Måndagshälsningen!

Todilooo i stugorna!

Neejdå, jag har inte gått i ide eller så. Har bara tagit mig en dag av pustande. Oooj så trött jag varit. Ni vet, när man jobbat hårt för något och går i mål och känslan efteråt bara är så NÖJD. Men tröttheten lika stor.. så.

Barnen snusar så gott bredvid varandra i Storsängen nu, kvällslugnet är. Så glad att jag hann kika in här innan natten väntar. Bara älskar ju det. Fortfarande, efter mer än sju år som ord- och bildströsslare här. Tack för att ni finns här inne med mig!

Nu tar vi en sen liten Måndagshälsning.. med en tillbakablick på veckan som gick och den här veckans planer!

Veckan som gick…

Vi vaknade till måndag, bakade bröd och hade M´s faster och farbror på mysig frullestund här hos oss.

Det blev tisdag och jag vet knappt om jag varit så nervös någon gång, som då. Jag sysselsatte mig prick hela dagen. Promenerade i novemberregnet, plockade mossa och så. Det var dagen när hästarna kom.

Hästlycka, absolut..

… men på plats ett i livet; barnen. Och den där veckan var inte lätt alltså. Fy tusan så elak vattkoppsomgång Juniflickan fick. Febern var skyhög, tog om igen, det exploderade med koppor.. som sedan blev infekterade.. som vi kämpade på tillsammans. Att äta piggelin funkade föga.

Men så blev det äntligen en vändning i sjukstugan och vi firade med att feja, finstäda och pynta loss inför Advent. Barnen gick bananas och ställde tomtar på långa rader fastän mamma kanske inte tänkt gasa på så hårt.. meeen vad tusan, såklart vi ska ha tomtar i långa rader om barnen vill det. Älsklingarna! Det tindrar i deras ögon och det är en ynnest att få vara med.

Vi kokade karameller och bakade. Adventsivern visste ingen hejd, liksom. Det här äär en så njutbar tid tycker jag!

När barnen slumrar för natten vaknar Pysseltokige Husmodern till liv. Dom där stunderna är bland det mysigaste jag kan tänka mig.

Den första söndagen i advent ligger mig så varmt och hjärtat och jag älskar startskottskänslan; Juletiden är här! Mysa, pyssla, baka, påta, vara tillsammans. Bland det bästa bästa jag vet ju.

NisseNissan flyttade in och sprider bus och påhitt för barnen. I Adventskalendern hängdes småpaketen upp, i sena, sena natten.

Och det blev Första Advent. Och det där var en utav dagens guldstunder. Gudstjänsten tillsammans med min förstfödde son. Min älskade Liten.

Nu är det Måndag och vi har en hel decembermånad framför oss.

Under senaste tiden har vi grejat massor inför hästarnas ankomst, alla tre barnen har haft varsin vattkoppshärva, mannen har haft Brandisjour, nervositet har bubblat, hästarna landat och så har det har bakats och stökats, fixats och grejats inför Advent. Dagarna har fyllts till bredden om jag säger så. Lyx alltihop enligt mig. Men nu väntar lite balans i energiflödet…

Den här veckan ser planerna ut såhär:

VECKANS PLANER

-Bromsa och landa i december och det nya livet… ja, det känns lite så. Vi har två pållar utanför sovrumsfönstret, hur häftigt och omvälvande?!

-Decembermysa tillsammans med mina tre älskade barn. Storebror har sin förskoleplats sedan mitt jobb-år (15/16) ni vet.. men det är sån lyx att bara använda den precis som S/jag känner. Den här veckan är vi pepp på hemmamys 100%.

-Vi ska fortsätta lära känna hästarna. Små steg framåt. Inte skynda (lättare sagt än gjort när man är av ivrigt slag…)

-Julklappsfundera.. det blir några få klappar, främst till barnen.

– Sända er hälsningar.. med bland annat tema pyssel och också något jag unnat mig själv i julklapp samt något som gör en alldeles pirrig i magen.. och så bara lovar jag er att visa hur det blev med nya trappan. Har helt sonika glömt det!

