Måndagshälsningen!

Tänk att det redan är i mitten av november, alldeles snart. Känner att det svischar nu, alltså. Ni med?

Det är mycket på alla fronter här. Och än om jag vill vara här och nu, alltid. Så lääängtar jag till om några veckor när det lugnat ner sig lite, längtar till när hästarna står där ute i hagen och hemtamt tuggar hö. Längtar efter Adventstid. Och Jullov med familjen. Dagar som flätas samman av tillsammanstid med ta-dagen-som-den-kommer-bestyr.

Men en sak i taget. Jag vill ta vara på novemberdagarna som kvarstår också. Vi tar en titt på veckan som gick innan vi tar tag i denna!

Jag började veckan med att känna mig helt slut och i absolut behov av en långtur till fots i friska luften. Vilken lycka, att jag kunde få precis det. Återvände hem med snusande B i vagnen, och en helt annan energi i kroppen, efter kilometrar, skogsluft och stilla hav. Dessa novemberveckor som är nu, strax efter vintertiden slagit till, dom äär inte fyllda av energi precis. Inte för mig i alla fall. Att vara lite extra snäll mot sig själv, är ett måste.

En helt fantastisk guldeftermiddag var det när vi fick finbesök av älskade Hjärtevännerna.

Graderna sjönk rejält och jag fick en smärre sköldchock. Kände mig rikast på jorden när jag gick till ”stickeförrådet” och hämtade ett osprättat par Svärmorstickade strumpor. Eller kanske är det till och med M´s Mormor som stickat dessa.

Storebroren drog på sig sin senaste Farmorstickade tröja (så vacker, visst!?) och spelade munspel ”som pappa lärt mig”.

Jag var Duktig På Riktig. -Och lyssnade på kroppen. Sände er hälsningen på instagram stories och ni var så många som skickade hjärtan och kände igen er. Det är en balansgång, att driva på sig själv, lagom…särskilt (tror jag?) när man är en sån som är väldigt bra på att driva.

Den där dagen tog jag det så lugnt jag kunde. Ungar snusade i vagnen. Jag blundade mot solen. Tankade energi. Stod mitt i en solig skogsdunge och passade på att skicka ett mail och ringa viktigt samtal. Ett lyxigt arbetsrum.

Vi hade pysselstuga.

.. och ännu mera pysslestuga. Så enormt mysigt! Jag ska visa vad det blev av detta, under veckan!

En kväll överraskades storasyskonen med frågan ”vill ni se på en film och äta popcorn?”. Varpå lyckojublet kunde blåsa liv i vilken vintersovande björn som helst. Lite extra lugn och återhämtning behöver även barnen denna tid på året. Sådetså.

Vi var på loppis! Och spanade på juligt.

Under helgen hade vi Världens Snällaste Människa hos oss, som hjälpte till att gräva här på gården, medan vi andra jobbade i blivande Lösdriften.

Den första snön la sig på marken. Så stämningsfullt! Lite som bomull för själen också, kände jag. Jag startade helgen med en springande mil, bara jag och jag. Och avslutade helgen med en liten halvmil, i nyfallen snö med två barn i vagnen. Dom turerna var jämbördigt jobbiga och gjorde mig så saligt lycklig, båda två. Jag älskar att springa. Helt sonika.

Vi avslutade veckan med Farsadagsfirande dagen lång. Kunde inte låta bli att fnissa lite åt dom där två stollarna i bild som tyckte sig vara klara och redo att gå ut genom dörren, mot Farfar-och-Morfar-firande. Gullisar!!

Ny novembervecka nu! Med god känsla från veckan som gick. Livet är fint. Och oändligt kärt. Så känns det.

Veckans planer

Tillsammansmåndag. Med renoveringstimmar, långpromenad för mig och snusande bebben i vagnen och massa ompysslade av småttingar där Basiluskan kommit på ovälkommet andra besök för denna hösten. Blåsor i liten mun och hög feber.. suck.

Laga middagsmat som Findus fiskpinnar och nyvispad potatismos. Huvudsaken barnen äter. Och att mamman inte tar kål på sig själv.

