Puh. Nää… alla dagar är inte lätta lycko-rally-dagar. Många. Men inte alla. Som den igår. Som jag skrev ner i dagboken innan jag skulle somna. Som för att lämna den och gå vidare….

V i l k e n  d a g!

Det känns som att det varit majbrasa inne i mitt huvud, typ. Som att dagen har varit 3 ljusår lång. Minst. Dagen har varit lite allt möjligt, kan man säga. Lite körig, men med sina guldstunder. Så kan man säga.


23032017-IMG_6584 23032017-IMG_6586

Våren fick sitt startskott. Vårstädningen är igång! Håhå, det är peppigt! På förmiddagen när Lillan sov, hann jag börja. Ni vet, storstäd. Lister som torkas, fönster som putsas, tyger och trasmattor tvättas, finmattor vädras, lampkronan glimmas. Och så vidare. En sån där riktigt gedigen städning. Som tar tid. Men så härligt det ska bli när det är klart!

23032017-IMG_6579Ljummet vatten, några droppar diskmedel och ett par korkar ättika. Det är bästa fönsterputsartipset från mig till er! Det receptet bär jag med mig med värme i hjärtat. Och tänker på min älskade Farmor där uppe ovan molnen.

23032017-IMG_6595

…Men nä, det blev det inte riiiiktigt klart! (Allvarligt. Inte alls. Såklart). Lillan vaknade ur sin långsömn, tidigare än vanligt och hjälpte mig en stund. 23032017-IMG_6604Med merinoull och luva på, då Hönsmorsan var rädd att det skulle dra när fönstret var på glänt.

23032017-IMG_6602

Älskar våra förstoringar som vi fotades för i höstas.

Efter lunch drog vi sedan iväg med bilen för att åka och hämta Torehunden, för att snabbt vända om hemåt igen och svänga förbi Föris och hämta hem en liten pojke som glatt ropade treeevlig heelg! till fröknarna.

Men sen började kaoset. INGENTING var rätt.

…Hos en älskad, älskad liten pojke som saaannerligen är tre år nu och som stundvis kan bli prick hur förkrossad som helst. Om det inte blir precis, precis som han tänkt sig.

Men det var inte bara det. Livet var en fars.

Vi hade tagit oss ut, i småblyga solskenet. Men sekunderna senare drog himlen ihop sig och plötsligt var vi typ på Antarktis. Snön fullkomligt piskade oss i ansiktet där vi gick i lervällingen på lillvägen. Bebben, en pinkande hund och en treåring som lät som sju svåra år…. ”Jag fryyyyyser!!!! Baaaahhhaahhaha!!!! MAAMMAAA!!!! Jag vill gå iiiin!!! Det är för lååångt heeeem!!!!”. Och så jag. Där  i mitten nånstans. Försökte få hunden att skita räserfort samtidigt som jag helst, om jag uppfyllt någons önskan, skulle ha burit treåringen på ena armen, hållit i hunden med munnen och dragit vagnen genom lervällingen med nån annan hand. Men jag håller med S, det var faktiskt jädrigt kallt! Och väl inne. Så var det frid och fröjd igen.

…Och, solen började lysa igen! Självfallet. På fars-vis. Morsade pustade ut.

S somnade och sov som en liten björn en skön stund. Båda barnen sov alltså, så då passade jag på med lite mera städning och också sno ihop en pannkakssmet och skicka in i ugnen. Väcker sedan S och han blir tokig att jag börjat Våååårstääda utan honom. Och droppen var såklart att jag lagat middag, UTAN HONOM!! Förstår ni en sån dum mamma!? Som dels inte låter ungen vara med på prick all städning. Och som inte låter honom slafsa i köket, för en dag.

Haha, jag måste skratta!

23032017-IMG_6620

Så sjäälvklart påbörjade vi ännu ett rum. Vi gör ett fösök, mamma! sa han. På farbrorvis. Så då gjorde vi det.

23032017-IMG_6621Samtliga var med och det gick ju finfint. Lite småsvettigt för morsan, men ändå fasligt trevligt!

Efter middagen skulle vi ut igen. På vägen ut genom dörren lyckas en ljuslykta rivas ner och falla rakt ner i kattens matskål. Vilket resulterar i glassplitter och kattmat över hela hallgolvet, typ. Men vi tar oss fort ut. För ja, det måste gå fort.. när katten och hunden ska byta plats med varandra menar jag. Den ena måste vara ute när den andre är inne och tvärtom. SalleBalle skulle lätt klösa ögonen ur Torehunden, det vet jag. Och sen blev det tjurig utmaning igen. Hela promenaden faktiskt. Juniflickan tittade på sånt där coolt Juni-och-Mannen-vis, på mig och Minimannen. Hon tyckte nog att vi lät väldigt mycket, att vi borde sansa oss lite och typ hålla truten, och bara gå. Eller nåt.

Vi kommer hem igen. Och Storebror är så nöjd. Sekund två hör jag däremot hur Lillasyster börjar gny. Då har hon på en grisblink lyckas ta sig till kattlådan, hällt den över sig och sitter där med ääääääääckligt kattsnusk över hela sig.

Då, vill jag typ checka ut.

Men. Det gick ju såklart inte. Och en scout möter ju svårigheter med gott humör, visst?

Ja kära nån. Idag har jag haft skratt som vapen.

Slutligen, när barnen nästan somnat och kvällen var mörk. Så gick vi ut i kylan, till varma bilen. Pyjamasungarna tyckte det var mysigt, och jag var alldeles längtpirrig i magen. Äntligen skulle våran älskade MammaMormor komma hem, efter veckor på vift. Det blev ett fint avslut och bästa belöningen på dagen; Att få Mammakramar. <3

Och nu är vi i mål. Barnen ligger och sover och katten kurrar bredvid. En sista tvätt är hängd och jag ska gå och skölja av mig en milt sagt småhektisk dag och sen krypa ner bredvid dom där varma småkropparna, jag med.

Jo, jo. Det där var en torsdag som en dag också kan se ut.

Och idag är det fredag och jag hoppas, hoppas på goda nyheter från en älskad vi tänker så på, samt en mysig dag med barnen… vi har startat på viset att Minimannen ropade till mig, mycket enstusiastiskt; ”Maaamaaa!! Jag har hittat kattspya!!” som att det var världen guldfynd….. i min nystädade sal.

Äh. Nu kör vi. Fredag!

Ta hand om er!

Lillafrun