Att efter några rysligt oroliga dagar. Ja, jag törs säga livets allra räddaste, ängsligaste och sömnsvåraste. Har så svårt att hantera det som råder i världen just nu.

Att då, få packa in hela gänget i storbilen och åka till den plats som var min livets första Min Plats På Jorden. Komma hem. Till mamma och pappa. Obeskrivligt skönt.

Vi drog ut på lägdan med ens. Det slumrades i vagnen.

Åktes skidor och räserdyna. Gullbarnen hade sötaste hejaklacken av päron, Morfars och hurt-moster som susade fram på skateskidorna.

Och så tog vi ammepaus, på fårfällen som alltid ligger under vagnen, så vi kan dimpa ner skönt var än vi är.

Jag tog min Lillminsting sedan och gick efter vägen ner mot älven. Älskade Hemmahemma, tänkte jag. Och kände mig så trygg plötsligt.

Tittade bort mot skogsdungen där, och mindes så väl den där förbaskade känslan av mjälthugg som dök på ivriga lilla Emmeli som hade en tendens att gå ut aaalldeles för hårt på små byaskidtävlingarna. Minns också hur pappa peppade. Alltid åkte bredvid. Tryggheten.

Så gick jag hemåt till gänget igen. Vi bastade tillsammans, bara jag och M. Lill-Olof hade suverän barnvakt av sin Morfar. Mamma och syrran lagade himmelsk middag. Vi var, Tillsammans.

Själagott, det är ordet.

Emmeli

G-VMBJT57ZE4