Vilken vecka.

I måndags, en alldeles vanlig dag. Jag var glad över att ha mannen hemma efter dagar borta. På eftermiddagen åkte Barnens moster M, kidsen, jag och M upp till stan. Någon klippte sig och det handlades nödvändigt och onödvändigt. Till barnen känns allt nödvändigt, men till mig själv, den där brallan och blusen, bara som ren lyx. Ny polarn-vindfleece och pärlor och pärlplattor till Minimannen... och världens sötaste vagnsleksak till Lillan.

Vi avslutade i stan med en riktig sån där småbarnsfamiljetur på läckra mathaket Max. Skitfestligt! Släng er i väggen alla husmanskostsmiddagar, hemma vid dukat bord. Där och då var den där hamburgaren så himla god. Vi kom hem, tog kväll, bäddade ner barnen i vagnen. Gick skön långpromenad och tog sedan tidig natt bland sussande barn.

Tisdag.

M och S åker till förskolan och jag går ut på mammig promenad med Juniflickan i vagnen. Går förbi affären och handlar på mig alldeles för mycket.

Vi tar oss knappt hem. Inte bara på grund av överfull vagn…. jag känner att kroppen säger ifrån. Hur jag plötsligt får feberkänning och otroligt ont i magen.

För några veckor sedan fick jag ju en sjuksväng, men tänkte att det var typisk förskolesjuka. Så fick jag småfeber för en vecka sedan, igen, efter att vi fällt träd. Jag hade tröttat ut mig totalt den dagen, och tänkte att det var orsaken då. Båda gångerna har febern varit över på en natt och därmed inte varit något jag brytt mig mer om. Men, när jag nu i tisdags då igeen känner feber, så börjar jag tänka att det är något som inte står rätt till. Jag brukar aldrig ha feber och nu har jag haft det tre gånger på tre veckor. Och när jag tänker efter, har jag fåtal gånger känt som något ömt i magen. Typ mitt i ingenstans… alltså inte när jag burit barn, lyft tungt, tränat eller så. Det har bara nån gång susat förbi en det-känns-som-om-jag-har-ett-sår-i-min-mage-känsla. Åh nej, tänk om det hör ihop med varandra. 

Jag blir rädd. Bannar mig själv.

Jag är typiskt skitdålig på att vad man i folkmun kallar ”klaga”. Säga att jag har ont eller mår dåligt på något vis. Och likt dessa bekymmer har jag bara gjort min egen diagnostisering och tänkt att ”det är nog ingen fara”. Febern har ju bara kommit och gått. Och det smått onda i magen har inte varit av någon grad att jag ens tillnärmelsevis brytt mig.

Men i förrgår small allt till och febern sa pang och magen gjorde så ont att jag bara kved.

Vi blev skickade akut och åkte i sån där mot-BB-ilfart. Vi behöver inte stanna och vänta på vägarbete den här gången, sa mannen med sitt lugn. (Vi gjorde ju det i somras när vi åkte in och var på väg att föda Lillan..hann ju ändå vara på BB i 20 minuter, så….)

I alla fall.

Vi fick komma in på direkten och sen börjades det tas alla möjliga prover. Mycket ond väntan. Ultraljud. Röntgen. Ännu mer prover. Och till sist, kring midnatt, ammade jag lilla älskade Juniflickan och sen sövdes jag. Dom tog mig till Sovdalen, som Storan säger. Jag blev tillsagd att tänka på något jag tycker om. Så lilla familjen var på min näthinna. Och så galopperade jag på min häst längs vår lägda (typisk drömbild). Jag kände mig rädd och liten på jorden.

Somnade ändå ohyggligt gott. Vaknade några timmar senare som ett skakande, väldigt, väldigt trött och omtöcknat asplöv. Likt hela dagen var mitt största fokus på Juni, att hon skulle få sin mat. Så alla mediciner, smärtstillande och så vidare, anpassades efter henne. Mitt i allt det onda och sluddriga så var jag så glad att amningen stämt och att det antibiotika jag skulle få börja äta, var ofarligt för henne.

Och mitt i allt det där tråkiga, att ens behöva vara på sjukhus, så kunde jag inte låta bli att njuta. För vi var på BB igen.

Blindtarmen. Sa dom, ju. 

Men när jag vaknade upp så var den blinde kvar och istället hade man hittat en infektion i min livmoder. Något ovanligt, men som ju förekommer. Tydligen. Typiskt o-kul och inte alls skönt, på något sätt. Men magen städades på sånt som inte ska vara där och så trocklades magen ihop igen. Och i och med att denna mamma-region av kroppen tas om hand på samma ställe som BB, så fick vi ligga på ett sånt där rum precis som om vi precis, precis fött barn och bli ompysslade därefter. När Juni föddes, så tyckte jag att BB-vistelsen var farligt kort. Det är ju så mysigt där. Så tokstollan i mig log, när jag fick lite bonustid. En utav stora skillnaderna med i somras när Lillan föddes, var att jag nu mådde som en pytonorm och inte som en prinsessa.

Likt när Juni föddes längtade jag efter Storebror, såklart. Fast han hade det ju världsbra med mostrar och kusiner, så honom gick det ingen som helst nöd på. Så skönt. (tack igen älskade familj för hjälpen!!).

Nu är vi hemma i alla fall. Kom hem igår eftermiddag, på pricken Lillans tremånadersdag.

Plockade en ros och kände mig lycklig över att vara Hemma igen.

Jag är allt annat än duglig till typ nånting. Har ont i såren och svårt att ens ta mig ur sängen. Ont i halsen efter slangar. Galet ont i nacken och axlar. Lite som en skrövel hela jag, helt enkelt. Känner mig än mer tacksam över det liv jag vet att jag brukar leva. Där jag snarare studsar ur sängen om morgonen. Nu får jag vara glad om jag kan sitta och hålla i Juniflickan i famnen och mata henne. Bästa är att ligga ner, så inget tryck kommer på magen.

Så det ska jag pyssla med idag. Marathonvila. Och vila lite till. Och amma. Och få en och annan kram av finaste pojkarna jag vet. Den minsta av dom där pojkarna, som nu är på Förskolan och leker, vill gärna titta på mammas omplåstrade mage, om och om igen. Och säga ha du ont, mamma? oj, oj, oj, ojoj, med liten farbror-röst.

***

Det är det här som kallas Livet. Det här, också.

Lillafrun