Göra foto- och skrivuppdrag.

Motionera i nyfallen snö (härligt ju!!)

Vara glada över om vi lyckas få till några renoveringstimmar under kommande veckodagar. Allt är bonus.

Förhoppppningsvis (om nu hela familjen är frisk) ha ett drömmigt veckoavslut tillsammans med Älskade Hjärtevänner.

Och på toppen av veckan, väntar Gospelövning inför en konsert jag längtar efter att få delta i. M också. Älskar att sjunga tillsammans med honom.

Önskar er alla en god novembervecka. Ta hand om er, tänd många ljus, norpa andetag av friskluft så många du kan om dagen, var snäll mot dig själv. Ok? Så hörs vi under veckan! Både här och HÄR!

Emmeli

Pappornas dag!

Det är söndagmorgon, den tionde novemberdagen. Den första snön faller så vackert där ute. Ögonen är grusiga när jag tar min studsande ettåring, från storsängen och masar mig upp.

Det här gör Han, som ligger där ytterst som en trygg kant av storsängen, för det mesta mesta om helgerna. Kliver upp i ottan alltså, med Vilda Babyn. Och gör frukost till sin familj. Men idag, hade jag bestämt mig för att skämma bort den där människan jag beundrar så ofantligt, lite extra. Liten sovmorgon skulle han få. Trots att han inte gillar sovmorgnar. Men en liten, liten. Det behöver han, tänker jag.

Jag och Minsting sätter en deg, tänder ljus och spelar mjuk musik. Så fort jag vänder ryggen till står Bertilen mitt på köksbordet och puttar på taklampan sån fart att jag tror den ska svinga sig fördärvad. Men den bus-branden släcks också och vi påtar vidare.

Så vaknar Storasyskonen en efter en. Gröt kokas. För det vill pappan ha. Och nybryggt kaffe förstås.

Så tar vi inslagna paketen, pysslade kortet och femårings-ritade teckningen och gör oss beredda..

Öppnar sovrumsdörren. Sjunger ”Vad är det för en dag, är det en vanlig dag, nej det är ingen vanlig dag för det äääär ju pappas dag, hurra hurra hurra!”. För fulla morgonskråvliga halsar tar vi i.

Ungarna står på liten kö, beredda att krama och uppvakta. Den där pappan som är den allra finaste pappan jag kan tänka mig till mina barn. En ovärderlig lycka och tacksamhet att få dela livet med honom. Han är värd att firas varje dag, 398 dagar om året.

Kunde bara inte låta bli att ge honom en riktig pappig skjorta i manchester och en hel hop med strumpor. Och förstås, det jag vet att han uppskattar allra mest, förutom kramar och småteckningar från barnen; välgörenhet. Med slanten vi skänkt från honom till unicef, är han med och hjälper pappor i nöd, som försöker ta hand om sin små barn men behöver mängder av hjälp.

Vi äter frukost tillsammans. Nybakt bröd som blev lite småknasigt då den morgontrötta mamman visst hade vridit på en alldeles för låg temperatur på ugnen. Men äsch, vi konstaterade att vi hade det himla bra. Att det var vackert hur snön föll. Och så gott att få vara tillsammans.

Älskade M. Vi älskar dig.

Hela dagen ska vi fira älskade pappor. Drömgården alldeles egna, Den snällaste Svärfaren jag kan tänka mig. Och så min älskade, älskade ÄLSKADE pappa. Oändlig tacksamhet.



Emmeli

Att ha levt häst en gång. Och nu göra oss redo, steg för steg, inför inslagen hästdröm.

Wow!
Vilken hyllande respons till vårt intågande i Hästlivet.

Tack! Så himla roligt att ni också är hästpeppade!

Ni förstår. I hela mitt liv, har det här, näst efter att få bli mamma, varit min allra högsta, största dröm. Att ha en egen häst. Det är inte klokt, jag tror fortfarande att det är hittepå när jag skriver orden såhär.

