Med handen i min trygghets hand.

 

Å.

Vilka dagar den här veckan bjöd på. Dom här två senaste tar priset som mest oväntade och väldigt omtumlande.

Jag satt där på onsdagmorgonen med min kaffekopp igår morse. Hade precis lämnat Sorebror på Förskolan, var hemma igen och myste med Lillasyster samtidigt som jag pratade med Storan i telefonen. Som vanligt är jag trög att förstå vad som håller på att hända, men märkte att synen försvann mer och mer… som vanligt när jag håller på att få migrän. Till sist säger jag ”du ,Storan, jag tror nog jag borde lägga på nu och ta en alvedon för att försöka mota det här”. Vi säger Love you , lägger på och jag petar i mig en alvedon.

Så ska jag masa iväg för att byta blöja på Lillan.. det blixtrar framför ögonen.. men blöjbyten görs i sömnen om det skulle behövas som HemmaMamma. Men plötsligt märker jag att jag ju inte alls känner vad jag gör med vänster hand. Gör ändå vad jag ska och lyfter upp J i famnen. Då håller vi på att ramla i golvet.

Ringer M. Som är på utbildningsdag på annan ort. Känner mig dum som stör…. men under tiden vi pratar hinner jag bli tokdålig.. han hör att jag knappt får fram ord, säger att jag tappar känsel i hela vänster sida och får svårt att svälja. Paniken är ett faktum här hemma. Jag får största paniken över att inte kunna ta hand om Juniflickan.

Därefter går det några minuter innan Storan är här.. och älskade Pappsen, som måste kört som en galning från Lilla byn. Mannen hade ringt och ordnat vad han kunde när han var långt ifrån. Efter att Storan kommit fram hos 1177 blev rådet att ringa 112 och på ytterligare några minuter var ambulans här. Vad onödigt, sluddrade jag fram. Tänkte på oron hos alla och om J skulle bli ledsen.. men det var ingen tvekan om att jag behövde hjälp där och då. Och som preggo togs allt på största allvar.. risk för propp i hjärnan är större, till exempel..

Såå.. in på akuten det bar. Mormor kom också till gården och barnen hade det tryggt och gott. Snabbt var M på plats hos mig (han måste också ha kört som en galning.. usch, får sån magknip av tanken). Min älskade trygghet.

Ja.. så svischades det runt mig och det hela ”slutade” med att jag blev inskriven på Strokeavdelningen.. och har det senaste dygnet agerat nåldyna och fått göra en herrans massa undersökningar, röntgen av hjärnan, ultraljud på hjärtat och så vidare.. allt för att utesluta eventuell propp eller blödning i hjärnan och allt vad det kunde tänkas vara.. trots att man ändå trodde att det troligast  ”bara” var ett väldigt, väldigt kraftigt migränanfall med känselbortfall. Men inga risker skulle tas, och det lät ju bra tyckte vi… om än jag bara ville hem till barnen igårkväll och inte kunde tro att vi skulle klara oss ifrån varandra en hel natt. Men det gick såklart hur fint som helst. Bättre för barnen än för mamman.

Livet bjuder på nya erfarenheter. Hela tiden. Denna gång väldigt ocharmiga sådana… men det bästa är att Minsting i magen mår bra, att min hjärna är frisk och ja, hela jag.. men nu har jag fastställd migrändiagnos..som beror på den hormonobalans som kroppen utsätts för som gravid. Jag har aldrig haft migrän utan att vara gravid.. så den slutsatsen har dragits. Dock har det aldrig varit så förfärligt som igår.

Gissa om jag plötsligt längtar efter att veckorna ska ticka lite småsnabbt och vi snart får träffa Minsting i magen här utanför.. för helst hoppar jag gärna över fler anfall av gårdagens typ. Fast jag vill inte längta efter att tiden ska gå fortare än den redan gör..jag vill njuta sista preggotiden också.. men tänker bara försöka göra vad jag kan; vara supernoga med att äta, dricka, ta den där nedrans alvedonen så fort jag känner något och så vidare.

I eftermiddag kom familjen och hämtade mig och lyckan var total. Vårvärme, sol och en mycket piggare mamma. Minimannen pussade mitt ansikte alldeles blött. Juni var lite avvaktande.. tyckte att mamman var på fasligt konstigt ställe, men snabbt var hon i mammas famn. Blöjbyte och nattning ikväll har varit himmelskt. Och hennes små händer som alltid pillar med mitt hår när hon ska sova. Åh. Så glad över att vara hemma igen. Som jag kommer sova gott i natt, bredvid mina tre .. <3

Så tacksam.

… och några oväntade, ocharmiga och nya livserfarenheter rikare.

 

Lillafrun