Nu är det den där tiden på dagen som jag bara älskar.

När köket badar i kvällssol, blomhinkarna ute på bron är som allra vackrast upplysta, fjället där mitt emot är så mäktigt och när det näst intill känns som att tiden står stilla här. Det är så lugnt.

Och det har varit en skön dag idag.

Jag och M fick barnvakt till den sovande bäbisen, så vi stack iväg och körde ett backintervallpass på förmiddagen. Bara han och jag. Det var längesedan vi körde ett sånt pass, bara vi, och det kändes sådär fånigt romantiskt. Att kämpa tillsammans, backe för backe. 12 stycken blev det och innan den sista ropade vi nu springer vi för Sixten! Det var jobbigt… för vi båda skulle kunna springa benen av oss, för hans skull.
Efter förmiddagsdaten så lämnade jag dessa två.

Syrran rullade in på gården och hon och jag tog hinkar och glada humöret och drog till skogs. Alltså, vi skrattade så vi nästan kissade på oss under dom eftermiddagstimmar vi spenderade där, bland dom blå. Jag vet inte hur många ställen vi stannade på innan vi hittade dit vi skulle. Men till slut fann vi våra blåbär och plockade av iver, timme ut och timme in. Ja, förutom det där stoppet vi gjorde på mitten, då vi promt skulle åka iväg och se om det fanns ett äääännu bättre ställe, bara en bit bort…. 45 minuter spilltid, på att försöka hitta ett bättre ställe som inte alls fanns. Det bästa stället var där vi var allra först. Så vi hamnade åter där. Och lärdomen?

Man ska vara nöjd med det man har. 

Så med dom orden ringandes, så uppskattade vi helt plötsligt dom där blåbären så otroligt mycket. Och vips hade jag min stora hink full och den där lilla halvfull och ett lock med några små pluttiga kantareller på. Vilken mysig stund, tillsammans med syrran.

Och nu är kvällen här, lugn och vacker och mina händer är blå som jag vet inte vad.

Världens gulligaste Norge-morfars A, hon kom precis in till oss och berättade hur man skulle göra för att få bort blå händer. Jag hade gjort asfel, typ på det viset man gör för att färgen ska fastna ännu bättre..äschdå. Men alltså, så himla mysigt det är, att ha M´s morfar och hans A, så nära. I en hel vecka. Dom bor i sin bobil (husbil, på norska, undra om jag stavade rätt?) på vår stora gård, eftersom ännu ett dop stundar inom kort. Och det hör liksom inte vanligheten att vi träffas så ofta annars, en vanlig vardag, att vi får möjlighet att bjuda just dom på kaffe eller bara ha dom nära och kunna säga god morgon och godnatt . Men nu, får vi det. I en hel vecka. Och det är något vi kommer minnas från denna sommartid.

Näpp, det är lika bra att sätta igång och rensa, paketera och frysa in. Min rygg gör så förbenat ont, efter att jag gått som en krok i skogen. Jag blir så ivrig, så jag rätar knappt på kroppen en endaste gång. Dumt, kan man tycka. Särskilt i efterhand…

Men kära nån, vad härligt med blåbär! Frysen vår, är riktigt ”dyr” nu, alltså.

Godkväll!

Kram/lillafrun