(inlägget innehåller en reklamlänk)Njutbart att vakna tillsammans med småttingar i alldeles otroligt härligt sovrum. Täckena är krispiga. Luften är så ren och klar. Fönstret skinande rent. Det doftar linoljesåpa om trägolvet. Pellisarna mår gott i sin nya jord bland solstrålarna. Och vi njuter. Alla tre.

Junis favvisböcker är definitivt dessa så himla söta Ingrid-böcker. Finns HÄR.

Glimtar från Sovrummet, ja.

Joo, det fungerar finfint att sova där inne allesammans. Mestadels, som ju också är allra mysigast, så använder vi ju dessutom bara en säng. Det är Minimannen som möjligtvis väljer sin Prinssäng.. faktiskt ofta. Men Lillans säng, där bor typ tvättkorgen mest. J sov där någon natt i början av Storebror-fick-storsäng-bytet, tyckte det var jättefestligt, men sen kunde ju inte mamman tänka sig att sova helt utan småttingar i storsängen så sen dess har det inte ens försökts att J ska sova någon annanstans. Tokigt. Ja, kanske det. Men så länge samtliga trivs så är det ju nemas problemas.

Vaaad jag egentligen skulle säga var; jo det funkar toppen med alla-tillsammans-sovrum, ungarna sover hela nätterna, ingen stör någon. Lyx, ja. Men soooom jag längtar efter dom där sovrummen där uppe. Att jag längtar är nog för att det ju blir närmare och närmare, liksom. Något jag fantiserar om nu, som hur tokigt det än kommer se ut sedan, skaaa bli verklighet. Det är att såga upp hålet för stora dörren, även inifrån. Ni vet, det sitter ju en pardörr på gavelsidan, som vi valde att sätta in, men inte såga hål för rakt igenom. Just för att vi ju har sovrummet där nu och det skulle se tokigt ut inifrån. Med en dörr bakom sängen, liksom. Men, nu när det ändå inte är evigheter bort till att Sovrummet ska flyttas, så i vår… eller ja, sommar… då skaa jag sitta på en lastpallstrapp och sörpla kaffe, med dom där underbara pardörrarna öppna… kunna kliva rakt ut på gräsmattan och med äppelträdet som en extravacker himmel. Åh, sån dröm! 

Fredag, ju. Och den här fredagen har jag längtat efter. Vi. Rättare sagt.

Det blir så tjatigt att rabbla upp. Men kort sagt, tre månader som varit mycket innehållsrika (läs; jag förstår inte hur M står på benen. Och han förstår inte att jag gör det. Haha! Teameork!) Nu ska det bara vara vanligt-mycket igen. Och det uppskattar både M och jag. Och garanterat barnen. Sådär så att jag slipper väcka pojken mitt i natten för att han ska se att pappan faktiskt varit hemma. Eller att stopp-med-jobb-täckningen, som samme lille pojke kom på att han skulle rita, inte behöver ritas längre.

Nu ska vi pusta ut. Ta den där efterlängtade fredagen. Och susa iväg tillsammans, för lite extramysig start på helgen.

Trevlig helg alla ni!

Lillafrun