Det är nya årets allra första dagar.. livet bjuder hård motvind.

Kan det inte bara vara nog snart?”, känner jag. Jag VET att det inte bara har varit dåligt senaste månaderna, det har varit så mycket fantastiskt också. Men just NU, känns det som att vi bara strösslats med det ena efter det andra i utmaningsväg.. att uppehållen bara är så pass att vi kravlar oss till ytan, sen kommer det något nytt. Idag kommer allt i kapp mig. Det hade kunnat vara värre, men ni vet.. ibland behöver man bara få bryta ihop. Just vad jag gör nu.

Något gick sönder inom mig, i lördags, när hemmet fylldes med panik då bäbisen plötsligt låg helt lealös i våra armar.

Vi tar det från början.

En ny basiluska hade haffat oss efter en (!) ynka utsvävning ifrån isoleringen här hemma. En efter en blev ungarna förkylda från och med julhelgen. Med hosta. Lite feber. Fem dagar i feber för 3-åringen, han var absolut risigast av storasyskonen. Medan dom två äldsta bara har varit ”lite förkylda”. För lilla bäbisen började allt med hosta, prick fem dagar efter att 3-åringsbroren insjuknat. Jag vet inte hur många gånger jag sagt ”tack Gode Gud för att jag kan amma honom”. För Lill-Olof har klunkat mjölk, orkat suga och orkat hosta sig förbi det slem han haft inom sig. Framtill hans ”Dag 4”, årets första dag. Då plötsligt, under eftermiddagen, orkade han inte hosta sig igenom slemmet längre. Han orkade inte äta som vanligt. Näsan blev mer och mer täppt (bäbisar, upptill 6 månader andas ju bara genom näsan..). Och vi bestämde oss direkt för att rodda med barnvakt för att åka in och få hjälp med honom innan han blev sämre.

Men tvärt blev Lill-Olof så himla himla dålig.. att han helt enkelt slutade andas för ett slag. Föll bort. Blev slak och grå.. som en överkokt spagetti hela han. Paniken var ett faktum. Jag, som alltid är den som tar till rädsla och oro långt före M, lämnade över bäbisen i panik till pappan, men han konstaterade samma sak. Sekunderna då, var som evigheter.

M jobbade med att försöka få liv i Lill-Olof medan jag ringde 112. Kräkfärdig av paniken och stressen i kroppen. ”Dör han nu?”, tänkte jag. ”Han får ju inte luft!”.

Snabbt var ambulansen här, på dessa minutrar hade vi lyckats skaka liv i lilla bäbisen så pass att vi visste att han andades, han orkade ha ögonen öppna någon liten sekundstund i taget, men han var så slö, så slö.

Farmor kom över och tog hand om storasyskonen (lycka! -att kunna be, och få, hjälp på bara några minuter). Medan vi andra samrådde med ambulanspersonalen att vi skulle sätta oss i bilen själva och åka i il-fart, då bäbisen satt bättre i sin egen bilstol än i ambulansen. Så det gjorde vi. Och dom fem milen i bil var inte roliga, alls.

Inne på akuten slussades vi direkt in på ett rum. Där och då, måste pappan lämna oss. Han får inte följa med in. På grund av Corona- helvetet. (Ja, jag svär. Jag är så less så less, på alla dessa virus som härjar så hejvilt på grund av skit-pandemin).

Där satt jag med min bäbis i famnen och väntade på hjälp. Lill-Olof kämpar med hela kroppen för att få luft. Jag känner mig otillräcklig, maktlös och alldeles chockad. Chockad, över hur fort det gått från att hans allmäntillstånd varit bra, att han orkade ”allt”, till att han nu var såhär dålig.. allt inom loppet av ca 1,5 timme.

Vi får snabbt hjälp. RS-testet tas i lilla nästan på bäbisen (en lång eländig tops, som på oss vuxna när man tar covid-test, ni vet) vilket gjorde lillungen så upprörd att han skrek ALLT han kunde (fast han nu är så slut och hes och slemmig att inget ljud kommer, bara väs) och kämpade, tills han åter tuppar av. Denna syn, glömmer jag nog aldrig. Synen av min älskade, älskade, lilla O, som kämpar och kämpar, i full panik, med att få luft.. men lyckas inte… och återigen blir han lealös. Adrenalin och syrgas hjälper honom igång.

Nu är det sen kväll. Vi läggs in. Igen.

Tillbaka där vi var när Olof var åtta dagar gammal och han behandlades för stafylokocker, (fast då var han aldrig sjuk ett endaste dugg.. då var det ”hängslen och livrem”-läge och orosnivån var inte hög alls).

Nu, tillbaka till skriken när dom ska sticka honom. Tillbaka till sköterskornas uppgivna suckar över att små blodkärlen bara ”sticker åt sidan”. Tillbaka till nålen som till sist måste sättas på huvudet, följt av lillungens väsande skrik .Tillbaka till det isolerade rummet, nu med oro i massor. Oron, som bara fått småpauser hela tiden, sedan Lill-Olof kom till världen.. det har hela tiden strösslats, i vår egen lilla familj eller den stora oss i kring, saker som gett hopphjärta och behövt sin ansträngning och sugit energi. Mellan dipparna har vi kravlat oss på banan igen, känt ”nu, nu vänder det”… och så har det istället blivit något nytt att ta itu med. Så är ju livet. JAG VET. Men det kan vara mer medvind än såhär, det kan det sannerligen.

Men nu var vi där vi skulle vara i detta läge.

-”Olof, Olof, Olof, mamma är häär. Mamma är häär”, försökte jag lugnande hjälpa honom genom otäcka stick. Han håller min hand. Det greppet är det skönaste jag känt. Han hade kraft igen.

Prover tas. RS bekräftas.

Inhalerandet är igång. Andningsfrekvensen mäts. Vi är helt uppassade och fantastiska vården har full koll på vårt lilla barn, dygnet runt. Det knastrar, väser och piper om dom små andetagen. Ingradningarna är ett faktum och hela lillkroppen jobbar på, bara för att få luft. Än hur mycket jag önskade att vi skulle vara hemma i varma hemmet, årets första dag, tillsammans med pappan och andra syskonen.. så ville jag inte vara nån annanstans än just där.

Dag 4 och Dag 5 ska tydligen vara dom mest kritiska när det gäller RS. Det är i alla fall så i många fall. Och det stämde mycket väl på vår Lill-Olof. Dessa dygn behövde han hjälp med andningen och vi har varit inlagda under dessa dygn.

Igår, fick vi komma hem igen, på permission. Nu klarar bäbisen av att andas utan inhalationer och har, enligt läkaren, klarat detta skitvirus så bra han bara han i den ålder han är”. Han är ”på andra sidan” och har nu bara besvär som en dunderförkylning, men stundvis blir han tät och andningen svårare, därmed amningen också..men allt ändå på den nivån att vi rår upp det själva här hemma. Läget är spänt och ängsligt, milt sagt. Vi är nu utskrivna och fortsätter heltidssysslan ” se till så att Lill-Olof får god andning och äter nog” här hemma. En stund i taget. Må det inte bli sämre igen..

Over and out från Drömgården.

Emmeli

G-VMBJT57ZE4