Hela denna skrivarbubbla startade ju när jag precis börjat snubbla ur mitt hästliv, bara hästa någon gång ibland till att helt vinka farväl, för ett slag. För det visste jag, att det var , bara för ett slag. För häst. Det behöver jag i mitt liv. Det känns så otroligt fint, att denna pusselbit som fattats mig nu också får adderas till livet, att få dela detta fantastiska tillsammans med min familj. Och med er här inne på Drömgårdsliv, förstås.

Det var ju så, att jag LEVDE häst. Levde för att snusa häst och andas häst och mådde som allra, allra bäst där bland hästskiten, dundrade galoppen och pustandet, frustandes och tryggheten från dom där bjässarna till djur. Ni som vet, ni vet precis vad jag menar.

Förutom älskade mamma och pappa som uppfyllde lill-Emmelis dröm om att få börja rida som liten plutt, så var det två människor som ledde mig med trygga händer in i hästvärlden. Den ena, stannade i hjärtat särskilt. Min Hästmamma J. Hon lärde mig inte bara att rida som 9-åring, hon förhörde mig på glosor som 14-åring också. Gav mig sedan det allra drömmigaste sommarjobbet jag kunde tänka mig, sommar efter sommar. Att jobba i stallet, leda långturer dag efter annan. Om inte på en tvärsäker islänning i täten, så på stora nordisen Lovis, och med ett spann av älskade islandshästar bakom. 25 timmar i sadeln under en vecka, det var mitt jobb. Förstår ni drömmen? Men det var tufft också. Jobbet på gården. Där blev jag stark. Både psykiskt och fysiskt. En tid som satte stor prägel och delvis formade mig, till vad som är mitt jag idag. J var också den som sa till mig att ”följ flödet” när jag som småvilsen 18-åring bad om kärleksråd, angående den där då inte alls skäggige, unga pojken. Han jag är gift med idag, ni vet. Det är fantastiskt att hon finns vid min sida fortfarande, och har förstås svarat på cirka en miljon frågor denna höst.

Värdens bästa bästis Idan är ovärderlig pepp i denna resa också. Sötaste Isabel, Livetpåbacken, ni vet, likaså. Och Elin! En stjärna som kan råda bot på vilka hästgrubblerier som helst. För det är stort det här, och jag har många fjärilar i magen må ni tro.

Att M är den som pushat på det hela, gör mig till en blöt kärleksfläck. Samt lyckan över att (dom flesta i alla fall, haha), i Storfamiljen är positiva till detta steg. Så roligt. Det är lyx att ha en Svärmor som är lika hästtokig som en själv, till exempel. <3

Vi väljer att även med denna del i livet, göra det så enkelt och naturligt det bara går. Vi köper inga tjusiga dressyrhästar, precis. Här är krakar som är vana att leva på det sätt vi önskar.
Våra hästar kommer att leva i lösdrift. Kunna gå in i ett rejält vindskydd/ligghall hur och när dom vill. Äta och dricka när dom vill. Och oss kommer dom kunna få kärlek att i ett knyck, eftersom dom kommer bo med oss kring knuten.

Idag har vi grejat nere vid Vindskyddet. Det som för bara några veckor sedan var FULLT av allt möjligt. Därefter har vi röjt och ordnat. Nu är mest småsaker kvar. En stallampa har kommit på plats idag, och så har det sopats ur den sista skiten där inne.

Jag ska bädda och göra det så gott för krakarna där.

Än om jag vet att Storhästen, efter att ha lärt känna honom i alla fall ett litet uns nu under hösten, att han älskar vinter och kyliga kylan och nu har sån tjock päls att han ser ut som en gosig björn. Men att ha möjlighet att gå in och pusta, fritt från nederbörd och vind, det kommer förstås uppskattas.

Juni säger varje morgon hon vaknar, att hon drömt om sin ponny. Pojkarna är lika peppade dom.

En ammepaus, bland gammal koskit. Där mådde vi prima.

Mörkret faller. Arrbetsdagen avslutas. Vi går in i varma hemmet, efter många utetimmar. Tänder ljus, lagar middag och tar kväll. Älskade gårdsliv. Snart, snart, med en pusselbit jag ännu inte törs tro är på riktigt..

Så nu vet ni lite mer. Efter orden, om att ha levt häst en gång. Och nu göra oss redo, steg för steg, inför inslagen hästdröm.

