Efter att ha påtat med lite ditt och datt här hemma.

-Som att mysa med en liten Lillasyster (som i och för sig sov typ tre och en halv evighet) och hinna sätta in 8 månader älskat dokumenterat liv i fotoalbum. Då, bäddade jag ner Lillan i vagnen  (joo, hon hade varit vaken en stund där emellan, jag lovar. Hon sover inte bara, bara faktiskt. Men har det lätt som en utav favoritsysslorna fortfarande. Den andra favoritsysslan är att vara ute och spatsera med någon som håller henne i småhänderna. Eller att säga ”ma-ma?”,”ma-ma?”. Hjärtat smälter hos mig då. Det där sista har hon lärt sig supertidigt, tycker jag… men så har hon ju sin megapladdrande 1000-gånger-om-dagen-mamma-sägande idol att ta efter…).

Vart i hela friden var vi?

-Jo. Jag och J tog syskonvagnen och gick till Förskolan och hämtade hem den där lilla filosofen. När vi kom hem igen, ringde vi till pappan som varit jourande/snickrande idag. Han klev ut där uppe på balkongen och vi önskade oss lite mellis ner till Gårdshustrappen.

Den skäggige var inte sen att haka på…

Några minuter senare kom han ut med gott mellis till oss alla.

Varma frallor och svinsura apelsiner, varmt kaffe och ”mammas saft” som Minimannen beställde och faktiskt fick trots att det inte alls var lördag överhuvudtaget.

Det här är livet, sa jag. Älskade Livet på landet. Ja-ha-a!, sa Sixten så medhållande. Lillan snusade gott i vagnen och mannen satt och nynnade på det-ska-va´-gött-å-leva-melodin.

 Det var en alldeles ljuvlig stund. Jag satt kvar längst av alla. Funderade en stund. Bara för mig själv.

Ordet Tacksam, är liksom bara som ”en piss i Nilen”, som min coola syrra brukar säga. Tacksam Deluxe. Är bättre.

Tvättberget har skrämts till lite mindre, mannen har sopat sågspåsen från ögonbrynen, morsan är nöjd efter det där träningspasset. Nu väntar Pettson-och-Findus-läsning i storsängen bland massa duntäcken, kuddar och småsnoriga gullungar!

Januari fick ett fasligt fint avslut.

Lillafrun