Och idag är det faktiskt sista februari.

Det känns ju alldeles nipprigt.

 

Vi vaknade till en fantastiskt vacker dag. Det är fortfarande hur kallt som helst. Sannerligen en riktig Vargavinter i år. Men det känns fräsigt faktiskt. Och vi njuter och försöker spara synen av mängden snö i minnet, som känns som en en-gång-i-livet-grej. Eller vem vet! Mitt i allt så längtar jag också massor efter vårvinter, varmare grader, takdropp, töväder, att inte behöva bylsa på mig och barnen lager på lager på lager så fort man ska utanför dörren. Och med ny månad imorn känns det ju onekligen som att vi i alla fall är lite närmare just det.

Och mitt i den där längtan efter något så världsligt som att slippa täckjackesvettas med småttingpåklädning i hallen med smått ihopvikt bebbemage och så vidare… så tänker jag; fy tusan, vad vi har det bra. 

Vakna i varma huset. Koka havregrynsgröt och spisa Astrid Lindgren-visor tillsammans med barnen. Känna oss trygga. Ta Rymdskeppet, som mannen genom en app kunnat värma upp till den tid han vet att gänget skulle ut genom dörren. Lämna lycklig unge på Förskolan, bland gulliga fröknar och småvänner att leka med under en stund. Ta andra ungen (morrandes) i famnen… hon som börjar bli mer och mer nyfiken och vill klä av sig och börja leka på stuberten, hon med. Susa hemåt igen. Traska över egen gård. Höra fåglarna kvittra på sånt där snart-är-det-vår-vis. Öppna paket med nytt kuddfodral. Bli pirrig i magen och tänka den här kudden blir perfekt som något mjukt i ryggen under amningen om ett tag. Tacksamheten är ett faktum.

Men fy vad världen är orättvis, tänker jag också. Men försöker, för att inte gå av i hjärtat, känna en liten tröst i att dom där slantarna som just skickades iväg från StorLilla Familjen, kanske gör en liten nytta i alla fall. ”Hej! Stort tack för att du ger skydd och nödhjälp till barnen och familjerna i Syrien. Din gåva räddar liv”. Så stod det i mailet tillbaka. Det känns ju så fjuttigt, den där slanten.. men om vi hjälps åt, liksom?

För tänk, så bra vi har det här. I vårt avlånga land. Med svinkalla februaridagar och en längtan efter något så världsligt. Och alldeles underbart. Som takdropp. Och varmchokladsörplande. I snögrop.

 

Ta hand om er raraste ni!

 

Lillafrun