14032017-IMG_6161

Nu är den här mamman trött, trött, så trött.

Mest trött är jag nog ändå av att ha skyndat mig så fasligt, mest hela dagen. Ingen fara på taket, ibland blir det lite flängigare än vanligt! Vissa dagar kan jag göra tusen saker utan att känna mig skyndande, men idag var en sån där dag där det känts som om jag kutat hit och dit med tungan hängandes. Som på en gammal hund med för tjock päls mitt i sommarvärmen.

Vi började visserligen med, (kanske en föör-) lugn morgon här hemma. Vips blev det sådär snorbråttom till Föris. När jag väl var framme med båda barnen tänkte jag; ”äsch, det går ju bara på en grisblink, så har S sprungit in och börjat leka, så jag lämnar Juni i bilen.. hon är visserligen vaken, men jag chansar..”. Och så går vi in.

Såklart. Just idag. Så bromsar S i dörröppningen. Jag med, nästan. Det gör så ont i ens hjärta att höra en annan liten vän absolut inte vilja lämna sitt päron. Så det tog en extrastund där att få S att förstå att det inte var någon fara, att han inte behövde ha dom där tårblöta ögonen och darrande lilla munnen. Nära, nära till sympatigråten då.

Min stress började komma, över att jag hade Juni själv i bilen. Men jag ville heller inte gå från S, för då förstod jag ju att han skulle bryta ihop och sånt klarar ju inte jag. Så jag stannade någon minut till. Och till slut så vinkade vi hejdå i fönstret. Ingen gråt. Alla överens. Skönt.

Jag kutar ut till bilen och där sitter såklart en liten, liten flicka och är toksvettig i varma overallen, med mössan nerdragen i ansiktet och jag bara vet att hon panikgråtit tills just precis då, sekunden jag började prata med henne. I minst några minuter. Jag var ju inte borta längre än så. Men bara känslan. Av att veta det. Att min lilla, lilla bäbisflicka suttit och undrat om hennes mamma lämnat henne för gott. Blää.

Hon var helt slut när jag kom till bilen. Och ja, jag vet. Det handlade om några minuter max. Hon blev lugn så fort jag tog upp henne och sen var det inte mer med det. Men det räckte för klena mig för att känna mig som sämsta mamman på jorden.

Vi åkte hemåt och Lillan bäddades ner i vagnen och snusade på sekunden. Sen stegade vi iväg ner på byn för Bebbeträff. Det var inte skyndigt utan bara skitmysigt. Lillan blev, av sin dåååliga mamma, väckt. Men det var ingen fara tyckte hon, utan sken som solen av att träffa sina små pyttevänner. Där hade vi så mysiga timmar och morgonen med hjärteont gånger tre, suddades ut.

Sen hastades det vidare. Hem igen. J somnade i vagnen och sov sådär jag-har-faktiskt-lekt-med-mina-pyttevänner-så-låt-mig-bara-sova-i-tre-evigheter-gott. Jag lagade lunch på rekordfart. Pysslade om lax, samtidigt som det snoddes ihop en god sås, rivdes morötter, rotades fram tunnbröd ur frysen och pressades potatis… allt för att bjuda två utav männen i mitt liv på; Pappa och M (Som har jobbat på hela dagen uppe).

Sen hastade jag vidare igen. För att hinna ut och gå med Torehunden innan Lillan skulle vakna. Så iväg det bar. Igen. Ringde Syrran på vägen och det var fasligt trevligt sällskap. Vips var vi hemma igen och J sov fortfarande sin marathonsömn. Så jag lämnade henne hemma och drog iväg och hämtade hem den där lilla pojken som haft det prick hur fint som helst.

Sen, lugnade tempot ner sig. Sicken tur!

14032017-IMG_6159

Då väntade eftermiddagshäng med mina två småttingar och en trött Torehund. Ser ni förresten buset som lyser i Juniflickans ögon?

14032017-IMG_6172Det är full fart på den där lilla tjejen nu.

14032017-IMG_6167Bjossan hjälper mamma rädda fina ljusstakarna. Helt galet. Det var ju nyss honom som jag kutade efter, räddade från att falla härs och tvärs, tog fingrejer ur hans småhänder och stoppade honom från att ta allt i munnen. Nu är det hans Lillasyster istället. Inte klokt så livet bjuder på mycket gott!
14032017-IMG_6169

Kvällning, middagslagning, sagoläsning, småplockande och sånt. Nu brinner ljusen i dom där mässingstakarna och huset är knäpptyst. Vila innan natten.

En flängtisdag, ja. Men bra fin, ändå!

Hoppas ni har det gott!

Lillafrun