Så vaknade vi till den tidiga marsmorgonen som det längtats så till…

-Minimannens 9-årsdag. Kan ni förstå att det är NIO år sedan ”Liten/Pastellkungen/Minimannen”, vår älskade S, föddes?

Jag har lite svårt för det, samtidigt som det känns helt självklart. En YNNEST, att få vara med om, hela alltet.

Hoojas låtar går varma här hemma, vare sig mamman gillar texterna eller ej. Äh! Livet är för kort för att vara så jädrans ”PK”. Och såklart, skulle Storebrors väckas med en Lillasyster som klätt ut sig, likt Hooja… ni som vet, ni vet. Lägg till att hon bar en brummande leksaks-motorsåg också, haha!

Födelsedagssång, frukost på säng och hurra, av ett nyvaket syskongäng och två ruffsiga päron.

Och paket… och ni vet hur ”stränga” vi är med skärmtid av alla de slag. Äger ingen padda. Är hårda med ramar och reglerna för ”Veckans skärmtid” om torsdagarna, och så vidare. Men återigen… inget ska gå till någon överdrift… och om 9-åringen nu stor-önskat sig ett (av äldre modell, begagnat givetvis) Playstation… då kan ni ana lyckan här… när han fick. -EN. KONTROLL.

”TACK TACK TACK TACK! nu kan jag spara till ett playstation och ännu en kontroll!”… redan här var han alltså mäkta nöjd.

Ni kan kanske då också kan ana jublet…

.. när 9-åringen och småsyskonen knatade nerför trappan och inne i Salen upptäckte, att där FANNS ännu en kontroll.. och ett Playstation.. och några olika spel…

Efter födelsedagsmorgonen drog pappsen på jobbet och vi andra gav oss ut för lagårdsbestyren.

En sådan omåttligt stormig och kylig dag.

Livets guld i sikte!

En tur till postlådan.. och vad slår riktig post? Grattiskort.. favoritkarameller.. slantar. Skickade per post. Omåttligt mysigt!! Framförallt, känslan att älskade tänkt på en. Finaste som finns, ju.

Det dukades och fejades…

Och inne i Salen gasades det för fullt. Juni körde bilspel och åt karameller. Njutet och buskänslan hos barnet…

Liten Svea undrade mest vad i allsin dar som dragits in i detta hus… Play-vadå!? …och jag försökte lugna henne med att säga att det där trasslet till teknikspel, endast kommer att få vara framme ibland.. ej tillhöra vardagen. Vi är alldeles för rädda om leken, kreativiteten, stunderna att hinna PRATA.. ha TRÅKIGT… dom där stunderna som gör att ena lillungen hamnar vid trumsetet och den andre vid pianot.. och så vidare.

Väntan… längtan…

Men nu så, kom blå timmen och gästerna började trilla in..

”Vänta vänta vänta, ska det bli party nu eller?”, undrade Lillminsting och drog iväg som en skott efter Storebror…

I hallen ramlade älskade Storfamiljen in, en efter en.. den rikaste känslan av dom alla.

Om kalasungen själv fick välja så skulle det bli tacos i stora lass. Och det fick han givetvis.

Ännu mer Livets guld i sikte anas här.

Discokulan gick varm, hetsiga PlayStation-hockeymatcher inne i Salen bland stora och små varvades med disco i Hooja-musiken..

Mormoster Storans hemstöpta födelsedagsljus sattes i kärleksmumsen och i tårtan tuttades en tomteblossig nia på..

Ja må han leva, skränade för fullt i gammköket…

Glasstårtan var helt sonika den HÄR cheesecaken, strössad med krossade oreo-kex, efter földelsedagsbarnets önskan.

Smidigt med glasstårta, så lätt att förbereda och dessutom så suveränt gott!

Vrooom! -brallorna hann åka av på vissa i njutandet av människomyllret.

Det kramades sedan hejdå i trånga, renoveringsstökiga hallen.. stöps över skohavet, letades fram jackor i klädtrasslet.. med rikedomens känsla, somnade vi gott så gott till natten.

Tänk, att vi har en 9-åring här hemma nu. Älskar honom så det värker i bröstet.

Emmeli