Älskade Mormors-tagetes som korar in som favoriter för i år. Och himla mysigt att ha en hink fylld med örter såhär nära köket, liksom. Citrontimjan används flitigt. Och den skäggige älskar att göra marinad till grillmiddagarna, av rosmarinen..
Tänk..
…att vi varit gifta i 10 år idag. Livets vackraste årtionde. Det är så otroligt tacksamt att få dela livet med M. I livets med- och motvind. Är det med honom jag vill vara. Alltid.
Och oj så mycket vi fått vara med om dessa tio år.
Gemensamt kliv ut i ”vuxenvärlden”. Högskoleutbildningar tu. Hemmanet som blev vårt och som vi har kallat drömgården från dag ett och gör så ännu. Att vi får skapa livet här, bland djuren, höskördandet, odlingarna, gårdsbestyren, bygg- och renoveringsprojekten..
Framförallt;
…Att vi fått fyra skatter och får dela livet tillsammans med det häftigaste lilla småttinggänget vi vet. Vår älskade Fyrklöver!!
Nu kör vi, mot många många år till tillsammans.
Men vi fortsätter att ta en dag i sänder.
Varje dag. Är en gåva.
Sådetså.
Ps. Vill du se bröllopsbilder så finns det under bröllops-kategorin! 😉 Ds.
Och nej, det beror tyvärr inte på att vi har det bara ”ledigt och härligt”. Senaste veckan har varit så tuff, så tuff. Vi har haft så många såna veckor senaste året.. att det känns som att ”nu orkar vi inte mer”-känslan smyger kring knuten. Men vi ger oss inte. Vi håller ännu hårdare om varandra, knäpper händerna och teamar ihop oss ännu mer. Det bara måste ju finnas ett slut på detta sjukstuge-år? Året efter en pandemi.. där många sjukor vilat och nu väckts till liv igen, med otrolig kraft. Ett jobbigt år, som inte bara vi och vår småttingfamilj drabbats ut av.. utan typ alla barnfamiljer vi känner, med flera små barn. Tärigt, milt sagt. Känner med alla som kämpar.
Och nu då, nu är vi mitt i sommaren. En otrolig värme, ni vet? Och samtidigt ett omåttligt elakt magvirus som behagade dyka upp just i detta. Vårt ena barn har varit så otroligt sjukt. Vi har kämpat för honom, dygnet runt. Gett vätska, teskedsvis, dygn efter dygn. Ihärdigare sjuka har vi aldrig stött på. Förstå kämpet, för en så liten människa, magsjuka i denna värme. Ett annat barn, har ”Bara varit magsjukt”.. dvs inte fullt så kraftigt… vi har fått perspektiv kan man säga. En magis på ett par dygn, är en baggis….
Jo just det, vi har ju inte bara två barn, utan det dubbla. Att räcka till i detta, har inte varit lätt. Puh. Kaoskänslan har varit påtaglig fler än en gång.
Och jo just det.. just denna vecka slogs det hö också. Maten till våra djur för kommande vintertid. Ett moment som kräver sitt, alldeles nog, om vi är friska (!). Och jo just det.. maskiner krånglade. Värdefull hö-hjälp fick ryggskott innan höbärande… jo just det, energin var inte den toppigaste redan innan…
Å puh.
Så mycket jobbigt. Men mitt i allt, har små guldstunder som gett kraft, dykt upp. Hjälpande händer och handtag i nöd. Hur allt gick ihop till sist?
Vi började veckan gott. Alla var friska. Det bara ”krånglade lite” ute på åkern. Vändaren ville inte jobba med oss. Men M kämpade i timtals och övervann till sist trilsket. Kunde vända höet. Och vi fick också ljuvliga timmar vid lilla sjön tillsammans. Bad i värmen! Olof slumrade gott efteråt.
Vi hade kusinmys här hos oss. Det lektes, åts glass och vi bosatte oss också i skuggan.. i den trettiogradiga värmen. Storasyskon och storkusin var på dag-läger med kyrkan.
Jag var på en otroligt vacker ridtur. Har inte hunnit rida på hela junimånaden.. men denna tur var mer än magi och jag och Fjödur var mycket mycket nöjda där tillsammans. Nu kunde det bli juli.
En liten stjärna kom lycklig hem från läger. Kutade över åkern och det såg så himla härligt ut.
Tyvärr.. var det långt ifrån bara härligt läge. Här var två stjärnor som allra sjukast, päronkroppar värkte av trötthet. Och NÅGONSTANS, där ute på åkern.. hade en del från vändaren lossnat. Förstår ni? NÅGONSTANS i allt hö, låg den ganska så stora delen vi var tvugna att hitta, för att våga köra med nästa maskin..
”Vispen”, som vi sa. Letades. Vi gick och gick, hand i hand. Cyklandes. Springandes. På fyrhjulingen. Vände hö förhand i förtvivlan. Bad svärmor om hjälp, om hon kunde gå ett varv och titta… vet ni? Hon fann den. Längst ner i diket. Gudagåva.
