Det är onsdagen före jul.

Bara fem små dagar kvar, till den efterlängtade aftonen. Fast alltså, tiden nu innan. Den är bäst, tycker jag.. och nästan marinerar mig själv i julestökande.

Vardagslivet pågår. Den skäggige är på kontoret och konstruerar och räknar grunder till blivande hus. Här hemma har en mamma och tre små en så lugn morgon det bara är möjligt, med julenippriga ungar, liiite för sent uppstigna, trötta människor. Vi susar iväg allihopa, skjutsar fyraårige Storebror till kära timmar med småvännerna på Förskolan och vi andra åker till nyöppnade butiken i vår by. Sån lycka, att ha en affär igen efter höstens krånglande utan.

Väl hemma ställer vi till med Det Stora Julelimpabaket!

….ptjaa, efter att mamman sörplat kaffe för att skrämma gruset från ögonen. Och efter att Lillebror somnat i vagnen. Och Juniflickan ätit mellis…. kokta ägg.. och den där kexchokladen som hon prompt skulle ha på affären. Äsch. Några dagar innan jul. Ska man vara extra snäll… (med andra ord; jag orkade inte ta en fight med tvååringen där i kassan med händerna fulla, bäbisen småsvettig i babyskyddet och så vidare) En kexchoklad mitt i veckan,fick sitta på sin plats, helt enkelt.

Juni styr köksassistenten som en kung. Och till sist är där en hel drös av limpor under gamla kökshanddukarna.

Det sprider sig en doft i hela hemmet… En blandning av nejlikor i apelsin. 

Och nybakta Julelimpor!

Så ska det bara penslas lite vatten på toppen. Lillebror är med på en hemtam mammahöft.

Så tackar dagens ljus för sig.

Och vi susar iväg med Rymdskeppet igen. För att hämta den där storlilla älsklingen. Och svänga in på macken för att köpa dagens tidning.

 

Vi är så nära nu. Midvinter. Och känslan av att ljuset återvänder till oss, mer och mer för var dag.

Så dukas eftermiddagsfika fram. Någon sover på sofflocket. En sitter och gungar i babysittern. Och den tredje provsmakar limpan och utbrister att ”du är den bästa mamman man kan täänka sig!”. Vilka ord att få, va. Ibland är jag bara skrot, kan jag lova. När det trilskas för lilla miniminitonåringen, då är det mammas feel! …Så det är härligt när kärleksorden strösslas.

Och just idag kände jag mig så nostalgisk, mysigt Bull-mammig, och som om jag var i mina föräldras kök, som liten Emmeli. När mamma bakat precis dessa limpor innan jul, köket var varmt från ugnsvärmen, julmusiken nästan nötte sönder öronen, ljusen brann härs och tvärs..

Njutandet…

… och på första sidan i tidningen och ett så fint uppslag mitt i? -..Där var ju vi här på Drömgården!

Inte klokt, ju. Så fasligt ovant. Känns så märkvärdigt. Rosorna på kinderna är hos oss och tacksamheten över hela alltet, likaså. Ett så himla, himla hjärtefint reportage.

Det var alltså det häär som var så spännande förra måndagen. Att vi fotades och intervjuades i timtals, här hemma på Drömgården. Om vår resa hit till Drömgården, om återskapandet av detta 1800-talshus.. där vi inreder en våning där någon aldrig bott och om lillafrunsdagbok.. ni är många som skrivit så varma ord idag, tack.

 

Så började mörkret falla på riktigt. Limpor fulla köksbänken. Och kvällströttheten på intågande. Mannen undrade när han kom hem om jag tänkt starta bageri nu också? … – jo, minsann. Jag tycker att livet har alldeles för lite innehåll, faktiskt. Eller hur det nu var…. 

 

Till alla er som hittat hit för allra första gången idag; Välkomna hit! Hoppas att ni ska trivas. I vanlig ordning; tack alla ni andra trogna, det här vore så skittråkigt utan er!

 

..En alldeles vanlig, och smygsamt märkvärdig, HemmaMammadag här på Drömgården, alltså.

Nu tar vi kväll, i lugnan ro!

Lillafrun