Det är nya årets allra första dagar.. livet bjuder hård motvind.
”Kan det inte bara vara nog snart?”, känner jag. Jag VET att det inte bara har varit dåligt senaste månaderna, det har varit så mycket fantastiskt också. Men just NU, känns det som att vi bara strösslats med det ena efter det andra i utmaningsväg.. att uppehållen bara är så pass att vi kravlar oss till ytan, sen kommer det något nytt. Idag kommer allt i kapp mig. Det hade kunnat vara värre, men ni vet.. ibland behöver man bara få bryta ihop. Just vad jag gör nu.
Något gick sönder inom mig, i lördags, när hemmet fylldes med panik då bäbisen plötsligt låg helt lealös i våra armar.
…
Vi tar det från början.
En ny basiluska hade haffat oss efter en (!) ynka utsvävning ifrån isoleringen här hemma. En efter en blev ungarna förkylda från och med julhelgen. Med hosta. Lite feber. Fem dagar i feber för 3-åringen, han var absolut risigast av storasyskonen. Medan dom två äldsta bara har varit ”lite förkylda”. För lilla bäbisen började allt med hosta, prick fem dagar efter att 3-åringsbroren insjuknat. Jag vet inte hur många gånger jag sagt ”tack Gode Gud för att jag kan amma honom”. För Lill-Olof har klunkat mjölk, orkat suga och orkat hosta sig förbi det slem han haft inom sig. Framtill hans ”Dag 4”, årets första dag. Då plötsligt, under eftermiddagen, orkade han inte hosta sig igenom slemmet längre. Han orkade inte äta som vanligt. Näsan blev mer och mer täppt (bäbisar, upptill 6 månader andas ju bara genom näsan..). Och vi bestämde oss direkt för att rodda med barnvakt för att åka in och få hjälp med honom innan han blev sämre.
Men tvärt blev Lill-Olof så himla himla dålig.. att han helt enkelt slutade andas för ett slag. Föll bort. Blev slak och grå.. som en överkokt spagetti hela han. Paniken var ett faktum. Jag, som alltid är den som tar till rädsla och oro långt före M, lämnade över bäbisen i panik till pappan, men han konstaterade samma sak. Sekunderna då, var som evigheter.
M jobbade med att försöka få liv i Lill-Olof medan jag ringde 112. Kräkfärdig av paniken och stressen i kroppen. ”Dör han nu?”, tänkte jag. ”Han får ju inte luft!”.
Snabbt var ambulansen här, på dessa minutrar hade vi lyckats skaka liv i lilla bäbisen så pass att vi visste att han andades, han orkade ha ögonen öppna någon liten sekundstund i taget, men han var så slö, så slö.
Farmor kom över och tog hand om storasyskonen (lycka! -att kunna be, och få, hjälp på bara några minuter). Medan vi andra samrådde med ambulanspersonalen att vi skulle sätta oss i bilen själva och åka i il-fart, då bäbisen satt bättre i sin egen bilstol än i ambulansen. Så det gjorde vi. Och dom fem milen i bil var inte roliga, alls.
Inne på akuten slussades vi direkt in på ett rum. Där och då, måste pappan lämna oss. Han får inte följa med in. På grund av Corona- helvetet. (Ja, jag svär. Jag är så less så less, på alla dessa virus som härjar så hejvilt på grund av skit-pandemin).
Där satt jag med min bäbis i famnen och väntade på hjälp. Lill-Olof kämpar med hela kroppen för att få luft. Jag känner mig otillräcklig, maktlös och alldeles chockad. Chockad, över hur fort det gått från att hans allmäntillstånd varit bra, att han orkade ”allt”, till att han nu var såhär dålig.. allt inom loppet av ca 1,5 timme.
Vi får snabbt hjälp. RS-testet tas i lilla nästan på bäbisen (en lång eländig tops, som på oss vuxna när man tar covid-test, ni vet) vilket gjorde lillungen så upprörd att han skrek ALLT han kunde (fast han nu är så slut och hes och slemmig att inget ljud kommer, bara väs) och kämpade, tills han åter tuppar av. Denna syn, glömmer jag nog aldrig. Synen av min älskade, älskade, lilla O, som kämpar och kämpar, i full panik, med att få luft.. men lyckas inte… och återigen blir han lealös. Adrenalin och syrgas hjälper honom igång.
Nu är det sen kväll. Vi läggs in. Igen.
