Jag är överväldigad över responsen på mina senaste ord här inne. Inkorgen har svämmat över av peppiga, kloka och varma hälsningar från er. Oj, så roligt! Jag tycker så om när vi kommunicerar, diskuterar och funderar tillsammans.
Och nu, tänkte jag helt sonika dra en bit bort från oron och eländet som råder ute i världen. Bara glömma skiten för ett slag och berätta om något gulligt.
Ni vet, precis i linje med vår livsfilosofi som ni läste om HÄR, så är både jag och M för att ha barnen med i vårat livet-tänk. Inte för att vi tvingar dom att sätta sig upp på morgonen och säga ”å vilken ynnest med en ny dag”. NEJ. Men att redan från barnsben öva på att inte ta saker för givet och att vara tacksam, det tror vi bara gör så gott.

Våra ungar är inte vana några dyra hittepå, som sagt. Dom är däremot bortskämda med två föräldrar som orkar leka och härja, som bjuppar på frisklufttimmar varje dag och en liten utlfykt med varm chokad i ryggsäcken, är fest så det förslår.. om det så är att vi är precis i utkanten av vår egen gård och inte längre iväg än så. Barnen blir helt överlyckliga över att få ett kex-paket på lill-coop. Dom är vana med mammas hembakta i alla lägen, att få något köpt från affären, tillhör lyx. Att forma små tacksamma själar ser vi bara som något positivt. Positivt, att ungarna är nöjda över lite, för då är dom med andra ord nöjda över väldigt mycket. Och positivt också, att från start få ungarna att förstå att det här med att köpa och dona, inte bara görs hur som helst, både med tanken på plånbok och miljö.

Nu var det så, att vår äldste plutt, Minimannen, i flera år drömt om att få En fyrhjuling. Vilken önskan, va?

Men ALDRIG i livet, sa både jag och M till varandra.. när vi första gången diskuterade tanken på att ge honom en sån när han började önska sig den. Det var givet, att S fick börja spara till den själv och att det fick ta sin tid, liksom. ”Vi har inte råd att ge dig en fyrhjuling hur som helst”, sa föräldrarna i kör. Minimannen förstod, på momangen. Han är den klokaste på jorden.

Så för ett år sedan, när han skulle fylla fem år. Önskade han sig bara ”pengar att spara till en fyrhjuling” i födelsedagspresent. Drömsparandet hade han redan året innan börjat med, men fick nu en rejäl skjuts. S har därefter sparat och sparat, fått någon slant när han ”jobbat med farfar”, hjälpt granntanten, pantat burkar och förstås sparat VARENDASTE glasspeng han fått från morfar under året. För några veckor sedan räknade vi ihop kronorna i sparbössan och jag förklarade på femåringsnivå att ”nu har du råd med en halvbra fyrhjuling.. en sån som kanske bara håller ett litet tag, sparar du lika länge till, har du råd med en bra en som kommer hålla länge”. Minimannen fann sig i det och var beredd att spara ännu en lång tid.

Troor ni, att jag och hans pappa var pirriga i magarna under 6-åringens födelsedagsmorgon, när vi släppte ut födelsedagsbarnet att leta efter ett långt snöre på gården..

..som ledde honom till;

En alldeles egen liten fyrhjuling!!

En begagnad förstås. Så rejäl liten maskin. En obetalbar min på Minimannen. ”Jag fick en fyrhjuling! Jag FICK en fyrhjuling!!”. Förstås tömdes spargrisen sedan och innehållet hamnade hos mamman och pappan, så även dom önskade födelsedagspengarna som Storebroren hade önskat sig från nära och kära även denna födelsedag. Med andra ord hjälpte vi päron S med att ordna denna brum-brum, och hjälpa honom i mål med sista slantarna, det största jobbet har han gjort själv!

En liten genomgång av vrålåket. Var omöjligt att säga om det var pappan eller lillungen som var mest pepp. Det lyste om dom båda. Här var det väldans koncentrerat, för att ta in allt vad pappan berättade.

”Det här var den bästa födelsedagen någonsin!”.

Iväg det bar. Och i ett knyck har den där lilla människan blivit en räserförare. Han har slirat runt på åkrarna kring gården och brummat lillvägen fram och tillbaka jag vet inte hur många gånger.

Lilla vännen, som han sparat och sparat. Så väldigt roligt att få hjälpa honom i mål tidigare än han någonsin trott. En överraskad Miniman, sannerligen!

Det är alldeles för mycket i vårt samhälle som går alldeles för fort för människans bästa. Varför ha så förbenat bråttom jämt? Om det så handlar om att lära oss saker, att renovera, att vinter ska bli vår, att kunna köpa en drömpryl (hellre ett knasigt lån liksom, än att spara ihop!?) och så vidare. Den här födelsedagspresenten kommer S sent att glömma. Och ni mår tro, att han svävar på brummande moln ännu och är sådär tupp-stolt över sitt åk. Vad han längtar efter allra mest med denna brum-brum? -Att MOCKA VINTERHAGEN, förstås! Som den äkta lite minihästbonde han är!

Emmeli