– Till helgen är det både Julmarknad och Julskyltning. Om inte båda, så i alla fall något av det, fyller vi nog hjärteaskarna med.

Jag ser så fram emot den här veckan. Den känns snäll och mjuk.

… nu ska jag hjälpa NisseNissan att skriva en liten hälsning som barnen hittar i morgon bitti i lilla brevlådan.

Sov gott alla ni! Och hoppas er första decembervecka startat gott.


Emmeli

Det Årliga Kyrkkaffet här på Drömgården!

Den första Adventssöndagen fortsätter…

Så svassar vi iväg, finklädda, till lilla kyrkan i byn. Ja, i år kunde vi förstås inte vara hela familjen på grund av vattkoppshärva. Men två av oss, i alla fall. Så fint.

Därefter bjöd vi in darlingar till Det Årliga Kyrkkaffet hemma på Drömgården. En utav årets höjdpunkter!

Medan hjärtenära trillade in här på gården, dukades Kyrkkaffet fram.

Tunnbrödet, nybakta limporna, mannen-griljerade juleskinkan, äppelmoset..

Schackrutorna, Saffransbullarna, Pepparkakorna, Kardemummaskorporna, Kramellerna…

Så god stämning och inom mig kände jag mig förstås lycklig över att få fira advent tillsammans med Storfamiljen. Men allra lyckligast över denna syn; min Juniflicka på benen igen. Hon har haft en otroligt tuff vecka. Mammahjärtat likaså. Så underbart avslut på veckan idag!

Vi fikade och mådde gott tillsammans!

Jag älskar att få duka upp och bjuda älskade på något gott… ja ibland är det ett fullfjädrat första advents-kyrkkaffe. Ibland är det kanske bara en kaffekopp och liten brödbit som finns nära till hands. Men alltid, med känslan av ” Kom iin, välkomna hit!”. Det viktiga är liksom att man ses. Jag känner mig alltid så ofantligt rik med alla dessa människor samlade i vårt hem. M känner likadant.

Katthult och Drömgården flätas samman för ett slag. Myllret av människor, stora och små. Samtalsämnen avhandlas ett efter annat, barnen springer som virvelvindar genom rummen.

I Storsängen pågår ”Läkare utan gränser”.. och tittande på hästarna, förstås.

Ett tu tre faller mörket..

Oljemarschallerna brinner så vackert fortfarande och det blir hejdåande kramkalas i hallen.

Varma i hjärtana stänger vi dörren om oss.

Med ännu ett älskat adventsvarmt Kyrkkaffe här i Drömgården.

En ynnest så stor, så stor. Hela alltet.


Emmeli

Första söndagen i Advent!

Det är Den Första Decemberdagen och Första Söndagen I Advent.

Och en NisseNissa hade flyttat in i gamla gården under natten (!). Så himmelens spännande.

Post låg i brevlådan till oss, där han berättade att han minsann skulle bo här nu, tackade så hjärtligt för vår gästfrihet och lockade oss vidare ut i hallen.

Storögda barn fann Årets Adventskalender!

…med en liten skara paket…. och innehåll med fokus på Tillsammanstid. Vi får väl se vad NisseNissan hittat på! ”Drömgårdens Husmor” tror att det kan bli toppen……

Vi tände det första ljuset tillsammans.

Första Adventsfrukost. Med tomtegröt, en Storalillasyster som helst ville öppna alllllla paket i kalendern på en gång. En Storebror som skyndade sig på stuberten att svara på NisseNissans post och skickade en egen hälsning som han hoppas få svar på.

Och så Lillebroren, som är så gulleliten och tycker allt verkar fasligt spännande.. nog för att det är hans andra jul i livet, så är det här ändå som den första.. ja, så tycker jag nog att det är fortfarande, fastän jag är 29 år. Storögda tända vi det första ljuset.

Adventsmorgon… följt av en tur ut till hästarna och sedan en lååång, kär hop av sysslor i en väldig fart, att ordna inför dagens firande.

