Det här med att vara mamma.

Så var det kväll här hemma.

På köksbordet står en gnutta höst. Jag hittade ett litet kockumkärl och fina gamla glasburkar inne i lagårn igår. Knipsade några rönnbärskvistar. Tog Liten i handen och så plockade vi oss den bästa sortens fruktskål. Han och jag, Tillsammans. Och från vårt alldeles egna äppelträd. Och plötsligt hade vi ett höstvackert köksbord.

Åh. Jag sitter här och suckar lite.

Alldeles slut efter den här dagen.

Mest känslomässigt.

I morse när jag och Juniflickan skulle åka med Storebror på Förskolan, så ville han plötsligt absoluut inte stanna där. Mitt hjärta då, alltså. Jag är ju så vansinnigt svag för min lilla pojke. Vi är toktajta. Såklart.

Men.

Det var ju precis samma förra hösten. Inskolningen gick hur bra som helst. Sen kom ett litet bakslag på några dagar, där lämningen var jobbig. Dagarna i övrigt gick strålande och vid hämtningen var det en så glad pojke som inte gav minsta aning om att man hade skiljts åt ledsna. Det är precis samma nu. Efter det långa sommarlovet, sprang han in genom dörren och lekte på en gång. Och nu, efter några vardagsveckor, så har vi en liten dipp. Så himla jobbigt, men jag tror att vi ska kämpa på lite och hoppas det går över. Så fort vi skiljts åt, så är han bara ledsen jättekort och sen älskar han sin förskola. Men nä, det är inte lätt att lämna i ett sånt där läge. Tårarna trillade på den här mamman på vägen hem.

Vi beslutade att korta av dagen lite, så jag hämtade hem min, då sprudlade glada, pojke direkt efter hans lunch. Tog sedan båda barnen på långpromenad med Storvagnen. Dom sov så gott, mina två stjärnor. Sen fick vi finfrämmande igen. Idag följde mormor, barnbarns-kramsugen, med också. Så ännu en dag med vedjobb blev det. Turigt nog hade jag under morgonen bakat limpa också, så vi fick gott mellis allihopa. Förresten ett hitte-på-recept som jag kanske ska våga dela. Jag har aldrig bakat bröd utan recept, men det var ju riktigt roligt!

Jag sitter och njuter tystnad och lugn, och min trötthet i hela kroppen. Det var nu-eller-inte-idag-läge tidigare ikväll, så då pös jag ut till mitt älskade äppelträd. Satte igång tabatatimern och körde helt sonika skiten ur mig under 6 tabatablock. I god luft, kvällssol och doft av äpplen. Sen raka spåret in för att amma den ena och natta den andra.

Det här med att vara mamma. Det känns så mycket i hjärtat att det inte är klokt.

Natti!

Lillafrun