Tillbaka där vi var när Olof var åtta dagar gammal och han behandlades för stafylokocker, (fast då var han aldrig sjuk ett endaste dugg.. då var det ”hängslen och livrem”-läge och orosnivån var inte hög alls).
Nu, tillbaka till skriken när dom ska sticka honom. Tillbaka till sköterskornas uppgivna suckar över att små blodkärlen bara ”sticker åt sidan”. Tillbaka till nålen som till sist måste sättas på huvudet, följt av lillungens väsande skrik .Tillbaka till det isolerade rummet, nu med oro i massor. Oron, som bara fått småpauser hela tiden, sedan Lill-Olof kom till världen.. det har hela tiden strösslats, i vår egen lilla familj eller den stora oss i kring, saker som gett hopphjärta och behövt sin ansträngning och sugit energi. Mellan dipparna har vi kravlat oss på banan igen, känt ”nu, nu vänder det”… och så har det istället blivit något nytt att ta itu med. Så är ju livet. JAG VET. Men det kan vara mer medvind än såhär, det kan det sannerligen.
…
Men nu var vi där vi skulle vara i detta läge.
-”Olof, Olof, Olof, mamma är häär. Mamma är häär”, försökte jag lugnande hjälpa honom genom otäcka stick. Han håller min hand. Det greppet är det skönaste jag känt. Han hade kraft igen.
Prover tas. RS bekräftas.
Inhalerandet är igång. Andningsfrekvensen mäts. Vi är helt uppassade och fantastiska vården har full koll på vårt lilla barn, dygnet runt. Det knastrar, väser och piper om dom små andetagen. Ingradningarna är ett faktum och hela lillkroppen jobbar på, bara för att få luft. Än hur mycket jag önskade att vi skulle vara hemma i varma hemmet, årets första dag, tillsammans med pappan och andra syskonen.. så ville jag inte vara nån annanstans än just där.
Dag 4 och Dag 5 ska tydligen vara dom mest kritiska när det gäller RS. Det är i alla fall så i många fall. Och det stämde mycket väl på vår Lill-Olof. Dessa dygn behövde han hjälp med andningen och vi har varit inlagda under dessa dygn.
Igår, fick vi komma hem igen, på permission. Nu klarar bäbisen av att andas utan inhalationer och har, enligt läkaren, klarat detta skitvirus så bra han bara han i den ålder han är”. Han är ”på andra sidan” och har nu bara besvär som en dunderförkylning, men stundvis blir han tät och andningen svårare, därmed amningen också..men allt ändå på den nivån att vi rår upp det själva här hemma. Läget är spänt och ängsligt, milt sagt. Vi är nu utskrivna och fortsätter heltidssysslan ” se till så att Lill-Olof får god andning och äter nog” här hemma. En stund i taget. Må det inte bli sämre igen..
Over and out från Drömgården.
Åh, så tufft för er. Jag är hos er med goda tankar och suckar till vår Herre för er alla. 💜🙏
Jag brukar aldrig heller svära men fy fan. Usch. Min lilla fick andningsstopp på BB och orosnivån är ju så omåttligt hög efter det. Sen några månader senare fick vad vi gissar var en matförgiftning och spydde tills hon svimmade. Kommer aldrig glömma den synen när hon föll ihop som en lealös spagetti, precis som du beskriver att ni också upplevde Olof göra. Det var det värsta jag varit med om. Krya på din lilla! ❤️
Så himmelns jobbigt för er alla. Kram och tack!
Krya på dig Olof ♡
En så otäckt,,,, hade inte klarat av någonting sådant när barnen var små. Jagblev helt förtvivlad vid en förkylning 😢
Nu blir det bättre för varje dag hoppas jag,, stackars lilla Olof ❣
Vi ser framemot ett bra 2022,, bort med all corona och RH virus,,försvinn.
Stor kram ❤❤❤
Åh, så tufft och jobbigt! Hoppas att det vänder snabbt och att Olof snart mår bra igen! Styrkekramar till er! ♥️
❤❤❤❤❤❤
Så fruktansvärt med alla virus som härjar!
All styrka till er fina familj.