Första söndagen i Advent. Och vi ska fira, dagen lång!

Önskar er alla en god Första Advents-söndag!

Emmeli

När Hästdrömmen blev sann!

Det är tisdagkväll i slutet av november. 

Snön har precis börjat falla och världen blir genast så vacker. Vi tittar på klockan med jämna mellanrum. ”nääär får vi meddelandet om att det är en timme kvar till beräknad ankomst?” … vi äter middag tillsammans med min älskade ”Hästmamma” J och hennes söta H-L. Plötsligt plingar det i M´s telefon och nu är det nära.. en timme senare rullar hästlastbilen in på Drömgården och jag har sån puls. 

Hästmamma och hennes H-L lastar av Lilla ponnyn och kvar står det stora lilla Blå Berget av häst. Han är stressad. Väldigt stressad för att vara hans coola jag. Att kliva på och åka transport var inte hans favoritgren. Men med lite tråcklande lyckas jag lasta av honom utan att bli en pannkaka själv. Med ens han är i min hand, bjuder livet upp till dans inombords. På det sätt bara häst kan göra. 

Vi går, låter hästarna sträcka på sig. Visar hagen. Ligghallen. Vart värmebaljan med vattnet är. Saltstenen. M snor slowfeeding-hönätet om höbalen och har samtidigt en stor häst som hänger honom över axeln. Det bekommer inte mannen. Han är sitt vanliga filbunke-jag och jag blir alldeles salig av hela alltet. Världens bästa man. Allt är så overkligt. Omöjligt att ta in. Men jag njuter.

Efter en lång stund av bekantande släpper vi dom. ”Välkomna till Drömgården”. 

Vi sover oväntat mycket. Kanske för att jag trodde att jag inte skulle kunna sova alls den första natten. Som att föda barn, få en bäbis på bröstet och tro att man aldrig någonsin kommer våga lägga igen ögonen mer. Men vi somnade. Natten bjöd på vattkoppskrångel men hyfsad sömn. Vi vaknar till alldeles-i-slutet-av-november-onsdag. Alla är hemma. 

Brorsorna tittar ut genom sovrumsfönstret. Där står dom. Hästprinsarna. Alltsammans känns som en saga. 

Juniflickan är frukostpepp, samtidigt som hennes koppor eskalerat under natten och jag konstaterar att jag aldrig någonsin sett någon med så många, stora, onda koppor. Lilla hjärtat.

Hon myser inne och har ingen ork att gå ut. ”Jag klajaj mig själv”, säger lilla coolingen varpå jag får ont i mammahjärtat förstås. Väl ombäddad, framför Pippi Långstrump och med barnvakts-radion på, går vi andra ut på gården. 

Jag ropar och visslar på hästarna. Alltsammans känns hemtamt, men ändå så nymodigt. Efter några sekunder hör jag gnägget och hovdundret i marken.

 Där är han. Vår stora hästprins.

Och titta där då! Lilla hästprinsen! Barnens lillponny.

Minimannen är alldeles salig. Inte rädd ett endaste dugg. Går tryggt in i hagen och möter sin lilla häst som om han inte gjort annat fastän det egentligen är den allra första gången i livet han möter häst. Storebrors ögon glittrar. 

Vi bekantar oss. Tar av för-säkerhetsskull-på-grimman från första natten. Storhästen och M har redan funnit varandra och allt är nästan för romantiskt. Tänk att han vill det här, han också. Min M.

Vi myser. Borstar. Klappar. Pussar mule. Checkar läget. Lillebror är alldeles lycklig. Lilla djurälskaren. 

Så kommer Lillis. Min systerdotter som jag blev moster till när jag var fem år gammal, ni vet. Hon är mer min Lillasyster som ni förstår. Vi hänger tillsammans hela dagen. Gosar med hästar. Äter uppstekt köpes-palt till lunch. Går på promenad med pigga, glada hästar. Underbart.

Vi är i Hästbubblan. Vill bara vara ute i hästhagen. 

