vi höll sannerligen på att gå om varandra. Men, några varv i byn och efter en magkänsla att plötsligt börja gå till utsatt plats igen, gjorde att vi möttes. Precis när Storan kom gåendes. Det fanns ju faktiskt en tid innan mobiltelefonerna, liksom. Vi tog en långrunda tillsammans och sen hem och in i värmen. Nu har vi haft eftermiddag. Lillan sovandes ute i vagnen, jag och Bjossan vid köksbordet med det där nya pusslet. Och Bamsefilmstittande där den här mamman visst slumrade till. Kära nån, hur trött kan man vara.
Och nu är det kväll. Med hela familjen hemma. Lyx.
.
Lillafrun
Åh så fint! Junis små tår är ju för bedårande! Jag känner så väl igen mig i känslan du beskriver. När jag pluggade i Umeå trivdes jag SÅ bra men sista terminen hände något. Jag började längta hem. Som tur var fick jag jobb på hemmaplan efter min examen och nu bor jag och min sambo i min farmor och farfars gamla hus som vi renoverar allt eftersom och med oss bor världens gulligaste ettåring, ett gäng hundar och i lagårn ett gäng höns och en tupp – precis som jag drömde om! Det är häftigt livet! <3
Åh, så härligt att höra!! Jag håller så med; häftigt! Tack för att du skriver! 🙂
Åh det är så mysigt att titta in här hos er, mysiga lilla familjen. Jag blev så ofantligt glad av den bilden här ovan, med ditt naturliga hår och stickade koftan och Junis små fingrar och tår, åh <3
Varje gång jag tittar in här (vilket blir på tok för sällan nu för tiden (exjobbsstress!)) så kryper det inom mig, jag längtar så efter att sitta på kökssoffan i Drömmenhuset med en spinnande kisse bredvid och ett litet pyre i händerna (trodde aldrig den längtan skulle slå mig, haha!). Fortsätt som du gör, det är så himla roligt att läsa om ert liv på drömgården!
Alltså, tack, tack, tack!! Så himla glad du gör mig!!
KRAM till dig och världens finaste fredag!