av Emmeli | mar 18, 2015 | Liten ett år, Mammalivet, Träning
Min lilla polare. Nu är det bara ett par gummistövlar som fattas ditt leka-ute-i-vårig-geggamojja-kit.
Så fin dag idag, alltså!
Inte den soligaste, men fin på andra sätt. Som att mannen och Minimannen dök upp på morgonens föreställning. Jag blev så glad och alldeles varm i hjärtat när jag stod där på scenen och spelade och såg mina två pojkar där i publiken. Sen hann jag med en rejäl springtur precis innan M åkte iväg på uppdrag. Jag sprang till Lalehs En stund på jorden. Alltså, världens bästa springlåt!! Idag var jag beredd på en tungrunda, kände mig trött innan. Men det slår tusiken aldrig fel; dom gånger man tror det ska gå dåligt, när man släpper alla förväntningar, då går det som bäst. Jag tänkte knappt på att jag sprang idag, det gick så lätt. Det är en sån häftig känsla! Som inte dyker upp så ofta som man kanske önskar. Det är därför sagolikt när tillfället är där.
Men det bästa med dagen är alla timmar av Litenledighetslunk här hemma.
I eftermiddags klädde vi på oss och gick ut.Det är blött och lerigt och snöigt och isigt om vartannat. Plaska i vattenpölarna och åla i gegga är favoriterna! Går väl bra, liksom. Så länge den där geggan inte är nån gammal framtinad bajskorv från en vov-vov…. Bläähää… Det gäller att hålla koll. Om jag säger så.
Alla bebbetider har verkligen sin charm.
Och nu är vi inne i ännu en ny tid. Än om pyttebäbistiden är fantastiskt mysig, så känner jag hur jag bara älskar det här med minimänniska. När vi går ute tillsammans och han håller mig i handen och knatar på med sina småben i en väldig fart. Plaskar i vattenpöl, säger titta dääh! och rätt som det är blir han tvärkramsugen på sin mamma. Att kunna gå hand i hand, en minipromenad på ett par hundra meter, tillsammans. Det är han som bestämmer väg och fart, det är vi båda väldigt medvetna om. Vi går där och filosoferar och pratar med varandra, på vårt vis. Och där och då, njuter jag så mycket att jag knappt vet vart jag ska ta vägen.
Han är så mycket människa nu. Min pojke. Min fina, fina stora, lilla pojke.
Så slår det mig…
Vad lugn och tillfreds jag känner mig. En härlig sak med att bli mamma, är det där fokuset som flyttas från en själv till sitt barn. Han är viktigast, liksom. Mår han bra, mår jag bra. Det är så skönt tycker jag. Och tack vare min Miniman, så har jag blivit så hakuna-matata-tänkande. Allting löser sig…
Hade jag inte haft Liten nu, hade jag garanterat varit sketanervös för vad som väntar här framför oss. Men jag har en bra känsla i kroppen, så jag fäster mig vid den. Allt löser sig. Nu blev jag helt nervös bara därför… äh…hakuna-matata-hakuna-matata-hakuna…. ja, så!
Ännu en sak jag älskar med att vara mamma, är den där småberusade känslan, över livet. Hjärteöversvämningen. Värmen inombords. Kärleken. Man behöver liksom inte hitta på en massa stordåd eller så. Ett par hundra meter, hand i hand med sin Miniman. Eller att på morgonen få mötas av ett leende där bakom spälorna. Det, är så lyckorusigt att det räcker och blir över.
Uppskattningen av Det stora i det lilla, är liksom ännu mera nu…
Visst, det är intensivt, det är fartigt. Ibland är jag så trött att ögonen går i kors, trots att vi får sova om nätterna och S sover mycket på dagen och är en sån nöjd unge. Ibland kanske jag ändå inte alllltid har den där ängelns tålamod utan suckar när han till exempel sitter och vevar mat hejvilt åt alla håll och kanter, när han prompt ska äta själv. Eller vad det nu kan vara. Jag är ju fortfarande bara människa, liksom. Men det där är bara en pluttdel som inte tar någon plats i det stora hela.
