Och idag är det lördag.

Det firas med helgblommor. Av finaste kvalistort. Jag tog Storebror i handen i förmiddags, snodde mannens bil och drog ner på byn. Så himla, himla mysigt att åka iväg. Bara han och jag. In på blomsteraffären det bar, där vi fick vi hjälp av fina Blomsterflickan, som S säger.

Vi stod och pekade härsan och tvärsan. Han ville ha något lila. Såklart han skulle få det. Det blev en lila anemon. Och jag ville ha lite av varje. Sånt som kändes vår i magen och gjorde mig glad av synen. Så några vita och några rosa ranunkler fick det bli. Tre små solgula tullisar också. Och en blomma, så vacker, som jag inte har en aning om vad det är? ..ser typ ut som mini-fresia..

Det är så vansinnigt mysigt att vi har en så fin blomsteraffär i vår lilla by.

Och idag är det helt sonika en lördag som var värd det lilla extra. 

Lördagskök!

Minimannen och jag blev fasligt nöjda.

Och köksfönstret fick sig lite nytt också. En primula. Det, är så mycket den-här-tiden-på-året-blomma för mig. När det fortfarande är vinter, men man liksom kan känna i hela kroppen att vi bara närmar oss den fantastiska våren. Ljuset återvänder och jag bara måste ha en primula, eller tre. Precis så.

Så, så fick det bli…

Annars? 

Det sätts in fönster på löpande band där uppe. En liten flicka är cool-söt i Storebrors gamla snickarbralla och hennes finaste rosett i håret. Mannen har glittriga ögon och jag vet så hur han njuter, av nya livet att få vara hemma med familjen när det är helg, av att hans ”Lilla bäbis” (vår gård) börjat ta fart mot vår vision… och så vidare. Själv donar jag med lite utav varje och njuter glad-bukett, älskade ungar och ja, helt enkelt allt det där jag nyss skrivit om. Samtidigt, som jag också känner mig lite grå och sådär übertacksam över att man inte ska på nån fancypancy gala och glänsa. Hujedamig. Jag känner mig sig så långt ifrån gala det bara går och istället mer som en gammal disktrasa med februaritrött och rufsigt hår och en känsla av att bara, bara vilja lulla runt i skön fjällrävenbralla och låta dagen bara bli som den blir. Så, det är just det jag gör.

Vår lilla docka. Undra om det går att plocka ner månen till henne? 

Och vet ni?

Just nu, sitter jag på övervåningen. Med varma täckjackan på mig och bara njuter av att vara här. Jag är ju alltid på nedervåningen och styr kosan, men nu bara längtade jag upp hit till övervåningen. Stället ”där det händer”. Det är precis hur stökigt, dammigt, spånigt och rörigt som helst. Men det är så häftigt, ändå. För vi bara älskar allt med den här gården ju, och att få börja vara här uppe också, känns helt fantastiskt.

Storebror följde med farmor och farfar hem efter att vi alla hade ätit lunch här tillsammans. Och Lillan har J-och-Pappa-tid där nere. Så jag pep upp hit en stund och bara drömmer, funderar och älskar att vara här..

Ha det så gott till vi hörs igen!

Lillafrun