Det var en gång, en onsdag i slutet av kanske livets regnigaste och grådassigaste September….

Dagen började med kattkräka precis utanför sovrumsdörren och på köksmattan. Småttingar serverades frukost och jag kunde nästan känna nervositeten i magen över fortsättningen av morgonen. Ändå också peppen, för att stämningen var mycket god och en helt annan än igår morse. Det svischades iväg till Förskolan. För att se hur en liten cooling till Juniflicka, bara ville stanna och leka med barnen som ser så stora ut runtomkring henne. Och samtidigt konstaterades att någon liten älskad för tredje hösten, har en liten dipp och tycker att ett hejdå till mamman är otänkbart.

Första året, inskolningsåret, då jobbade ju jag, och M som kunde styra tiderna mer, fick ta inskolningen. Det var någon morgon, efter första veckorna ( som gått som en dans), som S tyckte det var jobbigt att säga hejdå. Sen gick det för det mesta bra. Såklart kan även barn ha en dålig dag någon gång ibland. Så tänker jag. Förra hösten, velade jag såå om jag skulle ha honom hemma hela tiden, eller låta honom gå och leka dom där tre små tillfällena. Jag älskar ju att vara hemma med småttingarna, men det finns massa positivt med Föris också och det är ju faktiskt inte så många timmar jag missar av min ena darling. S var pepp, och det fick avgöra. Men så kom en liten dipp och jag minns även då, prick samma tid som nu, att jag återvände hem med honom en höstmorgon.

Jag klarar liksom inte grejen, nu när jag inte behöver åka på jobb till exempel. Att lämna en ledsen Miniman. Det finns inte på världskartan. Så nu kör vi lite såhär. Tar en drös Hemmadagar och vilar upp oss, som han säger. Mysigaste som finns.

Men fy, alltså. Jag går av lite. Tycker att det är så jobbigt och känner mig som världens vekling, samtidigt som jag älskar att jag följer mitt hjärta. Men Mammasjälvförtroendet har blivit si och så efter igår och idag.

Nog om det just nu, så får vi se hur det hela artar sig.

IMG_7013

Vi åkte hemåt.

Drog igång ett bakrace i köket. Hej, vad det gick!

När vi skulle välta ut degen på köksbänken så riktigt stack det i näsan av Trolldegsstank. Helskotta. Jag hade dubblat receptet, men fått fnatt i huvudet med saltet… så det hade blivit fyrdubbelt kom jag på. Vaaaaad i.….äsch.

In med ungarna i bilen. Minimannen i full fräs med egen vagn, strulsnurrade vi oss genom affären. Hem igen, och dundrade ihop ännu en dubbelsats deg (UTAN salt). Som vi sedan bökade ihop med den första…

Så efter en stund hade vi en fyrdubbelsats baguettdeg som låg och jäste. Puh.

IMG_7027

Diskberg och söl till fördärvat. Tack och lov kom M hem och åt lunch och kunde kramas med ungar och jag kunde snabbt baka ut all deg. Har nog aldrig bakat ut så fort. Baguetter blandat med typ limpor. Hah.. Sen hade vi gräddningsrace när den skäggige pussat oss hejdå igen.IMG_7030Det som kunde trilskas. Gjorde det. Pensel ständigt geggig, mjöl överallt, brandvarnaren som tjöt livet ur oss för att det var något fastbränt i ugnen som typ höll på att börja brinna. Jag brände mig på plåtarna eftersom grytlapparna hade blivit blöta.. och så vidare.

IMG_7040

Vissa tog det hela med ro.

IMG_7054

Ni må tro att det där mellisfikat när precis allt var klart, var gott. Himmelskt, faktiskt.

Därefter gav vi oss ut för friskluft. Och bjöd dom där gulliga arbetarkarlarna på kaffe och nybakt baguette. Barnen tycker såklart att det är helfestligt med traktorer och grävare precis på gården.

Just nu ser den här mamman typ stjärnor av trötthet. Så skönt med kväll. Alla hemma. Barnen leker på rummet och M håller precis på att servera mig en efterlängtad kaffekopp. Är det lov att gå och lägga sig före barnen, tro?

Ha en fin kväll!

 

Lillafrun