Jag älskar att vara mamma åt min Liten. Det är det bästa jag vet. Och tacksamheten är så stor, så stor.
Lillafrun.
av Emmeli | mar 16, 2015 | Liten ett år, Mammalivet, Träning
Åhå, vilken rysligt skön eftermiddagsstund jag har här och nu.
Har precis avslutat ett träningspass. Minimannen sover ute i vagnen. Jag har baltandörren lite, lite på glänt för att det är så varmt här inne i lyan, som bara badar i sol. Och som för att späda på vårfeelingen så gasar glassbilen precis här utanför och tutar med sin trudelutt. Angenämt, alltihop. Minst sagt.
Men nu ska jag lyfta min spagettikropp från sköna soffan och börja med middagen. Pappan är på uppdrag, så ikväll är det lilla ettåringen och jag. Denna unge alltså. Ett år. Vilken fantastisk ålder. Tycker att han blir mer och mer minimänniska för varje dag. Så himla häftigt! En halva-halva av mannen och mig. Större än så blir det inte!
För han, är lyckan total när han får vara med och plocka fram träningsgrejer. Han älskar vikterna med sina silvriga skruvafastgrejer. Silver och sånt blänkigt är überfint tycker Liten. Och han älskar att klättra på pappsens hemmabygge till step-bräda. Så, såklart fick han vara med och fixa inför passet som jag sedan körde när han somnat.
Svettig morsa. Fräsch nu och redo att börja med middagsfix! Obs! enbart endorfinhög på bilden. Är egentligen trött som en lort. Det blir tidig kväll ikväll. Någon låg klaaarvaken till sent i natt och knatade iväg tidigt i morse..
Ha en skön måndagkväll alla ni!
Lillafrun.
av Emmeli | mar 14, 2015 | Emmeli funderar, Mammalivet, Träning
Senaste tiden, typ senaste tre veckorna, har jag stundvis varit så himla sentimental och funderande och det har då bara bubblat över och bara varit jobbigt. Jag har både lyssnat på mig själv men också försökt att ”inte ta mig själv på så stort allvar”. Och det har funkat. Men, jag har längtat till att det lilla moln av småjobbiga hjärteöversvämmande känslor ska lugna ner sig lite.
Dagarna innan och runtomkring att Liten fyllde ett år, visste jag knappt vart jag skulle ta vägen. Jag var på ett sätt så ’tänk, för er år sedan den här tiden’-tänkande. Ville vara i hur det kändes då, för precis ett år sedan. Det häftiga var att allt som skedde för ett år sedan, spelades som upp igen i form av minnen och känslor. Det var ju helt magiskt med en färskisbebbe som doftade fostervatten och som klunkade mammamat och sov och sov och sov och bara vara så vacker. På ett annat sätt höll jag på att gå sönder av hur stor kärleken vuxit sig för min Miniman, hur vansinnigt stort jag tycker det är att han är här hos oss, fyller ett år och bara skiner i kapp med solen. Växer så det knakar, lär sig nya saker stup i kvarten och förgyller mitt och mannens liv till det bästa. Jag tänkte på hur förbenat rädd jag är om honom och hans liv. Hur tacksam jag är över att just jag fått äran att bli mamma till denna unge. Hur skört livet är, hur jag ska kunna skydda honom från allt ont på denna jord?
Ja, du förstår.
Jag har haft en svämma-över-period.
Mer än vanligt, liksom. För svallande känslor, det finns det ju alltid hos mig. Och mammahjärtat, det slår för min älskade son, dag ut och dag in. Det är så stort att vara mamma.
Men nu, senaste dagarna, ja helt enkelt efter Litens födelsedag, så känner jag igen mig själv igen. Är bara ”normalkänslostormande” och bara så himla glad över att vi fick en så makalöst fin ettårsdag och att vi nu kliver in i ett nytt år tillsammans. Lämnar ett år, som varit helt och hållet magiskt, bakom oss och välkomnar ett nytt.
Och så den här våren (vårvintern) på det, med en snö som bara smälter så fort att man nästan kan se det med blotta ögat. Våren med sitt ljus, varmare grader, bara vägar. Det är som att det som varit sovande i kropp och knopp under mörka vintern, nu har vaknat till liv. Jag vill dansa när jag ser mig omkring. Det spritter i kroppen och jag är så oerhört tacksam.
