En vacker, blåsig, solstrålande höstdag. Storasysterlediga Juniflickan med sin Lillebror i vagnen.

…

Nä. Jag har nog inte nämt det, va? Men Juniflickan tog Storasysterledigt istället för att börja på Förskolan för typ en månad sedan. Ja, det blev så ändå…

..Ni vet ju hur jag är; tycker tiden med barnen är det viktigaste jag har och faktiskt det viktigaste jag kan ge till mina barn. Kärlek och tid i överflöd. Och första tiden i livet kan jag inte tänka mig något drömmigare än en lugn vardag, med sin alldeles egna grusväg att traska på, leka i lugnan ro i sin trygga vrå, baka en kaka med mamman, sova i tid och otid, se Pippi Långstrump-film och bygga pussel utan hejd. Tillsammans med en mamma och Lillebror. Några timmar av sånt, tre dagar i veckan. I övrigt är det både fler människor här hemma och fullfartig lek med Världens Bästa Storebror och små darlingar i Storfamiljen. Allt man kan tänkas behöva som liten minimänniska. Tänker jag.

S började förskolan för att jag behövde, var tvungen att åka och jobba. 50 % bara visserligen. Med lite pusslande var han på vift 17 timmar i veckan. Sen blev han Storebror, jag HemmaMamma, och när hans första Storebrorshöst kom var han 2,5 år… och med sin redan sedan-ett-år-lekta plats på förskolan, var han ”redan inne i Förskolesvängen”… men jag tyckte ändå att det kändes förfärligt konstigt att lämna från mig lillungen när jag ändå var hemma med bäbis. Så, han har susat iväg alldeles lagom mycket, allt utefter hans behov. I perioder har S inte varit på Förskolan alls, många veckor bara pyttelite, men sedan, som 3-4 åring och storliten, så är han såå pepp på det där med lek med jämbördiga och jag tycker också att det i denna lite ”större” ålder, är viktigt att stöta och blöta, träffa andra vuxna och barn än bara dom vi har i Storfamiljen. 

Men Juniflickan. Som inte alls ens varit innanför väggarna på grund av päronjobb ett endaste dugg. Då har jag bara känt att ”nä men hon får  vara hemma i en evighet eller så, ingen brådska alls med nånting…” och bara tanken på att hon skulle knata iväg har gjort att hjärtat svidit på mig. Men. Ungen visade tydligt i våras att hon var mer än nyfiken på ”Fökola” hon också… så vi ordnade henne en plats, började inskolning, som gick som hejsan.. men totalt hade vi (=jag klarat) varit ifrån henne någon timme, ingen sovning där, ingen hellång dag (5 h). J tyckte allt var spännande och bara kul.. därför kändes det ganska bra för mamman ändå också. Sen skulle det där bli lite av vardag… och plötsligt var varken hon eller jag pepp, det minsta lilla. Barnen går alltid först. Så det var med andra ord hon som redan tyckte att hon utforskat stället nog och ville fortsätta livet med mysiga hemmadagar istället. Och som ni förstår hade jag ingen plan på att krångla med någon övertygelse när ingen anledning fanns. Man kan säga att inskolningen var god på flera sätt.. S fick härlig start och vi andra fick ett tydligt kvitto på att det grundliga tänket var det rätta, för oss.

Tjopp tjopp sas platsen upp. Med stora utropstecken till fina fröknarna att det absoluuut inte hade något med deras arbete att göra och dom förstod mig helt. Dom gör det så förbenat bra. Jag som nu hängt där en del.. och sett hur dom hjälper, lyfter, klär på lager-på-lager, snyter näsor, torkar små rumpor, lär och helt sonika gör dagarna det bästa dom kan för alla småttingarna som spenderar sin tid där.

Säger INGET om att det här är en universallösning. Alla gör olika. Alla gör (förhoppningsvis) precis som man själva vill… och behöver, på olika sätt. Det här är vår lösning. Och jag njuter till fullo av den.

”Men tänk vad sköönt, då kan du vila när hon är på förskolan”, säger den ena. ”Hon BEHÖVER förskola!”,säger den andra. 

Äh. Säger jag. 

 Nej, jag kan aldrig lägga mig och bara vila med lilla bäbisen som jag skulle ha kunnat om båda storasyskonen var på förskolan…men det kan jag i såna fall göra andra tider, för sooom livet är annorlunda för oss nu, jämfört med när Juniflickan var nyfödd och jag levde själv med två barn typ 3-4 dygn varje vecka. Pappan reste massor i jobbet och det, det var tufft på riktigt.

Är jag trött nu, vet jag att det kan finnas andhämtning, närmare än om tre dygn fram.

När liten bäbis sover, uppskattar jag så att jag kan ge min fulla tid till Juniflickan, precis som hennes Storebror fått i massor och fortfarande får. Tid där bara hon och jag kan få bygga pussel tillsammans, tid där jag svarar på precis alla hennes små frågor, då vi babbelpratar, pussas, bakar och busar…

I jämförelse med barn nummer ett, som inte hade någon att rejsa med hemma.. utan fick lekchans på Förskolan. Så är det istället så att dessa små timmar är enda lilla stunden det INTE leks i full fart.. vilket kan vara ganska så skönt för ”Lilla Juni”.

Alla nöjda. Hela familjen.

Höstens bästa beslut. En Storasysterledig Juniflicka!

…

Nu väntar torsdagkvällen! Önskar er en fin sådan. <3

/Lillafrun