av Emmeli | apr 26, 2015 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Lilla familjen, Liten ett år
Jo, jo! Vi var på 6-årskalas igår.
Så vansinnigt mysigt och festligt så.
Det hängde mängder av ballonger i taket, sjöngs ja må han leva många gånger om. Det öppnades paket i raketfart, lektes på livet. Så åt vi hemmapizza, enligt 6åringens önskan och till sist kalasfikade vi så det nästan stod ut genom öronen på oss.
Ett så himla fint födelsedagskalas!
Bildregn. Kommer här:
Liten tyckte pizza var himmelskt, och åt på glatta livet.
Ständigt vaktad Miniman, av alla gullisar i familjen. Vilken lycka, alltså!
Födelsedagsbarnet ena present. Så jädrans läskiga! Hulkens händer..
Det lektes för fullt med alla nya grejer. Med tungan rätt i mun, byggdes lego samtidigt som Liten försökte norpa åt sig något han tyckte verkade intressant. 
Och där var morsan också; i ny blus från kappahl. Så himla söt och framförallt väldigt skön.
Grattis på födelsedagen, älskade barn. <3
Jag har sagt det förut, men jag säger det igen; det är en gåva, det där. Alla älskade människor vi har runt omkring oss, menar jag.
Och idag är det söndag och vi har ännu ett födelsedagsbarn i familjen… vilken kalashelg, alltså! Idag är det min älskade lilla Mammas dag.
Må så gott idag!
Lillafrun
av Emmeli | apr 21, 2015 | Familj och Vänner, Liten ett år, Mammalivet, Träning
Det är vårligt så det förslår,
himlen knallblå och solen så varm, så varm.
Backen är bar och härs och tvärs blommar vårlökar. Fiskmåsarna skriker så högt dom bara orkar. Det knoppas och porlar i bäcken.
Och den här tiden, är precis lika ljuvlig och magisk varje, varje år.
Att då dessutom få vara Litenledig denna tid, är nästan lite för bra för att vara sant. Men sant är det och jag är omåttligt nöjd över faktumet och nuet.
Idag känner jag sån tacksamhet. Över att få ha det så bra, vara frisk och omringad av goda människor. Att få vara mamma till min fantastiska son och fru till den där mannen som är min största idol här i livet. Jag känner tacksamhet. Över att få leva livet. Vilken gåva!
Vad vi har gjort idag, här i lilla byn?
Varit ute. Precis hela dagen. Kastat frisbee, gungat, lekt med Torehunden. Liten har sovit i vagnen och morsan har tränat årets första tabatapass ute på gräsmattan. Vilken känsla!
Vi har ätit lunch ute på altanen, druckit kaffe ute i trädgården. Jag har lättnads-suckat tusen gånger. Och Liten har dragit dockan i dockvagnen… men det var bara kul i två sekunder sen tog bilarna över igen och brummande ljudet från Minimannen var igång.
I eftermiddags när Liten skulle sova igen så gick vi på långpromenad. Kikade på hästar i massor och sen slumrade Minimannen. Jag fick världens skönaste mammastund när jag kom hem; satte mig mot husväggen och halvsov.
Hå, hå. Idag är livet gott.
Lillafrun
av Emmeli | apr 19, 2015 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Lilla familjen, Liten ett år, Lyan, Träning
Den här veckan har varit så fullspäckad på alla sätt och vis, så fullproppad av intryck och jag känner mig så tacksam och varm i hjärtat. Allt har gått så bra med allt och med den hjälp vi fick igår, alltså..
I morse när jag dagbokat från sovrummet och vi skulle kliva upp och börja duka fram frukost.. då möts vi av en lapp där det stod ord skrivna med så mycket hjärta att jag blev alldeles rörd. Svärisarna hade ätit frukost och sedan packat och börjat resan söderut igen, ”vi tänkte att ni behövde sova”, stod det bland annat. Ja, dom är fantastiska dom där två, inte undra på att deras son är en riktig pärla.
Så vi blev lite småsnopna med dukade frukost till oss själva och hade sedan en välbehövligt lugn morgon. Liten sov inte så bra i natt heller, ändock bättre än natten innan men det är helt klart så att han inte riktigt är i vanlig Minimannen-mode. Han tycker nog också att det är konstigt det som händer nu… plus dom där tänderna då, som jag genom en brottningsmatch och nästa några fingrar kortare, lyckats se är på väg både här och där. Stackarn.