I morse när jag var ute och sprang, kände jag äntligen!
Hela jag bara lyste och jag måste sett ut som en galning. Sprang som en travhäst, med tofsen viftandes på huvudet, log så mycket jag bara orkade innan svetten började tränga fram, benen syra och den där järnsmaken krypa fram. För varje fräsig refräng som satte igång i öronen så var jag liksom tvungen att göra ett litet avstamp och öka tempot ännu lite till. Jag kände mig så stark och så lycklig.
Jag kunde inte sätta fingret på vad det var, exakt. Att jag visste att jag där hemma har en man och Miniman som väntar på mig. Att solen sken, jag sprang i mina vanliga snabbskor, att kroppen kändes stark och lätt. Allt och inget, i en salig blandning. Lycka. Det finns ju knappast någon bättre känsla.
Det ser ut som att jag ska släppa värsta lyckofisen…
Jag är på banan igen. Äntligen.
Idag har dagen bjudit på solig löptur, för både mig och mannen innan han drog iväg på uppdrag. Jag och Liten har hängt tillsammans och varit på världsmysigt äventyr. Nu sover Liten eftermiddagslur och jag ska börja med middagen så den är färdig till jag väcker det lilla livet igen. Ikväll ska vi ha soft kväll, M sänder tidigare än vanligt idag så han kommer hem inte allt för sent. Härligt!
Hoppas ni haft en fin lördag, ni med!
Lillafrun.
av Emmeli | mar 11, 2015 | Emmeli funderar, Lilla familjen, Liten ett år, Träning
Det blev en kort dag på låtsasjobbet idag.
Så jag skyndade mig hem till mina två. Solen sken, vår i luften, och efter lunch fick jag egentidslyx i form av en springtur. 7 kilometer med solen i fejjan långa bitar. Men nä, låter er inte luras. Det var ingen lätt tur. Så är det ju ibland. Det är bara gasa på ändå! Vansinnigt härligt var det att komma fram och ändå ha klarat sig igenom rundan. Och jag tänkte på det när jag var ute och sprang… att jag alltid tycker alla andra är så duktiga när dom/ni motionerar. Blir impad och tycker dom/ni är så starka! Jag är väldans dålig på att tycka att jag själv är duktig och gör det bra. Men idag bestämde jag mig, mitt i en tokjobbig kilometer, att jag minsann gjorde det himla bra, jag med. Ibland glömmer man bort sig själv. Ja, ganska ofta faktiskt.
Sen, till det bästa!
När jag kom hem möttes jag av Minimannen och hans snyggpappa. Jag sprang bara in och gjorde mig redo för att, nu osvettig, gå ut igen.
Vi knatade på här ute på baksidan. Så himla glad att vi bor som vi gör ändå. Bästa lyanläget vi kan tänka oss.
Sen slog vi oss ner vid vårt hänga-tvätten-träd, som vi bäddat om med liggunderlag. Tog fruktstunden där ute och det var så jädrans härligt! Vårvinter, alltså. Norrlands guldårstid!
Liten älskar frukt. Särskilt när han får äta den alldeles själv.
Vindruvor i pyttebitar. Det var gode gott, sa han. Jag var bara tvungen att prova skriva sådär; ”gode”. Man säger så här uppe i Norrnorr. Det betyder ”jätte”, tror jag.. (efter 5 år här).
Och den där fruktstunden?
Den var verkligen gooode härlig!
Men sitta still kan man ju inte göra hur länge som helst, visst? Nä, inte enligt vissa, i alla fall..
Så då knatade vi lite till och plockade pinnar och sa tittatittatittatittah dääÄ.. och tittatittatittaaa hääÄä..
Lilla ettåringen. Du kan så mycket nu. Bläddrar i boken själv och säger tittah dääÄ med den gulligaste rösten jag vet. Så traskar du på som om du inte gjort annat. Ropar på mamma och pappa så hela stora huset hör och gubbskrattar för att roa oss andra. Det tycker du är väldigt roligt, när vi vuxna blir fnittriga av vad du gör. Då drar du gärna på en växel till…
Familjetid en helt vanlig onsdag eftermiddag. Sånt kan man bara inte få för mycket av.
