av Emmeli | mar 3, 2015 | Familj och Vänner, Hem och Inredning, Laga, Baka, Äta, Lyan
Jag har många drömmar här i livet som jag önskar ska bli sanna. Vissa går det inte bara att knäppa med fingrarna för och sedan- tada!. Det är lite det som är charmen med drömmar också, visst?
Men vissa drömmar och sagolika saker, som Pettson och Findus-pannkakstårta,….det går faktiskt att göra verklighet av, rätt så enkelt!
Det var jag, hjärtevännen och Liten. Vi stekte och stekte och stekte. Och varvade med massor av grädde och iskalla hallon och blåbär. Dom iskalla bären som tillslut blev sådär lagomkalla av dom varma pannkakorna, och som dessutom fungerade som nerkylning så inte all grädde skulle åka härsan och tvärsan.
Så himla nöjda vi var när den var klar. Dock satt vi inte under ett äppelträd en varm sommardag och åt utav den, som i sagan. Däremot gick vi en trappa upp, sjöng för fulla halsar, åt av den nyss-gjorda tårtan och hurrade för vännen som fyller år idag. Och det, var minst lika mysigt det.
Håhå, vad gott det var! Dessutom kunde vi alla äta av den, både stora och små. Och dom två minimänniskorna var i pannkakshimlen båda två.
Ta ditt favoritpannkaksrecept. Vispa grädde. Välj dom bär du gillar mest. Varva alltsammans tills tårtan nästan svajjar. Ät. Och njut.
Alla drömmar behöver inte vara så stora. Känslan av att förverkliga, är ändå densamma. Pannkakstårta kommer vi göra flera gånger, det har Minimannen bestämt.
Lillafrun
av Emmeli | feb 26, 2015 | Familj och Vänner, Liten 10-12 månader
Så är det visst tisdag, torsdag menar jag ju…och det är bara jag och pappa, igen. Morsan är på sitt låtsasjobb. Det verkar vara jag, Liten alltså, som fått uppdraget att väcka dagboken till liv för dagen. Jag har egentligen inte alls tid med det här, ska ni veta. Som Miniman i sina bästa år, har man mycket att göra, må ni tro! Oj, oj, oj.
Men jag tar mig tiden!, för morsans skull. Jag har ju ändå hela dagen på mig sedan, att leka, mysa med pappa och jobba vidare på mitt mest spännande uppdrag; söka upp dom skåp som pappa inte satt Minimannen-lås på…
Så… vad var jag skulle jag säga..jo!
Tänk, att ha en mormor.
Att dessutom ha en morfar, farmor och farfar. En hel drös av mostrar och morbröder. En faster och farbror och typ huuur många kussar som helst. Förstår du vilken lycka? Precis det där, har jag. Och mamma och pappa, förstås. Min familj.
Häromdagen fick jag paket, av mormor. Med min tjockoverall som jag glömt hemma. Overallen som är från en kusse (sånt är också übelyxigt!), en gullig lapp som fick mig att längta efter mormor och dessutom en spännande Alfons Åberg-bok.
Päronen brukar surra mycket om det där, att det betyder så mycket. Att ha alla dom där människorna runtomkring sig, alltså. Och dom har så rätt.
Dom brukar också säga att dom alltid varit överens om att drömmen har varit att bli päron tidigt, för att få uppleva det här med mormor och sånt, så länge som möjligt. Morsan är ju sist i sin syskonskara, en riktig, riktig sladdis. Men hon har ändå fått lyckan att uppleva alla fyra mor- och farföräldrar, till och med rätt länge. Och hon har njutit som bara den, av det. Såklart hade hon önskat ha dom i sitt liv, ännu, ännu längre. Så nu njuter hon av lyxen att hennes barn få ha unga och pigga mor- och farföräldrar.
Det är festligt! När mormor kryper runt och leker med mig på golvet, morfar är ute och drar mig i barnvagnen med Tore-hunden bredvid. Och när farmor leker jaga runt runda bordet i finrummet och farfar plockar fram stora duplolegohinken (sedan pappa var liten!) och låter mig gå bananas i legohimlen.
Jag älskar lappar, precis som mamma. Och den där lappen, gjorde mig så glad.
Nu får ni ursäkta, men jag har inte tid längre nu. Nån måtta får det vara.
Ha en bra tisdag, vettja! Men åh. TOOORSDAG, menar jag ju!
Kram/Liten
av Emmeli | feb 22, 2015 | Dagens outfit, Emmeli funderar, Familj och Vänner, Lilla familjen, Liten 10-12 månader
Det var igår.
Jag och Liten var bjudna till hjärtevänner, dom som bor där ute på landetlandet. Så himla mysigt.
Och för en gångs skull, hade jag tillgång till bil, trots att M jobbar. Eftersom han nästan alltid annars har bilen, och det dom gångerna åks hela familjen alltid ändå är han som kör (för jag vill det!), så dröjer det mellan mina körgånger. Och jag hinner alltid tro att jag inte kan. En utav dom värsta känslorna, om ni frågar mig. Dessutom har jag jordens sämsta (på riktigt) lokalsinne och hittar efter fem år bara till stor-ica och gymmet. Det är sant. Nästan, i alla fall. Och dessutom är det ett jädra meck och bara ta sig ut ur lägenheten med vagn, packning, bäbis och allt vad det är, eftersom man till slut måste hamna med allt på samma plats och alla dörrar ska vara låsta och det är en del snö som ställer till det och gör att omvägen är rätt lång, och så. Min löptur på morgonen, gick åt till logistiktänk och memorering av väg!
