Med en viss liten, liten risk. Att verka tjatig, alltså;

Men jag bara älskar att vi är där vi är nu. På året, menar jag.

Att allt bara ligger framför som ett endaste magpirr. Jag kan inte säga att jag har någon favoritårstid, tycker var tid har sin charm. Men våren är ju något alldeles särskilt ändå, när allt och alla bara väcks till liv igen. Inte sant? Och sommaren, sen. Med ändlösa dagar, vackerblommor, värme och en känsla av lättja. När hösten kommer och löven faller är det något vilsamt i det också. Och vintern är vacker, den med. Med mycket snö älskar jag den. Fast nu sedan nyår, har det varit en ganska grå, småtrög, ovintrig tid, som varit trött och samtidigt fullfartig. Den tiden som nu, möts av Minimannens månad. Tack vare att vi fick snö till slut, så får vi också dessa vårvinterdagar. För var dag blir det ljusare och ljusare.

Och det är, helt sonika, helt och hållet underbart.

Här hemma på gården donar vi med diverse. Förbereder vårens och sommarens renoveringsprojekt och försöker samtidigt njuta så mycket vi bara orkar av den här makalösa tiden som är nu, i livet. Småbarnslivet. Så mycket kärlek. Så mycket energi som både ges och tas. Så mycket lycka. En ynnest hela alltet.

Så vad har vi bestyrat med idag. En dag i mars på denna gamla bondgård?

När Lillan sov sin första lur, passade jag på att rensa ur både hennes och Storebrors klädlådor. Urväxt plockades bort, sorterades ner i kartongerna där uppe på vinden. Nytt och en del ärves lades istället där i. En så skön grej att få gjord.
Och så har vi spatserat fram och tillbaka på lillvägen, för att glo som tokar på vårt eget hus. På den där brädlappen som mannen skruvade upp. Som liksom skulle ge oss något hum om hur det kommer att se ut med midja på huset. Till sist hade vi bestämt oss. Så då ritade den skäggige och Minimannen in alltsammans i vår ritning på datorn. Det blir nog bra, det där. Och jag har njutit med händerna i jorden. Alla gamla pellisar har fått ny jord och dom nya små skotten har planterats i krukor. En busig Juniflicka har då och då stått och dragit i sin mammas långkallsongben. I ett nafs hade S och jag snott ihop ett par fillimpor också. Så smidigt och så gott. HÄR finns receptet förresten. Med brie och salami är det en höjdare! Och så till sist drog morsan ut och tog till vara på dagens sista ljus. Som ju nu för var dag stannar lite, lite längre. Gjorde vad hon tycker så om; att springa. Idag, med gladmusik i öronen och inte en aning om hur långt. Bara att. Och att det var så himla skönt.

Och sen ta kväll. Äta middag som mannen lagat. Känna sig tokbortskämd. Ta en inte så varm dusch, men istället med det mysigaste sällskapet. En bäbisflicka. Och sen möta upp den där lilla pojken som varit över hos Farmor och Farfar efter att inte ha setts på vad han nog kände som en smärre evighet. Själv saknade jag honom, efter bara en stund ifrån. Hjärtegott att ses och läsa saga och prata om dagen och sen någon minut senare höra dom där andetagen som betyder att en liten pojke sover så gott, så gott.

Marsbestyr på en gammal gård i norr. Just så, ja.

Lillafrun