Med stor passion och kärlek, en jädra massa vilja och tjurighet. Alltid Tillsammans. Som det dreamteam vi är. Faktiskt. Så, bygger vi vårt bo tillsammans.

Bilden ovan, är från (när vi hyrde-) julen 2014.. som det såg ut alltså, när vi sedan köpte gården fram på försommaren 2015.

Hösten 2016 kom det där drömlasset med nya fönster, ni vet..

Hösten 2017 såg ”plötsligt” huset ut sådär.

Hösten 2017 stannade vi såhär.

Två sidor av fyra var gjorda. Den allra fulaste sidan, gaveln ni ser, skulle bli tjusig härnäst..men först en massa fönstermålning igen, under hösten och vintern. Våren 2018..

.. skulle resten av fönsterna bytas.

Familjeföretaget!

..Mannen och Minimannen på ställningen, minstingarna sovandes i vagnen och så jag någonstans där i mitt, med försöket att göra så gott jag kunde med det jag kunde.

Några likt guld värda tillfällen var Svärfar här och hjälpte till när han hade möjligheten.

M gjorde flera fönsterbyten själv och spikade tusentals med spik, men som det gick som hejsan när ännu ett par starka armar och snickarhänder i form av svärfars, var på plats. Svärmor pysslade också om småttingar såna där guldtillfällen. Så himla, himla tacksamt.…så att även mamman kunde vara med i husjobbet… mellan amningarna.

M tillverkade likt förra sommaren, ännu ett gäng med olika snickerier.

Krön och foder till fönster och dörrar. Midja. Offerbrädor (brädan som sitter aaallra längst ner på huset, den ljus grå ser ni?). Knutbrädor. Så vackert alltsammans.

Så imponerad av honom.

Vackraste Snickarpappan.

Min älskade pappa grundmålade alla brädfodring åt oss i år..

..det som han och jag delade på förra året men som jag, som gravid med Bertil, inte fick göra. Förstår ni, vilken lycka för oss med den hjälpen! Och sen, mitt i sommaren, kom pappa och mamma till gården när det blev slutmålningsdags..och hjälpte oss på olika vis. Så tacksamt.

Och när första, största väggen var gjord.. var M som ostoppbar. Han ville bli klar. Med hela alltet, vilket var vårt drömmål….

-Jag kände likadant, men var också lite, lite brädfodringsfransig i mina kanter…trött…less… mycket att balansera med det nya livet; trebarnslivet. Men det gick ju bra..

Så vi sa; ”äh, vi kör!”.

Vägg tre av fyra klar!

Huset är nästan tio meter högt..Vägg fyra på väg mot förvandling…

Vi byggnadsvårdar allt vi förmår. Linoljefärgen doftar gott..

Alltsammans, gick så himla bra.. hela sommaren. Men det blev slitigt i slutet av sommaren, början av hösten och allra sista bitarna, har känts som sirap…Men alltså;

 VI ÄR KLAAARA! Tjohoo!

-Vilken pärs, haha! Så himla världslig grej. Att byta fönster och brädfodra om ett hus. Men alltså.

…Bara att såga fram alla ny(gamla) hål för fönsterinsättningarna. Sätta in varje fönster. Dra ut varendaste liten gammal spik från väggen. Riva bort all gammal brädfodring. Sätta ny isolering där det behövdes. Sätta ny vindduk och luft(spik)läkt att kunna spika fast den nya brädfodringen i. Spika, spika, spika alla underbrädor. Tillverka alla nya snickerier. Bara grejen att göra ett snyggt halvrunt foder.. ej någon självklarhet. Tvätta taksprång. Tillverka ”ångestbräda” som jag säger. Den där som är allra högst upp ser ni.. den vi valt att måla ljust grå? Uuuh, det är så högt dit upp att jag ja, får ångest- är så rädd om min klättrande filbunke till make. Tänk jobbet med varendaste mätning, vinkelkapning av varje underbräda och varje ribb. Alla upp- och nerklättringar för ställningen. Allt tålamod. Alla foder och krön ska på plats. Midjan likaså. Plåtar. För att till sist spika fast dom smala, ribben, lockläkten, på toppen av allt. Följt av alla penseldrag. För att till sist, bli klara… 

Före.

Efter.

Den här tiden i livet kommer vi för alltid att minnas. Det är en dröm att kunna förvandla gamla gården till hur den förtjänar att ståta och glänsa. Han, jag och våra tre småsnickare.

Tänker därmed ej låtsas som om det inte stundvis är skitjobbigt. Alltså, hur världsligt som helst att bygga och renovera, men ohlala, man kan bli trött och slut för det. Det kan i alla fall jag räcka upp handen på…. som ju inte spikat en endaste spik. Ok, bara för kul skull spikade jag någon spik i sommar. Men annars, är ju jag bara en Snickarfru… som ”BARA” sköter markservicen. Hahah… det är semester att spika, många gånger, sådetså!

Vi har fått guldtillfällen av hjälp på olika vis från älskad familj. Och det har varit så tacksamt att det är obeskrivligt. Men jag tänker inte ta ifrån oss. Särskilt M. Vad han gjort. Helt själv. Timme ut och timme in. En skäggig, älskad man. Som är så cool och trygg och bara kan saker. Ett teamwork utan dess like, oss emellan.

Sommaren var fantastisk. Vi levde livet, badade, njöt av havet och framförallt familjelivet med ännu en ny liten medlem. Och varvade det med jobb med huset. Det gick. Vi visste inte om det skulle göra det. Men det gjorde det. Puh. Så skönt! Huset är tätt och mår gott nu med sina nya kläder och vackerfönster.

Och tänk till våren…. när INTE ställningen ska upp igen…. milda makter. Så skönt.

Och hörreni! Tack för all eran pepp. Den är ju ovärderlig!

Lillafrun