❤🙏
Åh 💔❤ gode värld vad jag ber om att bättre tider kommer NU!! Så otroligt hemskt för Lill vännen 😢 jag önskar er ALL bättring nu och jag skickar en värmande trygg tröstande kram från en mamma (som förstår ångesten och paniken totalt) till en annan ❤❤❤
TACK <3
Tack du fina <3
Ååh ogillar såklart! Men skönt att han är bättre. Styrkekramar till er! ❤ #karin_c_nilsson
Styrkekram till er alla! ♥️
Styrkekramar i massor till er, hoppas det blir bättre snart och att ni får lite lugn och ro ❤️
Usch så kämpigt. Det är så hemskt när dom små bebisarna är sjuka! 😭😭 Nu måste det vända, hoppas ni får lugn och ro nu 🙏
Åh. Usch, jag VET vad ni går igenom. Jag har haft två små bebisar med RS och inläggningar på sjukhus. Det är vidrigt, oron som aldrig lämnar en.
Skickar över en varm styrkekram 💙💙💙
Hu.. vi förstår varandra. KRAM tillbaka!
Mitt mammahjärta gråter för er skull och ber och håller tummarna att skiten nu är över för er! Stor kram från Uppland!🙏💕
Usch vilken pärs, hoppas det vänder för er nu ❤️
Mitt hjärta går sönder av att läsa det här💔 Så fruktansvärd upplevelse! Tack och lov att det har vänt och måtte det fortsätta på den vägen. Åh vad ni förtjänar att det här ska vända så ni kan känna frid och lugn. Stor kram
Hjärtat går sönder för er. All styrka och all kärlek till er ❤️❤️
Usch, ville bara gråta när jag läste detta. Vilken panik och kaos. Allas föräldrars värsta mardröm den första tiden. Tanken att bebis är lealös och att hen kanske är död. Kan inte tänka mig något värre att processa. Att behöva bearbeta. Håll ut. Och gråt ut så det inte sätter sig kvar i själen.
Styrkekramar till er! ❤️
❤
Styrkekramar i massor❤️❤️❤️
Fy friden, hjärtat värker av att läsa och jag kramar min egen bebis extra hårt. Må det vända för er nu!❤
Åh varma krya på hälsningar till er. Vet precis hur det känns då min lill minsting också hade RS vid 1 månads ålder, den oron alltså 💔
Krya krya på lillungen ❤️ vår förstfödde fick också RS var då iaf 8 månader men behövde läggas in. Minns detta som igår. Känner med er. Skickar favoritcitat ala nattikho ”this to shall pass”
Kramar till er
All kärlek till er ❤️ Svensk sjukvård är underbar, men nu ska ni väl ändå få slippa från den o bara vila ut. Min son blev akut sjuk o bara försvann från mig för ett par år sedan, det var en hemsk upplevelse som har tagit längre tid än jag kunnat är tro att hantera, även om allt gått bra. Ta hand om dig o de dina ❤️
Ovetskapen om det ska sluta gott eller inte, när man står där med ett barn som inte går att gå liv i … den är så vidrig. Så det är inte alls konstigt att det sätter sina spår. Ödmjukt ser vi framåt på livet, eller hur <3 Tack snälla för dina ord!
Åh, fy. Jag tror att jag höll andan genom nästan hela din text. Så otroligt tungt. Ledsen att ni råkade ut för detta. Önskar och ber att att ni ska få medvind nu framöver!
Käraste E, så svårt för Dig och Er! Nu är han igenom.
Ni får kämpa på i några dygn till och sedan bearbeta upplevelsen.
Du skriver så målande och vackert, trots det svåååra.
Tack och lov att ni har varandra där hemma nu, tänder ljus i gudstjänst nu på morgonen för lille O.
Kram❣️
Du inifrån- och ut-vackra människa. TACK för dina ord. Värmer mer än du kan ana. <3
KRAM <3
All kärlek och styrka till er ❤️! Ser detta hända årligen (arbetar på BIVA) – ett riktigt jävligt skit virus som du säger…men ändå förstod jag först hur hemsk en ”vanlig förkylning” kan vara då mina tvillingsöner insjuknade i RS (för sexton år sedan 🙈) och båda blev intagna…nu sexton år senare kämpar ena ännu på med astma (inhalerat medicin sedan den dagen han fick RS), den andra hade sk. infektionsastma (behövde inhalation varje gång han blev förkyld) fram till skolåldern …
Å, det är så många så många som skrivit om det här.. hur besvären hänger kvar. Stackars små liven 🙁
Ohh massa krya på styrka till er
Vad fruktansvärt, det gör ont i hela mig av att läsa detta. Kan inte föreställa mig och skickar er all styrka. Nu kommer det vända snart!
Skickar styrkekramar ❤️❤️