Jag pussar mule. Men kan för allt i världen inte förstå. Att det är på riktigt.

Min alldeles egna häst. Okej, jag delar honom med den människan jag älskar mest på jorden, också. Obeskrivligt. Kan liksom inte bli bättre.

Så gick det till när Hästdrömmen blev sann! (Jag har inte förstått det ännu…)

Emmeli

Måndagshälsningen!

Puh.

Nästan flämt, alltså. Viilken vecka det där var! Särskilt rivig mot slutet, faktiskt..



Vi..

Började mjukt med Tillsammansmåndag.

Dagen bjöd på bland annat spånskottande nere i Hästarnas Ligghall/Vindskydd/Utestall och en urfräsig tur där vi packade med oss fika i ryggsäcken, klädde ungarna med hjälmar och drog iväg på tur med fyrhjulingen för att leta oss en utegran.

En spännande tur där vi nådde målet preciiis innan mörkret föll, tjoho!

Sen dundrade veckan igång det sätt den alltid gör om tisdagarna.. pappan är iväg på arbete och jag och ungarna har Hemmaliv tillsammans. Jag bollar gullungar och skriv- och fotouppdrag i älskat virrvarr.

Under mina och barnens Hemma-vardagar, hittade vi på ditt och datt. Julpysslade något enkelt men väldigt fint. Minimannen hjälpte mamman att fota, älskade lillhjärtat.

Vi var ute i regnet.. som förvandlade det vackervita till något så hejdlöst grått… moloket.. men ändå vackert på något vis? Fast fasligt gäspframkallande..

Och så bakade vi en riktig klassiker till kakfatet och barnen, som inte är några direkta kakmonster, ääälskade dessa. Vi delar receptet senare i veckan, förstås!

Vi fick en smärre chock när solen visade sig för några minuter.

Och jag postade filmer och småglimtar i farten, på instagram stories. Som här, där vi i skymningen var på väg ner till lagårn jag och barnen.

Vi landade i fredag och mängden välfyllda dagar hade ingen hejd den där veckan. Vi hade Ljuv Pepparkakasfredag i Lilla byn. Kom hem med burkar fulla av pepparkakshästar, granar, änglar och hjärtan.

Pappan till mina darlingar, mötte jag sent på fredag kväll, efter att han åkt direkt från Huskonstruktörandet, till en annan boll han har i luften; hans ljudjobb, ni vet. Där han jobbar med livesändningar och sköter ljudet vi hör i tv:n, under vilken sändning det nu är han gör. I fredags handlade det om en hockeymatch.

Så blev det lördag och jag försökte fånga den enda chansen till liten lugn stund som bjöds. Juniflickan i min famn, kaffekoppen nära och en stunds pyssel med henne. Lillebroren sov och Storebroren var redan iväg med sin pappa och riggade med en massa ljudfix.

En lördag med logistikroddande för hela Familjeföretaget, när båda päronen skulle medverka på konsert. Till kvällen skedde magi och vi alla befann oss i Nordingrå Kyrka, för att fira M´s faster och min, har-alltid-funnits-med-i-min-familjs-liv-så-länge-jag-kan-minnas-Lena. Hon önskade inte ett vanligt paket och ballonger-kalas på sin 60-årsdag..utan en Musikkväll i kyrkan.

Och hennes önskan slog in och det var så mäktigt att få vara med på ett hörn. Njöt massor att stå där i kören bredvid mannen och sjunga och var så tacksam över att vi kunde vara där allihopa tillsammans, och för barnpassningshjälpen från världens bästa Morfars och Farfars, som jonglerade ungar mellan kyrkbänkarna.


Vi vaknar till söndag och jag vet knappt vad jag heter, haha. Joodå… men sååå trött. Trött, fast lycklig. En fin, fin vecka.. som avslutades med ännu en dag vi fyllde till bredden med hittepå. Bland annat sött, sött 3-årskalas hos småkusinerna.

Åter Måndag!

Jag älskar känslan av att landa. Och det tänker jag göra idag.