Efter att vi ätit lunch och gjort oss i ordning, jag och Minimannen, drog vi ut genom dörren med alla pinaler och hämtade upp vagnen som vi prånglat in i förrådet och sådär. Liten hoppade in i bilen, jag packade in resten och packade isär vagnen i molekyler, eftersom vårt bagage inte har några gasfjädrar, och är omöjligt att öppna med en hand och dessutom lyfta en vagn med också bara en hand… jo, jo. Vi jobbade på.
Men vet ni? Vi klarade det! Vi kom fram, på en gång. Och det var fett mysigt att köra bil själv, med nöjd bäbis som sällis! Jag var helt överlycklig och det kändes som att jag hade klarat värsta stora grejen. Ja, för mig var det stort. Att krångla mig ur lyan, lyckas få ihop vagnen i delar, hitta dit jag skulle, köra…
Framme!
Hos vännerna behövdes ingen lära-känna-varandra-tid. Pojkarna tycker att dom känner varandra så väl nu, så det lektes och busades på en gång. Så kramar dom varandra också, stup i ett. Vansinnigt gulligt!
En sån här sa Minimannen att han önskar sig. Jag ska också bli en händig man!, som pappa, säger han….
Och jag bjöds på himmelskt goda semlor. Alltså, himmelskt!
Pojkarna hade det inte så dåligt dom heller!
Lite vispad grädde till det där och dom var i godishimlen båda två!
Sen packades molekylvagnen ihop och vi var ute på en solig finpromenad, ner till isen. Solen gassade och det var helt makalöst härligt!
Vi höll oss såklart på land. Jag är skiträdd för isar. Rent ut sagt.
Ina-hunden och världens bästa L. Hon är precis som en extrastorasyster för mig, L menar jag. Att ha en sån, är stor lycka. <3
Ina-hunden är vacker som bara den, tycker jag.
Sen gick vi hemåt igen. Liten somnade och sov middag. Jag fick lyxen att slänga mig på världsskön kökssoffa och nästan-somna. Minimannen vaknar och vi tackade för oss, en himlamysig dag, och åkte hem igen.
Då var Minimannen snart-är-jag-ashungrig-hungrig, och jag körde hela 5-myoror-är-fler-än-4-elefanter-reportoaren. Gick fint. Tills jag skulle packa ihop vagnen (igen!!!) och ungen trodde jag lämnade honom i bilen. Avgrundsvrålet, uppdaterad version…. när jag fått på däcken på shassit så stod jag inte ut längre, hjärtat gör så ont av sånt där skrik, så jag skulle lyfta ur honom ur bilen… då låser sig bilen!! jag får totalpanik i en halvsekund, känner hur blodet stelnar till i kroppen. Tills jag kom på att bilnyckeln låg i jackfickan. Tokskakis fick jag bäbisen i famnen och på något vis lyckades jag med en hand prångla ihop allt och rulla hemåt. Kände mig som en oxe när jag bara packning på en hand och bäbis på den andra, upp för trapporna.
Vi ramlade in genom dörren och stekte dom där pannkakorna det första vi gjorde. Sen somnade vi tillsammans, klockan nio. Och vaknade idag, klockan nio! Helt galet.
Jag är fortfarande så glad över gårdagen. Det var världens pangdag. Äventyr, till fina vännerna, bara Minimannen och jag. Hejja!
Nu ska vi ta vara på söndagen allt vi bara orkar. Hela familjen är hemma och solen skiner, härligt!
Kram/lillafrun
av Emmeli | feb 15, 2015 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Hem och Inredning, Laga, Baka, Äta, Lilla familjen, Liten 10-12 månader, Lyan
Idag var en dag utan planer.
Så skönt, tänkte jag. En slappardag!
Vi hade en idé att, om solen sken, sticka ut och grilla korv och vara ute hela dagen. Men när vädret var lite småtrögt och det dessutom visade sig att Litens täckoverall blivit kvar hemma hos mormor och morfar, då skippade vi den idén. Mest då för den där kvarglömda bebbestassen. Efter frukost gav vi oss ut ändå, men med bäbis nerbäddad i vagn och utan korvsnärt. Det gick ju fint, det med. Solen kikade faktiskt fram också. Väldans vad bortskämda vi blivit med den sista tiden! Det tackar vi för.
Sen när vi kom hem ledde det ena till det andra. Som oftast när man börjar dona. Lyan förvandlades till en tomteverkstad. 
Alla källsorteringsbackar var proppfulla, brödförrådet var tomt, tvätten var ovikt, kylskåpet ekade tomt på inför-nästa-vecka-mat…. ja, typ så. Så, vi satte igång.
