Jag skulle fylla 29 år, för några månader sedan, ni vet.

Dom där två för-mig-världsviktiga människorna frågade vad jag önskade mig… ”jag har ju allt jag bara kan önska mig”, svarade jag…. ”fast förresten, så önskar jag mig att jag och barnen ska få komma och umgås med er och sova ööver, så mysigt!!”. Förstås kunde dom inte låta bli att strössla med annat fint. Men, nu sitter jag alltså här, hemma i älskade Drömgården, har söndagkväll och känner mig alldeles ohyggligt varm i hjärtat. För i helgen blev äntligen det där äventyret av och barnen och jag har haft det kungligt. Och mer än så. Hos älskade, älskade Mor och Far. <3

Vi tar en kik!

Välkommen… ja, som alltid kände vi oss mer än välkommen och strösslades med kramar och ”vad roooligt att ni kommer hit till oss!”.

Som en stor varm kram hela alltet. Storasyskonen spelade memory med rocka-sockorna-mormorn..

… medan den här mamman fick en alldeles ljuvlig långpromenad ute i blåsten, tillsammans med snusande Lillebror. Vi hamnade också på loppis i slutet av turen och kära hjärtanes, det var nog livets loppistur. Sääg att ni vill se mina fynd!?

Till kvällen bjöds vi till middagsbordet och ur stora kitteln osade det och ur den plockades palt efter palt upp. Som vi åt med nykokt lingonsylt och alldeles för mycket smör. Iskall mjölk också, förstås. Det var så gott att det var inte klokt. Och total paltkoma uppstod förstås.

Lägg då till att jag därefter fick knata ut till Pappaeldade bastun och njuta tystnad, knäppandet från elden, omringas av värmen och bli sådär inifrån-och-ut-varm… jag kände mig gråtlycklig där jag satt och filosoferade för mig själv… och smyg-åt karameller och klunkade iskallt vatten. Jag tänkte på allt jag har här i livet, och som jag är så förbenat tacksam över. Bästa bästa känslan. Tacksamhet.

Sen körde jag nattningsrace uppe i ”prinsess-sängen”… dom två minsta småttingarna knoppade fort efter sagostunden med sagor från min barndom.

Och förstås, fick Storebroren vara lite Storebrorsvaken. Äta kex och ost och lördagsgodis och se på Mello. Ni anar ju, lyckan hos en fem-snart-sexåring. Innan vi kröp ner och somnade på stuberten.

Men efter en timme av god sömn, vaknade jag. Av Lillebroren. Som undrade var han var, som skulle till pappa, och som fullkomligt höll på att äta upp sin mamma och liksom gick överstyr med amme-myset… och precis inget klaffade. Puh. Natten korar in som ”min första långa vakenstund under natt med liten unge”, så med andra ord har jag inte mage att klaga som nu snart varit mamma i sex år och alltid varit bortskämd med att få sova.

Det blev ny dag. Med solen som smög. Och samtliga på väldans gott humör. Att som pytteliten, väldigt stor djurälskare, få hålla i en Torehund, alldeles själv.

Världens Bästa Morfar gjorde sparktåg med sina tre yngsta barnbarn.

Söndagen blev rätt så sömnig men sådär skrattig och härlig och småtokig som det kan bli när man är lite sådär övertrött men liksom inte behöver prestera ett endaste dugg, utan bara kan bara-vara-vara… gäspa, äta gott, vila, slumra till i finsoffan, sörpla kaffe och bara, bara njuta det sista av den där födelsedagspresenten jag värderar högt, så högt.


Mitt i prick av vad jag uppskattar allra mest i livet. Tid med människor jag älskar. Precis vad jag önskade mig!

Hoppas att ni haft en god helg, alla ni. Så hörs vi imorn igen!

.. och vill ni veta vad Vackerpappan påtat med under tiden vi varit iväg? Då kan ni kika in på instagram, @dromgardsrenovering!

Emmeli

G-VMBJT57ZE4