Det har varit helt otroligt, smått galna, veckor det senaste… vi har jobbat rätt hårt för att få ihop det inför hästleverans till exempel. Och så en rad andra, ej vanligt förekommande påhitt som dykt upp hittan och dittan. Livet, ni vet! ”Ibland ligger det på” och tempot är högt… älskvärt alltihop. Men nu önskar jag sänka det. Hinna tom-glo emellanåt…och jag tror att det finns hopp för ett mer njutbart tempo denna vecka.

Men hör här; DEN HÄR VECKAN KOMMER HÄSTARNA!!! Ahh, igår när jag skulle säga ordet ”hästarna” när jag och M gick igenom långa Häst-listan… -så stammade jag. Typ så pepp/pirrig/nervös/förväntansfull är jag. Livets dröm, liksom.

Veckans planer

– Leva HemmaMammaliv tillsammans med småttingar.. och än om Vackerpappan har Brandisjour denna vecka, så är han lite extrahemma från kontoret.. älsklings-M tar en dag ledigt för att riktigt välkomna hästpojkarna. Kärlek på den!


– Sista småfixet inför att Hästdrömmen Slår In.. som att koppla på strömmen i hagen, ta emot första hö-leveransen, köpa oss ett par hästar och så vidare..

-Storhandla. Både mat och juleblomster inför advent.

– Jag hoppas prognosen stämmer och att minusgrader väntas under veckan. Såååhåå trött på det här tråkvändret nu.. önskar mig vackerväder att påta verandan vinterfin i..kände prick noll lust till det förra veckan när det bara öste ner regn… och här har ni en som gärna vill ha feeling över saker.. vaarför göra bara för att göra, liksom, när det handlar om något som ska vara härligt?

– Grejsa inför Första Advent. Håhå, vilket vecka!! -Både hästar och Adventsfix.

– Motionera i friska luften! Hästprommis till exempel… (håå nu måste jag gråta en skvätt av lycka.. vänta er ej någon måttligt känslostormande Emmeli denna vecka, ok?)

-Fira Första Advent!

Nu kör vi! En utav Livets Fräsigaste Veckor, väntar! Nyp mig i armen.

Önskar er alla en hjärtevarm avslutning på November!

Emmeli



Minnen för livet-dag och Rikedom!

Det finns nog inget som gör mig så salig och lycklig. Som när vi är tillsammans. Jag och människorna jag älskar mest.

Ibland är vi alla-alla-alla i Storfamiljen. Då är det storkalas och hur festligt som helst.

Ibland är det mindre konstellationer.

-Som igår. Min Mamma. Mina tre barn. Och jag.

Och dom stunderna är magiska. I det lilla. Sker något så fantastiskt. Vi hade Årets Pepparkaksdag och skapade Minnen för livet. Det där är en utav årets favoritdagar.

Vi pratar, bakar, bara är. Fikar MammaMormors lussebullar. Och lånar PappaMorfars hardcoregym och cyklar mig tvärsvettig. Jag får vara dotter. Barnen får lyssna till olika historier och känna ivern hos Mammas Mamma, över att ännu en jul stundar. Det doftar julebak och pepparkakkryddor.

Lillebroren slumrade ute i vagnen medan Storasyskonen var minibagare. Sen hoppar gullisarna över middagen för magarna är fyllda av nybakta peppisar och mjölk.. och så får det vara.

Vi rantar hem i sena kvällen. Och med sovande barn i fullpackad bil, bland tystnaden och mörkret längs stora vägen. Så tänker jag. Tack, för att jag får uppleva det här.

Jag behöver inte en endaste dyr pryl eller långt-bort-resa. Det är inte lyx för mig.


Vi lever lyx. Enligt oss. Varje dag. Skapar dagarna och vad som är vårt Drömliv. Varje gång jag sköljs av känslan att vi gör precis det; följer hjärtat och fyller dagarna med liv prick på det sätt vi önskar. Varje gång, känner jag mig så hutlöst tacksam. Rik. Och så enormt lycklig, som både vågar följa hjärtat och har möjlighet till det.



Emmeli