av Emmeli | dec 14, 2014 | Emmeli funderar, Hem och Inredning, Lilla familjen, Liten 7-9 månader, Lyan
Ja, precis så.
Kära nån. Efter att jag suttit och mumlat med mig själv (och er) i går eftermiddag, så drog vi/jag ju igång. Var ju tvunget så. Och med Litens hjälp så tog det oss typ 7-8 timmar, sen så var vi klara. Till vår glädje fick vi besök en stund där på mitten, fina vännen kom och höll oss sällskap, hjälpte oss lyfta kistan tillbaka på den där nytvättade ryamattan och så var hon världsbra barnvakt, som alltid. Jag var som i en packningsdimma. Den minsta av oss, han behöver mest grejer. Jag fascineras varje gång över hur många pinaler det är att komma ihåg för en liten bäbis. Så bäddade jag rent, packade allas väskor. Liten hejjade på och tuggade på dammsugaren, med struten på huvudet…
Han gick ju och knöt sig så småningom förstås, men jag matade på. Fixade klart all tvätt, strök, skurade golv. Sent i natten pysslade jag också. Gjorde strutar som jag fyllde med polkagrisarna vi gjorde förra veckan. Vilken fin ge-bort-till-någon/några-du-tycker-om-present, nu i juletider!
Sen sitter jag och pustar ut en stund och hör röster utanför sovrumsfönstret. Arga röster. Det är fest i kvarterslokalen och den har minst sagt spårat ur. Så elaka ord jag inte ens tänker ta i min mun eller skriva, bufflande och hot som övergick till slagsmål. Jag stod några sekunder och funderade om jag bara överreagerade, men så börjar dom verkligen att slåss på riktigt och jag hör sparkar. Jag ringer polisen. Skakar på rösten, försöker snabbt få fram vad som hänt. Bäbisen vaknar och jag håller han i min famn, helt skakis i kroppen. Vi står i fönstret och väntar. Det tar bara några minuter så är dom där. Två polisbilar, fyra poliser. Griper, förhör och efter en lång stund åker dom.
Så otäckt. Så glad att jag ringde. Vad tar det åt människor ibland?
Det tog sin tid innan jag kunde somna i natt, så i morse när väckaren ringde vid tupptid, var både jag och mannen som jobbat långdag, tröttare än trötta. Men vi har peppat oss med att vi är på väg!. Adventsmyset har jobbat på, i röran. Jag var tvungen att ta en bild, det såg så roligt ut. 
Kylskåpstömning och urtorkning. Bäbisen tömde han också…. ljuslådan, spridde stearinsmul över köksgolvet och brydde sig inte nämnvärt i att det var nyskurat.
Han har packat det han tycker är viktigast.
Typ Håkan…
Jag är själv så vaaansinnigt nöjd med packningen. Ljuslyktorna är fyllda av pynt. Det är saker i saker, för att vinna plats, liksom. 
Och titta den här murgrönan. Instängd i hinken, som en elak orm. Den vill ut! Ha, ha!
Och nu är vi på väg. Jag och Liten hänger här i baksätet. Bland fiol, kostym, dator och gudvetvad. Bäbisen sover och jag håller i hans mjuka, mjuka hand. Framför mig har jag världens vackraste nacke. Det är otroligt vackert väder ute och det gör mig, den extremt åkrädda, lite lugnare. Sol, ljus, och gnistrande träd. Tack för det!
Nu åker vi. Mot julen!
Glad tredje advent!
Kram/lillafrun
av Emmeli | dec 13, 2014 | Emmeli funderar, Liten 7-9 månader
Jag känner mig som hej-kom-och-hjälp-mig nu.
Bränslet tog slut liksom. Och då sitter jag här, mitt i röran. Och har inte ens börjat med vad jag skulle ha börjat med för flera timmar sedan.
Jag tog chansen att i förmiddags sticka ut och springa. Det är inte halt längre, och det blev en riktigt bra runda. Jag mötte bland annat vännen som var på väg ner på stan och skulle lussa kl 13.30. Flåsandes sa jag jamen, jag kanske hinner! Så jag skyndade mig hem. Bäbisen sov, M åkte iväg på uppdrag och jag fixade i ordning mig. Fick lov att väcka upp bäbis, skynda ge honom mat, rekordsnabbt byta och klä på honom och sedan kasta oss ut genom dörren. Nappen hann vi inte få med oss… men Liten sa att det skulle gå bra. Så när vi närmar oss lillastaden, så får jag ett sms:
Det blir inget lussande mer idag.
Baaah. Antiklimax. Men jag och Liten bestämmer oss för att ändå fortsätta gå, vi fick ju oss en långpromenad om inte annat. Jag menar, dom är det ju få av per vecka…. ha, ha!
Och nere i lilla staden?