I alla fall.
Mannen stack ut och sprang, jag sov ner Liten och packade ytterligare en låda. Sen drog jag ihop vännerna för ett fika ute på gården. 
Vår kära granne fyller år och sånt måste firas, och eftersom vi har frysen full av fika från Litens ettårskalas så blev den ekvationen väldigt lätt att lösa. 
Och det var så otroligt mysigt att vara där ute, fika, rikta nosen mot solen och ha en stund tillsammans.
Älskade vänner!
Och titta här..
Hur gulliga får man vara! Kompisarna. <3 (Kika in HÄR, för att läsa mer om den lilla Sessan och hennes fina päron! Våra vänner för livet-vänner. <3 )
Och nu har jag också fått vara ute på en springtur, vi har piffat till oss alla tre och ska nu vandra bort till hjärtevännerna för middag. Det är mycket känslor nu och alla är vi ledsna över att inte längre kunna bo så nära varandra, vi vänner, som vi gjort nu så länge…
Ljuvligt springväder. Premiär med tunna springtights!
Och, jo just det…
..där nånstans på mitten av söndagen råkade jag såklart låsa oss ute också.
Men nu kan vi ju det där, så det var bara knata upp till villakvarteret och fråga några gulliga typer om en stege. Mannen drog till med värsta steg-posen..
Inga problem. Slutet gott, allting gott!
En söndag med extra allt. <3
Lillafrun
av Emmeli | apr 19, 2015 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Lilla familjen, Lyan
Ja, det här gick fortare än vi kunde ana.
Inte trodde jag för en vecka sedan, att jag en vecka senare skulle vakna i en lya där det i stort sett bara är sängen kvar i sovrummet, ett toktomt vardagsrum, typ inga möbler. Förutom i köket då, där är allt kvar i sin ordning. Mannen är motorn i det hela, Arbetsledar´n!. Och jag, är en arbetsvillig, megafirrig anställd. Inget fel med det, och det är rätt befriande att inte ha så mycket kontroll, för en gångs skull. Vi brukar alltid bestämma saker tillsammans, men den här gången är det lite speciellt. Jag är ju som jag är; tycker det är jobbigt med förändringen som är nu, samtidigt som det känns precis hur underbart som helst. Men grejen att stå med ena foten i det här Norrnorrlivet, med vänner i samma hus och allt det där, och så med den andra foten i något nytt, som förmodligen kan bli precis hur fint som helst… , det känns… lite omtumlande.
Men i alla fall.
Igår;
efter att jag och Liten vaknat till liv efter den där natten som mest bara var kaos, så var vi först och främst ute på en långpromenad i det helt ljuuuuvliga vädret. Liten sov och jag tankade energi inför dagen. Sen kom mannen hem, från sitt uppdrag där han dessutom lyckats få med sig ett stort släp (allt är så krångligt så jag ids inte gå in på detaljer). Och med sig hade han en helt vansinnigt bra flyttpatrull; Svärisarna. Och även dom hade ett stoort släp med sig.
På några fjuttiga dagar har jag och mannen lyckats packa ihop rätt så mycket, men jädrans alltså… med den trupp vi hade igår, där Liten var lyxomhändertagen med lekfarmor hela dagen lång
…och männen bar och bar..
..och jag fick möjlighet att bara fylla och spotta fram proppfulla kartonger på löpande band. 
Ja, då gick det fort.
Och trevligt och gott hade vi det också, mannen skrattade och mumlande att jag var så lik min mor. Lill-B… det tar jag som en komplimang. Det är ju så mycket trevligare att jobba på om man är mätt i magarna och sådär, tänker jag. Mat och fika om vartannat ska det vara en sån här gång, så det så. Så hade vi också ännu en stjärna här under taket; vännen C som jag bjöd på middag, som blev den som stod och lagade tillsammans med svärmor medan jag packade. Inga konstigheter för henne, hon finner sig i allt och är ett sånt bra stöd och känner mig liksom så bra. När jag står där och ser lite gråtig ut, när dagen börjar bli marathonlång och krafterna börjar sina och jag plötsligt tycker det är ursorgligt att lyan mer och mer börjar likna ett skal, då kramar hon mig. Precis i rätt skede. Det är en vän. På riktigt. <3
Nu vaknar vi till söndag och en dag till av flyttpacksfix väntar, sen trycker vi på stora pausknappen för en månad…
Min älskade man. Han som log finurligt för varje låda han tog i.. ”jag tycker om dina lådbeskrivningar, älskling!”, sa han.