M kunde till sena kvällen stränga höet. Vi gladdes över att små magar hade tett sig lugnt under många timmar. Och en stor strimma hopp föddes. ”Det här klarar vi”. Medan M jobbade ute på åkern, tog jag hand om barnen och nattade och pysslade om, friska som sjuka.
Så kom dagen som skulle bli en lyckans dag. ”Balparty” med vännerna, ni vet. Men istället fick vi ställa in det. Lämnade höet i strängar på morgonen, visste att regnet väntade inom några timmar, men struntade fullständigt i det. Nu var vi, efter dagar av ingen bättring, på väg till sjukan med en extremt slö lillunge. Tack och lov ingen vätskebrist och vi kunde återvända hemåt, där vi möttes av hjälpande händer.
Jag kämpade på med sjuklingar. I timmar bosatte vi oss i lagårn, för att sjuka små skulle få svalka. Fina vännen J och Svärfar och den skäggige, hjälptes åt och tog in höet.
Allt hö kom under tak och det hö som skulle hämtas från gården, hämtades. Äntligen, flöt något som det skulle.
Mitt i allt, ska det ätas. Jag försökte ge lillungen vätska var femte minut, amma en annan varje timme och laga mat till höjobbarna, mitt i allt. Nånstans här, höll jag på att brista.
Var. Så. Slut.
Men även den dagen, ”släcktes alla bränder”.
I kastrullen? 1,5 liter vätska. Vad man behöver få i ett barn per dygn, om det är så pass magsjukt i denna värme. Var femte till sjunde minut ringde larmet på telefonen under dagen. Varannan timme om natten. En och två teskedar i taget. Kämp kämp kämp. Och nej, ungen drack inte vattnet ur kastrullen såklart.. men för att vi skulle ha EXAKT koll på hur mycket vi vätska vi gav, så plockade vi för varje vätskedutt, bort samma mängd från kastrullen. Då kunde vi ha koll. Ett heltidsjobb.
Vad hade vi då gjort..
Utan vår älskade granne som gång på gång ställer upp för oss i vått och torrt. Vår A som barnen bara älskar. Här kom dom tjavandes i ösregnet längsmed vägen efter mysiga timmar tillsammans. Hon tog hand om våra två friskisar tre dagar i streck. Medan jag och M fullt fokuserade på det vidriga här hemma. Ovärderlig hjälp.
Satte mig en natt på trappen. Tillät mig tycka att det var viktigt att jag fick pusta lite, titta på blommorna som växer så vackert där i hinken. Blommorna som vi drivit upp, jag och barnen tillsammans. Nånstans kände vi en liten ljusning… små magar kaanske, kanske började lugna ner sig.. regnet hade kommit, temperaturen var en annan.. nu vänder det..
Till lördagkvällen orkade vi baka pizza utefter önskningar från småttingar.
Skrållan vet var största glassförrådet finns och i tråkig sjukstuga får man äta hur mycket glass man vill, sådetså. Här kom hon, nöjd på livet trots allt, med sin glass i handen.
Det blev veckans sista dag. Jag hade snott runt i precis hela hemmet och städat bort veckans sjuka, ännu en gång. Plockat in färska blommor. Och slagit in paket. Tillsammans med fyra älsklingar, sjöngs det ja må han leva med skrovliga morgonröster…
För idag, var det älskade pappans födelsedag. ”Lilla frun” serverade nybakt bröd, rykande varmt kaffe och fruktsallad. Vi strösslade presenter och kramar och störst var lyckan hos Vackerpappan, över att någon ville äta mat, efter dagar utan och enbart teskedad vätska.
Veckan, och 32-årsdagen, avslutades med en kramhög ute på bron. En kubbmatch hela familjen tillsammans. Extremt trötta föräldrar. Men hela/friska/på bättring-ÄLSKADE barn… och för dom orkar vi allt.
Som sagt.
Så mycket jobbigt. Men mitt i allt, har små guldstunder som gett kraft, dykt upp. Hjälpande händer och handtag i nöd. Tänker på dagen vi fick köttbullar av svärmor. Eller lasagne av mamma. När pappsen kom och jobbade på gården. Eller igår när mina storasystrar tog hand om två utav barnen och gav dom en härlig sommarlovsdag istället en dag i sjukstuga. Alla omtänksamma telefonsamtal och meddelanden hit och dit.
Tuffa dagar. Men det finns så otroligt mycket att vara tacksam över. Vi är helt värdelösa på att be om hjälp i vanliga fall.. men i nöd, så har vi ett fantastiskt skyddnät i kring oss. Evigt tacksam. Precis så.
…
Och nu?
Ett ögonblick i sänder.
Med det sagt. Och också för att vi nu har Tillsammanssommarlov. Så finns det inga sommarlovsplaner att rada upp.
Vi tar en stund i taget. Jag hoppas att ni har det gott. Ta hand om er. Så hörs vi, när vi hörs!
Ps. Jag vill aldrig ge sken av att allt bara är lätt, det vet ni. För så är ju livet. Därför berättar jag för er, lätt som svårt. Men jag håller det personligt. Inte privat. Så, ni behöver inte komma med några råd, angående något. Angående sjuka barnet i fråga till exempel. Vården har hjälpt oss på vägen hela tiden.Det var bara det. Ds.
Senaste kommentarer