Det är det som gör tjusningen.

Bästa sortens helgmorgon. Är den när man vaknar i storsängen, bland en massa armar och ben som trasslas huller om buller. Bäbisen ligger och tuggar på nappen lite sådär på snedden och ger samtidigt ifrån sig gulligaste morgonmonologen. Det är av det ljudet vi vaknar, liksom. Ljuvt.

Så busar syskonen tillsammans och är sådär päron-smäller-av-gulliga. Barnskratt är ett ljud som är som den ljuvaste musik, det också. Och så äts det frukost i minst en mindre evighet. Det är lugn och ro och alla är nöjda och glada. Mamman sitter på kökssoffan och funderar på att dra bort gardinerna helt och hållet. Det är förbenat härligt med det där ljuset man bara inte kan få nog utav. Så syns också en alldeles, alldeles nyutslagen pelargonknopp.

Den sortens helgmorgon.

Det kan ju också vara så att man vaknar av redan-från-morgonen-trötta-darlingar som låter som gnisslande gammdörrar. En frukost som bara är ett enda fläng och söl och katten som bara man vänder ansiktet till, har snott halva filtallriken eller i alla fall skinkan som låg på mackan. Och så vidare.

-Men inte idag. För idag, var det en sån där helt-och-hållet-god söndagmorgon.

Kontrasterna. Att uppskatta. Både det ena. Och, det andra. Det är det, som gör tjusningen.

I hela livet. Faktiskt.

Ha en god söndag alla ni!

Jag ska ta Storebror i handen nu och knata ner på affären för att köpa grillkorv och korvbröd. Det blir dagens utelunch. Vi ska njuta av vinterdagarna in i det sista. Så glad att det blev en riktig vinter till slut, så att dessa nippriga snart-är-våren-här-dagar blev såhär härliga.

Lillafrun