Jo, jo, sa jag!
Vill önska er en fin söndag!
Lillafrun
av Emmeli | apr 12, 2015 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Lilla familjen
Att det är vansinnigt vackert i Höga Kusten, det råder det ingen tvekan om. Men ibland blir det sådär mäktigt att det nästan är svårt att ta in. Som häromdagen, när vi var ett helt gäng från familjen som knatade uppför Fäberget. Ett berg jag bara sett bilder från och länge velat gå upp till. Och nu så.. i full storm gav vi oss iväg. I skogen var det ena stunden rätt mycket snö (skare tack och lov!) , för att i nästa vara barmark. Inne i skogen var det lä och skönt, för att uppe på toppen vara stormigt igen. Väl uppe..
Makalöst vackert!
Jag som är höjdrädd..
… höll typ på att göra i brallan, alltså. Till en början var bekymmerrynkan djup på morsan. Ungen verkade nöjd och mannen bet sig i tungan för att inte gapskratta mig rakt i ansiktet. Dramadrottningen, undertecknad, trodde såklart att alla bara skulle flyga härs och tvärs. Men jag lugnade mig..
Efter att ha varit en första sväng och tittat på den mäktiga utsiktet, så parkerade vi oss i vindskyddet. Storan gjorde upp en finfin eld och vi hade det så gott där. Ena minimannen äter banan, den andre ler med hjälp utav en kall korv.. inga konstigheter!
Det fikades och förundrades över utsikten
…och skrevs i gästboken..
..och sen gick vi neråt igen.
Med hjärtat varmt efter ett äventyr att minnas.
Fäberget. Tack för den här gången!
Lillafrun
av Emmeli | apr 11, 2015 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Lilla familjen, Liten ett år
Så var vi återigen på väg norrut.
Mot norrnorr och lyan vi älskar, men ändå är så less på att vi nästan kolavippar.
En sista morgon hemmahemma fick vi, med frukost bättre än på vilket hotell som helst. Liten hjälpte pappamorfar att kamma Torehundens skägg och busrejsade en sista gång. Medan morsan stack ut och sprang en sista runda innan hemfärd. Och nu är vi alltså på väg, till det vi kallat hemma i snart fem år men som nu börjar kännas som något annat, något vi är på väg ifrån.
Vi har haft så himla fina dagar här hemma. Välbehövliga. När jag fick slappna av på riktigt klappade jag ihop som ett korthus, typ. I tre dagar, precis i början på den här veckan, var jag mer eller mindre som ett vandrande spöke. Men för var dag som gått, för varje kväll jag gått och lagt mig i tid tillsammans med Liten, för varje stund jag tillåtit mig själv att bara tokgråta för att det är det som känts skönast. För varje stund jag vilat i hammocken, för varje pepp- och pratstund med familjen, för varje älskat springvarv, så har jag bara blivit mindre och mindre spökig. Och nu känner mig som en ny människa, i jämförelse med i måndags. Hallelujah!
Vi, jag menar mannen och jag, har hittills varit så bra på att ta en sak i taget. Det har gjort att det har flutit på så bra och att saker liksom inte har känts jobbiga, än om det är rätt mastodontiga perioder vi tagit oss igenom. Felet jag gjorde nu, var att jag bara staplade allt som känns pirrigt och småjobbigt här framöver, i en enda stor hög. Staplande, när man dessutom är trött och slut efter en målgång. Inte bra. Dessutom blev jag farträdd, i efterhand liksom. Men nu försöker jag återigen att tänka en sak i taget, allt kommer att lösa sig! , precis som jag brukar och det känns som ett stående, vinnande koncept. 
Mammamormor och Liten spejade på pippifåglarna en sista gång.
Sen blev det kramar och pussar och ett tack-för-allt! Vi älskar er. Hejdå, vi ses snart igen!
Älskade hemmahemma.
Lillafrun
Senaste kommentarer