Höstkvällen tar vid, höstdimman drar in över åkern och vyn från Drömgården är som en sida ur en trolsk saga. Just det! – Det var så det kändes. Inte så dumt. Inte alls. Faktiskt.

Det är kvällen. Trion sitter i sina badbaljor i det trängsta våtutrymmet jag vet om. ”Vilket SPA!” säger femåringen lyckligt som sitter där med lillebror vid fotändan och lillasyster i baljan bredvid. Dom tvättar håret på varandra, det är blött prick överallt.

Badrockar och pyjamasar flyger sedan fram som av en vind innan vi dunsar ner framfr Bolibomba.

Köksbordet är belamrat med alster från dagens Höstpyssel. Bertils Första Pyssel. Kolavippar.

”Mammabröd” rostas och kvällsfikat äts i väldig fart. Jag tappar räkningen hur många små mackor jag brer och mjölkglas som serveras. Jag älskar när barnen äter. Blir alltid som ett orosmoln annars, som nu när J inte haft så god matlust på ett par dagar. Än fast jag vet att hon garanterat har samma höstsjuka som både jag och B, så blir jag ändå orolig och lättnaden när hon idag tuggat på, är ljuv.

Vi är så trötta alla fyra och det blir gott att krypa ner i den renbäddade Storsängen. Känns alldeles nymodigt, efter allt Sommarnattande. Vi tar bokhögen med oss som vi lånade på biblioteket igår. Kanske orkar vi läsa en hop sagor. Kanske bara en. Eller en halv. Det beror på. Hur trötta vi blir. Och mycket vi måste prata om att vi längtar efter den skäggige Vackerpappan.

Höstkvällen tar vid, höstdimman drar in över åkern och vyn från Drömgården är som en sida ur en trolsk saga. Just det! – Det var så det kändes. Inte så dumt. Inte alls. Faktiskt.

Och mitt Mammahjärta? Det är obeskrivligt varmt. Detta Mammaliv. En ynnest större än allt stort.

Ta hand om er, så hörs vi snart igen!

Emmeli

G-VMBJT57ZE4