Tack.
För dessa dagar, hemmahemma.
Soliga, långa barnvagnspromenader. Mammamat. Familjetid. Tupplurer i hammocken med en snusande Liten bredvid. Träningsvärksgivande träningspass. Skratt. Bästisfika. Lugn och ro.
Tack.
Jag är en vanlig kanin. Vanlig, fast ovanligt fin.
Så sant, så sant, Liten. <3 Och nu är vi på väg. Mot ditt, mitt och din pappas hem.
God söndag!
Vi vaknar lite grusiga i ögonen idag, och med skrattet bubblande innanför bröstet. Äter frukost, vandrar helafamiljenpromenad och jag och mannen packar ihop våra saker här hemma, hos mina päron. Vi har som vanligt åkt lite emellan mina och mannens föräldrar. Det är så mysigt att dom bor så nära varandra. Som igår, så kvistade vi till svärpäronen över dagen, åt världsgod lunch, fotade fyra, fina generationer och sedan åkte vi tillbaka till mina päron igen. Det vankades ju taikonskväll!
Och åh. Jag fullkomligt älskar att jag har en sån stor familj. Ses vi så är det som värsta discopartycrazybananasfesten på en gång. Barn härs och tvärs, massor av god mammalagad mat och sån där humor som man bara förstår inom familjen och fullkomligt skrattar ihjäl sig åt.
Och alla, var helt galna i lille Liten. Och han, Liten, han njöt; låg som den prins han är och snusade och sov. Hoppade från famn till famn. Kusinerna pussade, snusade och kramade på honom.
En helt underbar syn.
Han som tidigare var den yngsta minimannen i familjen, tyckte att S fick liiiite väl mycket utav M´s uppmärksamhet. Något M fick fixa under kvällen. Läsa några extra sagor, bära i famnen, se på lejonkungen och bara ha dom-två-tid.
Ja. Dagen igår var verkligen en höjdardag.
Och idag förbereder vi oss alltså inför morgondagens hemfärd. Veckan här hemma har varit helt ljuvlig, jag har njutit så. Och dessutom är jag lite smygnöjd över mig själv att jag grejjat grejen, att ta hand om världens bästa bäbis, både dag och natt, typ helt själv. Såklart har jag fått en del hjälp, men då M har tokjobbat så har jag helt och hållet skolats ur den där vi-är-hemma-båda-två-och-kan-typ-amma-tillsammans-om-vill-men-M-har-ju-inga-tuttar-men-typ-grejen. Väldigt skönt, en frihetskänsla liksom. Jag har ju till och med vågat mig ut och roadtrippat med Liten, bara han och jag. Hejja oss!
Men vart var jag?
Jo. Söndag.
Helgen är inte riktigt över ännu. Vi ska suga ur det allra, allra sista. Packa ihop på det ena stället, bila till det andra, söndagsmysa hos svärpäronen och kanske hinna med en minibesök hos Mäjadalenkusinerna (S fick inte nog av dom igår, säger han). Den här dagen verkar inte sämre. Lycka!
ALLT GOTT!
Idag blir Minimannen fyra, hela, stora, starka, matglada, lenakinder -långa veckor.
Vår älskade son. Så lycklig du gör oss. Oss alla i familjen. Både den lilla versionen och den taikonsstora versionen.
Vi firar med tidig lördagsmorgon. Ja, för Liten, mormor och morfar, i alla fall. Jag och mannen fick somna om tillsammans i någon slags efternattenvarm hög, bland alla täcken och kuddar. Helt underbart mysigt. Under tiden vi sov hade minimannen bjudit på sitt allra, allra bästaste jag. Firat av ett leende, dagen till ära, mot både morfar och mormor. Första leendet, mot någon annan än sina päron, alltså! Ja, för det har vi ju avverkat för drygt en vecka sedan, faktiskt.
Ett bad, massa frulle och en lyxig morgonpromenad tillsammans med morfar, för minimannen.
Nybadade småtår.
Kvalitetstid med morfar och Torehunden.
Och hotellgod, mammafixad frukost, dusch och tillpiffning av två lite morgonruffsiga päron.
Så nu är vi redo för lördag, hela gänget. En dag som kommer innehålla nya möten för den minsta. Fyra generationer ska luncha ihop och ikväll blir det mys med Mäjadalenkusinerna..
Viiilken lördag, tjohoo!
(Och! …min hunk är hemma. Tjohoo! Samtidigt som jag är mamma, så är jag bubblig i magen inför mannen… typ som om vi inte kommit fram till första kyssen ännu. Och, det kan jag ju avslöja, att, det har vi ju faktiskt. Så heja nykärskänslan! )
VÄRLDENS BÄSTA LÖRDAG.
-Det önskar jag Dig!
Orden, menar jag.
