Det blir fredag och solen bara vräker sig in i hemmet. Det är så själagott att ord ej finns, eller hur?
Vi tittar ut på det nya snötäcket som lagt sig under natten innan vi dukar fram frukost. Havregrynsgröt, äppelmoset gjort på hemäpplena och rostisar. Och en stor kopp kaffe till mamman. Sen blir klockan 09 och vi ringer MammaMormor och PappaMorfar, för dagens lägesrapport och kärleksgivande genom facetime. Tack och lov, säger vi. För teknikens under, att vi kan ses… fastän vi inte kan ses, just nu.
Jag och barnen ger oss ut på gården. Det är en helt makalös marsfredag som bara ännu har börjat.
Vi hämtar lillponnyn. Och slirar oss ut på tur. Småsyskonen chillar i Snabbvagnen och Storebroren rider som en värdsvan lite miniryttare. Chippen knatar på. Tvärnitar ibland, som för att meddela att han faktiskt äär en lillponny och då behöver man få utlopp för en viss dos tjureri. Det bara är så. Sen travar han i kapp på sina söta ben.
Dagen rullar på och pappan kommer hem för långhelg och jag får ge mig ut på springtur, den första efter sjukstugan och livet känns bara så himla gott. Det känns förskräckligt tungt och känslan är ”Jag tar mig knappt framåt”, men hey! Det som räknas, är att jag gjorde det, att sjukan är veck och så vidare.
På toppen fick jag fredagsblommor av han jag älskar mest. Hade ju bett honom köpa vårlökarna, men förstås överraskade han med rosa tullisar också. Fina M.
Gav mig ut i hästhagen och snöt åt mig lite hö. Knipsade några björkkvistar.
Lillebroren undrade varför i allsin dar jag hade ”Chippes” mat inne..!?
Jo. För vips! ..var där vårens första lilla blomsterarrangemang. Som viskar om vår och påsk-tider, eller hur?
Det här ger hopp. Det är Vårdagjämning idag. Det kommer en vår, trots allt.
För ja, förstås; mitt i allt det där ”å vad livet känns gott!”, så är det så mycket mer som pågår, som alltid… men förstås en välda massar tankar på rådande virustider. Som barnen lätt får både mig och M att glömma med sin bekymmersfrihet… men som ändå pyr, där under någonstans, hela tiden.
Men tillsammans, ska vi klara det här. Vi kan göra det bästa av situationen. Försöka hjälpas åt. Ringa till grannen och erbjuda handlingshjälp. Face-tima den där darlingen som är efterlängtad och långt borta. Ta tiden som ges till att landa, tanka, fundera… och kanske känns livet i oss, när tempot tvunget måste dras ner? … Vi kan, om vi är krya, vara ute och njuta av friskluft. Och vårvinter. När mars är mer än charmant!
Ta hand om er. Fin helg önskar jag er, mitt i allt!
Senaste kommentarer