Ooooouuuuthäääärdligt mycket folk. Vilken knäppstare går på stan med bäbis och barnvagn, utan sällskap, en värstinglördag innan jul!? Oooh, jag bannade mig själv. Gick på Classe för att köpa en sån där svart lykta till mamma. Tvärslut, så det ut som. Så jag tog en röd och gick och ställde mig i aslånga kön. När jag är nästan-framme så kommer jag på att tänk om det ändå finns en svart någonstans. Så jag prånglar mig ur kön, välter ett halvt ställ fullt av kortlekar. Går skamset och toksvettig och frågar om hjälp. Allt löser sig och jag kunde återigen gå och ställa mig i den aslånga kön, med en SVART lykta till mor. Det fanns EN kvar. Röta och hallelujah!
Vi matade på. Trängde oss fram med rolls roycen bland så många människor som jag inte ens visste bodde i denna lilla stad. Drog på Madame Filur och blev med det besöket heeelt färdiga med julklapparna. Vilken lättnad! Så då vandrade vi hemåt. Liten var helt rödblommig och toksvettig, mamman likaså. Usch. En bäbis ska inte behöva julklappsshoppa. Han sa visserligen hela tiden att det gick bra (satt tyst och stirrade ut allt och alla).
Och ja. Nu är vi hemma. Liten har precis somnat och luften har gått ur morsan, totalt. Men jag villvillvill hinna med en massa innan mannen kommer hem i natt, så att vi kan komma iväg i så bra tid som möjligt imorn. Frågan är vart jag ska börja.. hänga den där tvätten jag inte hann hänga förut kanske? Och sen vika en massa tvätt. Packa kläder. Rota fram alla julklappar som jag gömt och typ glömt vad jag gjort av dom. Städa behövs också. Det är typ skräpigare och snuskigare än någonsin. På något konstigt vis så tycker jag om när det är lite röra, för en gångs skull. Packningskaos. Pedanten får sig en redig prövning. Och vad som väntar, en färd söderut för jul och lov, det gör det hela till ett mysigt kaos.
Tack som lyssnade!
Ena dagen går vi på julbord tillsammans. Nästa storshoppar vi på stan bland tusentals människor. Du är mig en trevlig Miniman, Liten! Mamma är så glad för dig.
Kram/lillafrun
av Emmeli | dec 13, 2014 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Lilla familjen, Liten 7-9 månader, Lyan
Kommer du ihåg att Liten fick post häromdagen. Som jag, absoluut inte fick öppna? Idag fick jag, med hjärtat bultande varmt, reda på vad som var där i…
Titta!
Ett brev till Liten. Med de omtänksammaste, mest kärleksfulla ord. A, min yngsta systerdotter. Hon är som min Lillasyster. Och hon är, Litens Gudmor. A och lillsvåggen (som ju inte är min svågge, men som jag kallar han för i alla fall!), dom älskar verkligen vår lille Miniman. Han har ju namnsdag imorn, Liten. Och som lite för tidig present, fick han det här, så att han, med hjälp av pappan, skulle kunna lussa för mamman. Jag är så rörd.
Så, i morse kom dom in.
En stjärngossebäbis med lysande ögon och strut på huvudet. Pappan i långkalsong och med murrig morgonröst. Och dom sjöng (läs: M sjöng!)
” NATTEN GÅR STORA FJÄT, RUNT GÅR OCH TUVA… ” (nästan rätt text och allt…. ha, ha!)
Lussefrukost, med favvogröt och tända ljus och färdigbredda mackor och lussekatter förstås.
Jag är så varm i hjärtat och så oändligt tacksam över människorna jag har runt omkring mig och min älskade lilla familj.
Vilka magiska dagar vi har nu. Jag bara njuter.
Den lättnaden som sköljde över mig igår, alltså. Ja, hos både mig och mannen. Förresten har jag nog inte riktigt förstått att vi får lov att slappna av nu. Det kommer nog när det blir måndag igen, eller så. <Vi firade med långpromenad i regnsnuskigt väder, var och lämnade tillbaka boktraven som använts för referenser till uppsatsen. Och så skålade vi i eftermiddagskaffet. Jag hade visst slappnat av helt och släppt passa-upp-fokuset för en sekund. Plötsligt var hela kaffekoppen utspilld. Panik. Liten satt i mitt knä och blev helt kaffedränkt. Tack och lov hade kaffet kallnat och han var inte berörd ens, mer än att han skrattade lite tillgjort och doftade kaffeböna. Tack Gode Gud för att han inte brände sig. Jag behöver nog inte säga att det inte bekom mig ett endaste dugg, att kaffet låg som en stor brun pöl på den vita rya mattan. Över hela vita, nytvättade, nystrykna duken på bordet. Över mig. Nä. För det viktigaste var att inte Liten gjort sig illa.