Lillafrun.
av Emmeli | mar 9, 2015 | Emmeli funderar, Hem och Inredning, Lilla familjen, Liten ett år, Mammalivet, Träning
Och lilla frukosten åts upp. Inte i sängen såklart, det är jag, morsan, alldeles för städhyprig för.
Sen knackade farmor och farfar på dörren. Vilken himla lyx att vi haft dom här i Norrnorr hela helgen. Liten fick massor av fina paket. Världsgulligt bord och stolar (det ovan!).
Och en docka med farmorstickade kläder (dör söthetsdöden). Och massa annat fint och gulligt och bra-och-haigt, av farmor och farfar. Han har det bra, Liten!
Av oss?
Fick han snyggelisnygga vårkläder. En stass i rosa och turkost som jag kolavippar av.
Och böcker,
..en bultbräda, den där badankan och den här;
En stapeltjosan som Liten satt och grejsade med i farfars knä.
Efter paketrace, från både farföräldrar,oss och högt älskad storfamilj hemmahemma ifrån (som skickat och fixat och grejat. Åh. <3), och så en hel del dukningsförberedelse..
…så drog vi ut på långpromenad i det hela magiskt vackra vädret. Det var vår med en hel drös plusgrader och strålande sol. Så vi slog till och grillade utelunch också. Himlahärligt.
Gjorde vi oss kalasfina, allihopa.
Lekte med nya sakerna..
..hjälpte farmor med stickningen. 
Och sen började det plinga på dörren….
Och 1-årskalaset började!
…men det tar vi imorn. Nu ska jag och Liten ha kväll, bara han och jag. Pappan ska iväg och gratta en älskad vän (Grattis bästaste E!!! och!! Grattis älskade lilla E, Sixtens yngsta kusse, som fyller 1 år idag! <3). Vi, ska hänga tvätt,leka med nya sakerna, mysa och pussas och ha lugn kväll. Jag traskade iväg ner på stan i morse och har påbörjat näst sista låtsasjobbveckan. Så nu ska jag snusa som en tok på min ettåring, som jag längtat efter hela dagen.
Jag och M har tränat i eftermiddag också och jag känner mig nästan lite smågroggy, vi blir som galna när vi tränar tillsammans. Liten har lovat att vi ska ha en luuuugn kväll…. (jo tjena!).
Lillafrun.
av Emmeli | mar 6, 2015 | Lilla familjen, Liten 10-12 månader, Mammalivet, Träning
Åh, det är fredag!
Dessutom den där fredagen. Den, som för ett år sedan innehöll sista besöket i den där gröna, noppriga stolen hos min älskade barnmorska. Hon berättade att det var som vi anade, Liten hade börjat flyttpacka och skulle troligtvis vara hos oss inom 48 timmar…
Under dagen hade vi vårt livs viktigaste taktiksnack. Så vaninnigt taggade vi var, ja nästan så att jag fradgade, alltså…
Och den här fredagen?
Den började på samma vis som för ett år sedan; med sol in genom sovrumsfönstret (hurra!!) och med mannen som sjöng vad är det för dag idag?- sången . Serverade bäbis på säng och sa varsågod, frukosten är serverad. Han är bäst. <3
Nu har vi soffmys en stund. Smälter frukosten, sörplar kaffe (M´s kopp var tom redan där, …. kaffetunnan numero uno, ni vet) och så spånar vi planer för dagen. Och, klappar liten bäbispanna. Oj, oj. Liten är snabb som en vessla och går nu under namnet Bulan, igen. Livets som Virvel…
En bula på bulan, säger han. Möjligtvis, beroende på hur ont det har gjort; ett morr eller några tårar, sen på´t igen!
En stund i pappas famn, hålla handen och några få minuters sitta-still, gör susen.
Nu ska Miniman sova i vagnen och päronen ska springa varsin löptur i det fantastiska vädret!
Ha en god fredag!
Lillafrun.
Senaste kommentarer