Bakade storsats morotsbröd,
…skrev matlista, var iväg och storhandlade, tömde sortering, vek tvätt och till sist var det såklart ”tvunget” att dra en söndagsstädning. Puh. Så skönt det är nu när allt är gjort. Och det är ju så himla mycket värt det, när man planerar och förbereder för veckan som står och knackar på.
Det var heller inte fy skam att äta nybakt morotsbröd till mellisfikat! Liten var överförtjust! 
Jag skar stora bitar till dom stora. Och små bitar till dom små. Så himla gulligt, Litens alldeles egna brödpåse. Jag kände mig som värsta bullmamman idag. Sån där som jag drömt om att vara; en superkvinna som grejsar med allt möjligt samtidigt som ungen också hänger med.
Nu ska vi piffa till oss och gå iväg på söndagmiddag hos gullvännerna. Vansinnigt lyxigt!
Så det var vår söndag, det. Jädrans så förberedda och redo vi är för ny vecka nu. Bring it on, bara!
(HÄR finns receptet till morotsbrödet)
God kväll!
Kram/lillafrun
av Emmeli | feb 15, 2015 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Hem och Inredning, Lilla familjen, Lyan
Som jag har längtat efter Liten när jag varit i väg och låtsasjobbat den här veckan. Det har gjort ont i mig när jag gått hemifrån, om än det faktisk gått bättre och bättre dag för dag. Från att nästan bryta ihop av att han vinkar i fönstret till sin mamma, till att tycka att det är vansinnigt gulligt och helt enkelt bara längta tills vi ses efter avslutad dag. Han är ju hemma med världens bästa pappa, liksom.
Men, så himla, himla mysigt och skönt det är med helg nu. Helg på riktigt, liksom.
Och vilken helg,sedan!
I fredags var vi ju hellediga alla tre (aslyxigt, i know), fick finfrämmande på kvällen av ännu en Liten-familj. Just det, fredagen var ju lite pre-alla-hjärtans-dag också. Mannens överraskningar, du minns. Så igår, lördag. Då var det min och Litens tur att överraska och senare var vi ute på långpromenad i solen med pappan, innan han stack iväg på uppdrag. Jag och Liten var dessutom ute på ytterligare en långis med grannarna på eftermiddagen, så jag tror nog att vi knatade en mil totalt. Friskt var det. Och med solen som sken, helt underbart! Dessutom fick jag och Liten kort och paket på posten, av Syrran. Äääälskar att få post. Särskilt paket-post. Och särskilt från en älskad syster.
Kvällen spenderades hemma i lyan, bara jag och Minimannen. Vi dansade till mello-låtar, myste i soffan och strosade runt i rummen och njöt av alla färska blommor och av att faktiskt kunna gå (!). Sånt är inte att ta för givet! Särskilt inte när man är 11 månader…
Och idag är det söndag.
En hel dag kvar av ledigt, energitankande, familjetid och mys. Jag kan omöjligt se mig mätt på dom där 10 vackra, vackra rosorna som jag fick av mannen häromdagen. Det bästa av allt idag, är att han är hemma idag!
Hoppas att Du har det gott i helgen, du med. Nu njuter vi järnet av söndag!
Kram/lillafrun
av Emmeli | feb 14, 2015 | Familj och Vänner, Hem och Inredning, Laga, Baka, Äta, Lilla familjen, Liten 10-12 månader, Lyan
Vi hade ju finfrämmande igår.
Förbenat trevligt. Ni vet våra hjärtevänner, som är som familj, som också bor här uppe i norrnorr. Det var dom och deras gullunge, som är nästan precis lika gammal som Liten, som var här och fredagsmyste. Vi dukade och lagade och fixade tills det plingade på dörren. Liten satt snällt bänkad framför Pippi, så hans päron kunde få klart maten utan att behöva hämta bäbis hängandes i finlampan i vardagsrummet eller typ plocka upp honom i tvättkorgen eller så.
Min lilla mini-Karlsson-på-taket. Han som slog till och tog middagen framför Pippi-filmen.
Jo, jo.. ibland får man göra så!
Mannen var snyggkock i snyggskjorta.
Och så kom gänget och vi hade en väldigt god fredagkväll. Åt tacos och barnsligt god marängsviss,
…och sörplade kaffe och jagade bäbisar och pratade och pratade och njöt av skön och bäbisfartig fredagkväll tillsammans.
Liten fick äntligen lämna paketen han köpt till O i ettårspresent. Det var paketöppning och lek i köket. Lite småblygt där i början. Men när småpojkarna blivit varma i kläderna och tyckte att nu känner vi varandra, då visste dom inga gränser… till hur mycket dom skulle leka med varandra, kramas och busa. Kinderna lyste rött på dom båda och jag njöt av att se Liten ha så himla roligt med sin kompis.
Så satt han där, svettig mitt på köksgolvet bland alla sakerna. När vännerna åkt hem, musiken tystnat, alla leksaker var trötta och kvällen var kväll. Och undrade, vad det egentligen var som hade hänt.
Han ville ju leka mera, sa han…
Ja. Kvällar som igår… hjärtefina. För hela familjen.
Kram/lillafrun
Senaste kommentarer