Kvällen. Den spenderade vi i lugn. Hängde i soffan, tvättade som galningar (bland annat asstor ryamatta…) och såg på Jul med Ernst. En vacker kärleksförklaring från mannen till mig, att han ville se det med mig, menar jag. Och jag äääälskar Jul med Ernst! Och blev om möjligt, ännu mera längtig till imorn, än vad jag redan var sedan innan. Mannen? Han muttrade som vanligt över den där halsduken och sådär… även om han, M alltså, är en liten kopia av Ernst själv. Men det, vill han liksom inte höra något om.
Nu ska vi ha lördag.
Mannen drar iväg på det allra sista uppdraget innan jul. Jag och Ministjärngossen? Vi ska röja här hemma. Lyan är som ett endaste trassel. Med storpackning på gång och tvätt som hänger kors och tvärs. Men vi har det gott. Och njuter.
(TACK alla ni som peppat oss i höst. Och tack för alla hejjarop nu när vi är i mål. Så fina ni är. Tack!)
Framförallt: Tack A och J för att ni, 40 mil bort, lyckats anordna Livets sötaste luciatåg. Love you! <3
God Lucia!
Kram/lillafrun
av Emmeli | dec 12, 2014 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Lilla familjen, Liten 4-6 månader, Liten 7-9 månader, Musik
Just nu, vet jag inte om jag ska skratta eller gråta.
Uppsatsen är klar! Vi är i mål med denna crazy-bananas-höst.
I huvudet rör sig tankar och ord, runt, runt. En blandning av lättnad, vemod, separationsångest, jullängtan, hemlängtan, ännu mer separationsångest, lycka, någon slags sorg. En tacksamhet. Så oändligt stor.
Som vi har kämpat denna höst.
Det har varit tufft. Många gånger. Men vi har inte gett oss. Målet har varit vårt mål. Och är det något vi är, jag och mannen, så är det tjuriga.
Bäbisen, har varit min hjälte. Mannen, min klippa. Trots att jag hållit på med en hel del saker som hör min utbildning till, så känner jag inte att jag tappat tid med min älskade Miniman, vilket är det allra viktigaste i det hela. Pappan har haft så herrans många uppdrag denna höst, att jag och Liten snarare har tumanhand-hängt så mycket, att vi nu är varandras absoluta favoriter! När jag tänker efter.. så förstår jag inte hur vi hunnit med allt.
Vi har stöttat varandra och team-workat, på det där sättet som gör oss till dom Tre musketörerna. Teamwork, lagt Lilla-familjen-pussel med ett ständigt prio-ett-fokus på att Liten ska ha det bäst. Det där, en gudomligt snäll bäbis och en stor skopa jädra anamma. Det är vinnarkonceptet.
Eftersom Liten ammats/ammas så har jag inte varit från honom längre tid än typ tre timmar på en dag. Ofta, ofta har vi ju dessutom skrivit här hemma, så då har jag haft bäbis nära trots allt. Guld värt. När det har knipit, att pappan inte kunnat ha honom, har Liten fått hänga med på allt. X antal gånger har han och pappan kommit rullandes med vagnen till universitet, för Liten-matpaus. Minimannen har suttit med på ett par föreläsningar, på PM-seminarium. Och tänk i våras… när jag hade två dagar av examinationer (det enda jag inte kunnat läsa in under förra året innan han föddes. ). Då langades han in genom fönstret för att äta mitt i redovisningsracen. Han har bläddrat i tråkig litteratur, som han upplevt som latjolajban. Han har myst i mammas knä, när hon skrivit uppsats. Vid vår sida har världens bästa skrivarkompanjon och vän suttit. Käraste, käraste C. Tack. <3 När vi bor i norrnorr utan familj nära, så har det förstås varit ännu lite trixigare när allt ska pusslas och det ibland har kört ihop sig. Men det har gått.
Bäbisen.
Han är en hjälte.
Och nu är jag så tom i huvudet och full av lycka, på samma gång. Att tårarna bara trillar från kinderna.
Vi är färdiga. I mål. M jobbar imorn, men annars har vi flera veckor framför oss. Av tillsammanstid. När det nya året börjar återstår opponering och respondering, men det högsta berget av alla är bestiget. Senare i vinter väntar några veckor av slutpraktik. Men min plan och dröm om att stå där i juni, med resten av klasskompisarna. Ta emot vår examen.
Jag hoppas. Och faktiskt, tror. Att jag kommer klara det. Dessutom, med en (då) liten ett-åring med handen i min.
Nu. Väntar jullov. Och i huvudet rör sig tankar och ord, runt, runt. En blandning av lättnad, vemod, separationsångest, jullängtan, hemlängtan, ännu mer separationsångest, lycka, någon slags sorg. En tacksamhet. Så oändligt stor.