Hoppas att ni alla har en god helg! Ta hand om er. <3


Emmeli

Höstlovet 2019!

Frostiga, kyliga morgnar. Klarblå himmel och sol.

Vackra hösten är.

Där i hemmet är det full fart.

Mamman och barnen har Höstlov.

Vi bakar kaka med svarta bönor och mörk choklad, några ”diskar” och det är prick hur blött som helst överallt. Vi har sångstunder i Salen och Musikfrökenmamman nyper sig i armen där hon sitter och plinkar på pianot.

Stundvis låter det också som Hela Havet Stormar och prick ingen är sams och håller med någon annan, om något… dom stunderna hör till, dom också. Vilja är en drivkraft, mumlar mamman tyst för sig själv.

Till kvällen badas ungar i baljor och sen byter vi ut bokläsningen och ser en film tillsammans. Festligheten över det, kan ingen ta miste på. Ej heller tröttheten hos hela gänget… där även mamman gjort natt flera gånger barnatidigt.

Vi äter frukostar, luncher och mellis på löpande band.

En dag dukade vi upp till finmellis. På loppade favoritfat äter vi nybakt chokladkaka som smakar som en bit himmel. Sa vi att kakan både är socker- och glutenfri OCH helt otroligt god?

.. Vilda Babyn B ville aldrig sluta mumsa. En njutbar syn.

Att det just nyss hade sanerats från bakningsracet och nu åter fanns en massa chokladkladd att ta hand. Pjtaa, det kunde inte bry mig mindre. Det tillhör livet som HemmaMamma, det också. Även lyxen, att få sitta där med dom där tre små människorna vid köksbordet och fundera på storheter. Femåringen konstaterar bland annat att kärlek är bland det bästa som finns… samt att vi saknar Morbror S, fastän han varit död i snart två år nu. Att oktobermånaden är på vippen över och att november nu väntar. Det blir en festlig månad, hoppas vi.

Vi träffar småvänner och barnen leker. Hemma här på gården, och också borta där i lillbyn. Goda möten med människor är bland det bästa som finns. Barn som leker och två mammor som utbyter livet.. Mammor, som egentligen inte har råd med andetag mellan orden, för att det finns så mycket att säga. Sånt är fint.

Vi friskluftar i massor…

…innan vi går in och värmer oss.. slumrar på kökssoffan, sätter enris i vas för Allhelgonafint, spelar Fia med knuff. Tänder ljus, tittar ut på höstblåsten och försöker stångas med en Förkylningsbasiluska som vandrar sin första höstavandring bland syskonskaran.

Höstlovet 2019. Du värmde mitt hjärta. Och fyllde dagarna med tid för mina barn. Det bästa, mysigaste, mest arbetssamma, viktigaste och roligaste jag kan tänka mig.

Jag sparar dessa Höstlovsdagar i Hjärteasken.

Och nu är vi mäkta glada för att helgen tar vid och Tillsammanstid likaså.

Önskar er alla en god Allhelgonahelg!

Emmeli

En arbetsdag med 3 generationer här på Drömgården!

Det var Tillsammansmåndag. Morgonen var kylig, barnen hoppade i vintermunderingar för första gången denna Vintertid och vi påbörjade en alldeles underbar arbetsdag ute på gården.

Tre generationer innehöll arbetslaget. Så himla fräsigt. Roligt. Och hjärtevärmande. En sån där dag, att minnas för alltid.

Bara synen av min Pappa och min förstfödde son. Funderandes. En lagom bit ifrån den stora, stora brasan.

Räddningstjänsten var på plats också… Aka Min M. Så kär i honom att det inte är klokt.

Vi röjde runt lagården. Med stora ytor, är det lätt att breda ut sig också…. men nu skulle det snyggas till. Rensas upp.

Vi grillade korv till lunch och utetimmarna fyllde lungorna med friskluft, färgade kinderna äppelröda och gav allesammans ett naturligt leende.