Dom som beskriver känslan, av att komma hem. Till huset och människorna som är min trygga bas här i livet. Min början, till vad och vart jag är idag. Huset spelar kanske inte så stor roll. Men människorna.
Så, finns dom?
Orden, menar jag.
Eller är det bara så att dom känns i hjärtat på det där viset, som är helt självklart, men som stannar där. I hjärteord, i känslor. Det känns gott. Det är allt jag kan säga. Det tysta hjärtespråket talar sitt tysta språk. Det är inte svårt att förstå. Det är bara det att det inte går att skriva eller tala. Det bara känns.
Mamma och Pappa- åh vad jag älskar er.
Och den här dagen. Den. Den. Har varit fin.
Jag och Liten blev välkomnade med flaggan i topp.
Gick direkt ut på en toksvettig tommelmorunda. Det var ingen lek att gå det snabbaste man kan uppför den backen (du som gått den vet vad jag pratar om!). Med barnvagn dessutom. Men det var så vackert, med videkissar här och där, tussilago och porlande vårbäck.
Liten sov gott. 
Den bästa pappa-morfarn i hela världen.
Mamma hade fått precis samma idé som jag, att sätta minipåskisarna i glasburk. Hennes konstellation var ju mycket finare än mina, ta hennes tips istället. Stor burk. Hur fint som helst.
Gullmamma hade gjort risgrynspudding, min favorit, som jag kunde äta huur mycket jag ville av. Förstå den lyckan!
En kaffekopp ute på altanen efter det…
Sen somnade jag och minimannen. Jag i hammocken och han i sin vaggande vagn. Heaven!
Sen kom mamma-mormorn hem ifrån jobbet, Liten njöt. 
Nytrillade köttbullar till middag.
Och sen fick jag hoppa in i en dusch och fräscha till mig. För strax därefter kom den älskade in genom dörren. Som jag längtat efter honom. Och inte bara jag….
Behöver jag säga mer? Nä.
Kärleken talar för sig själv.
Så.
Med en lång långpromenad och kaffetår, tillsammans med M, miniM och vännerna. Fantastiskt god kantarellsoppa á la mannen. Bäbismys. Och nu, en varm dusch och en iskall mangosmoothie.
– då är jag helt och hållet komplett. Fulltankad av sånt där måbraigt. 
Tacksamheten trillar ut ifrån kroppen i form av salta tårar. Dom trillar på Liten och på tankarna om hur bra vi har det. Jag tackar för varje dag.
Tack för idag.
Och lördag blev till söndag.
Lördag. Med lång, rask barnvagnspromenad i hela 10 plusgrader och sol. Korvgrillning till lunch, med efterföljande kaffekopp, sittandes på ett liggunderlag, lutad mot varma väggen, med nosen mot det där älskade skenet. Efter timmar utomhus var vi sådär skönt trötta, du vet. Friskluftmöra. Jag somnade i soffan, med en Liten som snusade på min mage. Bästa sömnpillret. Medan mannen sedan lagade middag fick jag krypa ner i ett varmt badkar för att andas och mjuka upp kroppen. Oerhört skönt. Och senare avslutades kvällen tillsammans med kära grannarna. Ostbrickan, nostalgiska gladiatorerna, dom där två gullbäbisarna och så vi, dom fyra nyblivna päronen. Vi hade sannerligen en finfin kväll.
Sen blev det natt. Och klockan snoddes fram ett varv.
Och idag vaknar vi till söndag. Jag försöker räkna ihop hur många timmar jag sovit i natt, men jag får inte till det alltså. Amningshjärnan orkar inte tänka timme hit, tillbaka, timme dit, minus en..blablabla. Jag känner mig utvilad, och med påtåren slurpad, kommer jag vara helt fit for fight för dagen. Det vill säga, en söndag med lugn och ro i kroppen, två älskade näranära, långpromenad och finurlande på Litens första åka-hemifrån-resa,(tillsammans med mig och M såklart). Jag måste skriva packningslista, noggrannare än vanligt.
Men först den där påtåren. Och en stund av beskådning, av den där vackra, vackra varelsen, med dom söta men ack så bestämda ljuden. Han med den där lena foten, dom blå ögonen och den guppande magen. Som andas, in och ut, för livet. Han, som jag för allt i världen inte kan förstå att jag varit en del i skapandet av..
Det här gjorde vi bra.
… säger vi till varandra, jag och mannen. Lite skämtsamt men samtidigt med en stolthet som ingen någonsin kan ta miste på. Det vore konstigt att inte vara stolt. Han är ju helt bedårande. Vår prins.
En lördag som övergick till söndag. Dagar som flyter ihop, sammanflätade av sånt som gör kropp och själ alldeles måbraiga.
Senaste kommentarer