Dom tre musketörerna. Det är vi, det.
Kram/lillafrun
av Emmeli | dec 10, 2014 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Hem och Inredning, Jag och M, Lilla familjen, Liten 7-9 månader, Lyan, Träning
Idag har det varit tomteverkstad här hemma i lyan.
Jag älskar ju sånt där. I timmar har jag suttit och klippt och klistrat och skrivit och stämplat. Stundvis har det rykt ur öronen på mig. Jag tog mig ett break mitt på dagen och var ut och sprang. Klockan var 13.15 och det var nästan helt mörkt. Igår var det ju nästan-ljust, tack vare solen, men idag har det varit mörkt, stormat och sen är det helt glashalt också. Men det spelade liksom ingen roll, för jag njöt ändå. Till skillnad från den senaste löpturen. Idag kände jag att kroppen var med mig. Det är en skön känsla.
Det är så vansinnigt svårt att stämpla snyggt men sånt där. Lack och stämpel, menar jag. Men till slut fick jag in snitsen. Typ lagom tills jag var färdig. Nåväl. Bättre sent än aldrig!
Mannen och Minimannen har lekt och lekt. Och jag må vara partiskt deluxe, men den där lilla pojken, alltså. Han har ju fått en framtand nu. En. Inte riktigt helt och hållet framme. Men vid varje leende så skymtar den.Och, han äär så söt! Nu kryper han med vanlig krypteknik också. Han tyckte, till i morse, att det där med att åla, kräla och kravla sig fram gick alldeles tillräckligt bra. Men nu tusan, är det andra krypbullar!
Idag är jag alldeles varm inombords.
Det har hela dagen funnits ett tacksamhetstäcke i magen. Jag tycker att det är så fantastiskt med den här tiden. Juletiden. Att jag har min son och man att dela allt med. Och finaste stor-familjerna. Och alla vänner.
Vissa dagar känns det bara extrahärligt att leva. Idag är en sån dag. Och jag är så tacksam.
Ta hand om Dig!
Kram/lillafrun
av Emmeli | dec 8, 2014 | Emmeli funderar, Lilla familjen, Liten 7-9 månader
Det är inte bara vilken måndag som helst idag. Det är faktiskt Litens 9-månadersdag. hurra, hurra, hurraa!
Det var för 9 månader sedan. Klockan var 06.36, den där lördagen i mars. En Liten pojke kom till världen. Och han var vår. Var det på riktigt? Är det verkligen sant? Är han här för att stanna? Vi är en familj nu. M, du är pappa. Och jag. Jag är mamma nu.
Livet som mamma är obeskrivligt. På alla sätt. Och det är nog meningen, tänker jag. Som jag upplever saker, med mitt barn, kanske en annan inte alls känner igen sig med sitt. Så jag är väldigt försiktig med att säga hur det är, för det är omöjligt och måste upplevas. Det enda jag vågar säga, som allmängiltigt, är att det är livsomvälvande. Plötsligt får man ett hjärta som rymmer så mycket kärlek att det är svårt att tro att det är sant. Gränslös och vilkorslös kärlek. Man känner saker, som man aldrig tidigare gjort. Detta ansvar, över den man är mest rädd om på denna jord.
Det, är så stort.
Himmelen har varit lika blå idag, som den var den dagen han föddes. Vi har såklart varit ute i det vackra vädret och traskat med vagnen. Jag kände mig så oerhört ödmjuk och tacksam inför livet. Att ha honom där i vagnen, välmående och sovandes. När vi kom hem passade jag på att träna min mammakropp. Det var skönt och gav mig energi att orka eftermiddagen som bestått av skrivande, med bäbis-sällskap.
Han är 9 månader nu. Och det är full fart!
Den där ungen med efter-sovning-svettiga Dynamit-Harry-lockar i nacken. Han som tar sig fram på alla tänkbara ställen. Som har ohyggligt bra koll på den där nappen och trasan. Han, med den där munnen som formas till ord han inte har en aning om. Med fötter sötare än socker. Han med ett stort leende på läpparna. Den där ungen som närmar sig min näsa, med sin, när jag säger Sixten, ska vi nosa? Nosa? Han som öppnar munnen till ett litet, litet runt hål och tar sina händer om mina kinder, när jag säger; får mamma puss?
Han. Han är min. Och mannens.
Idag har Liten varit här ute i stora världen, lika länge som han hyrde morsan preggolya. Och den där dagen, då livet bara blev fulländat. Det var den häftigaste dagen i mitt liv. Vill du läsa om den, så har jag berättat om den där grejen. Att föda fram ett barn. –HÄR!
Han är livet, den där lilla Minimannen. Ja, så är det.
Grattis älskade barn, på 9månadersdagen!
Kram/lillafrun
Senaste kommentarer