Eftermiddagssolen sken på boningshuset. Lillprinsen sov fortfarande i vagnen sedan efter-lunch-promenaden… nix, den dagen innehöll knasiga ät- och sovrutiner, vilket modern bannade det pjåskiga tillbakadragande av klockan för. Varför, liksom?

Men det är glömt nu och vintertiden landar.

Solen gick i moln, himlen blev en pastellig palett. Kvar stod jag. Tacksam över precis allt vi fått uppleva under dagen. Samtidigt, så fjärilspirrig i magen..

Vi tackar oktober för sig. Ris och Ros. Högt och Lågt. Lyckligt och Sorgligt. Svårt och Lätt. Ord som sammanfattar månaden. Livet, mao.

Emmeli

Måndagshälsningen!

Den allra sista hela oktoberveckan, fylldes med Livet. Livets ytterligheter på något vis. Som det ofta kan vara. Ganska så uttömmande… att försöka finna sig i olika utkanter, väldig lycka och väldig sorg, samtidigt. Men vi gjorde vårt bästa, tillsammans.

Bertilen gosade med katterna och jag vilade ögonen på den söta synen.

Jag bakade limpa och gav Storan på hennes födelsedag, innan vi sedan knatade ut på den obligatoriska Storan-Lillan-promenaden. En utav veckans höjdpunkter!

Juniflickan var på bibblan och lånade böcker åt sig själv och brorsorna. Och så löste vi världsproblem och gjorde stordåd där hemma i köket. Bland färgpennor och kallkaffe. Livet när det är själagott!

Dom sista löven föll från träden. Det blev mörkare för var dag. Stormen kom på besök. Jag samlade kraft och motade oro, med löpturer och gympapass.

Plötsligt, mitt i veckan, fick jag kvidande ont i magen och visste direkt att ”ahapp.. magkatarr”. Jag är en känslomänniska av rang och när det blir för mycket, eller kanske när det varit mycket och jag sedan slappnar av, kan det hända att jag hittar mig själv dubbelvikt för ett slag och måste varva ner, göra och äta snällt. Räddande Storan kom förbi på sin prommis och jag fick chans att slå i kull mig för en stund, medan samarinen försökte verka.. tacksamheten, den anar ni va?

Jag log åt synen av det här; en drös ytterkläder i tre små storlekar. Tillhörande dom tre häftigaste människorna jag vet.

Vi firade piggare mamma-mage med liten utflykt. Mellis i lekparken! Väldigt uppskattat av både stora och små.

Jag plockade in den allra, allra, aallra sista luktärtsbuketten. Vilken känsla, så mycket glädje dom där blomsterna givit mig denna trädgårdssäsong. Hoppas på många, många fler!

Så blev det fredag och barnen och jag pysslade och påtade inför kalas, innan vi till kvällen åkte hela familjen till Mäjadalen och firade Mormostern som fyllt år. En ofantligt god kväll, på alla sätt.

Helgen är som ett töcken.. så overklig. Jag ska berätta mer. Alldeles snart.

Vi njöt av lördagssolen i massor, bland annat. Och filmkvällen, när vi somnade allesammans i ett trassel. Den sparar jag i Hjärteasken. Likaså alla amningspauser, älskar dom.

Sommartid byttes mot Vintertid. Nu blickar vi framåt…

Veckans planer?

-Göra en Höstlovsvecka för barnen, version så mysig jag bara kan!.

-Vara Brandisfru, min älskade har jourvecka, mao. Och det innebär alltid lite extra teamworkande, men det är vi ju supervana så det kommer gå finfint.

-Elda en stor hög med brädfodring som ligger och ser skräpig ut nedanför lagården… det blir älskvärt pådrag med hjälp av min far.

-Göra lite Allhelgonafint här hemma!

-Jobba vidare med ett ganska så stort projekt här hemma som hela familjen är engagerad i.

-Om det klaffar för alla, så kanske vi får till en lekdate med vänner!

-Gå på Halloweenparty, livets första för oss alla. Så spännande!

-Njuta av några få oktoberdagar till, alldeles snart möter vi november.

… och förstås! Sända er hälsningar här från Drömgården.. Livet styr.

Ta hand om er, allt ni bara kan. God måndag… så hörs vi snart igen!



Emmeli